Bad memory

Gu´vad jag blev förbannad på mig själv idag! Jag har ett så dåligt minne numer efter graviditet och med amningen och allt. Förra lördagen chattade jag med min bio.mamma och ena syster. Det var helt underbart! För första gången såg de Dottern på webcam när hon kröp omkring här hemma. Min bio.mamma grät av lycka. Vi bestämde att vi skulle chatta idag med, vid samma tid. Men, vad gör jag? Ja, jag glömmer bort det! Mitt i allt julstök, så bara jag glömde det! Hur dum får man lov att bli???

Avlägset

För några dagar sedan (kanske vecka, tiden går så fort) fick jag ett mail från min minsta syster i Chile. Hon berättade att det kommer en liten bebis till, till världen nästa år. Min äldre syster ska få barn! Jag blev jätteglad, men ändå inte så glad som jag "borde" bli. Jag har inte svarat på mailet, har inte svarat på något mail som jag fått på sista tiden, inte mer än att skicka bilder på dottern. Jag har ingen ork till att sitta och skriva ihop ett mail på spanska. Det känns så frustrerande att jag inte kan göra mig förstådd. Och så får jag ju så klart dåligt samvete för att jag inte svarar, och så går det ännu längre tid och jag bara hamnar i någon jättetråkig spiral.

De känns så där långt, långt, långt borta igen. Det är väl därför som jag inte blev så där hisnande glad som jag borde ha blivit (och som jag vill bli). Min dotter får ju en liten släkting i Chile som det bara skiljer ett år emellan. Men nu är de borta på andra sidan jorden och som det ser ut just nu verkar det som att det kommer att dröja några år innan vi kommer att åka till Chile igen. Det beror på många saker:

# Jag känner inte någon större längtan dit (just nu)
# Resan är lång för ett litet barn
# Det kostar så mycket
# Om dottern är för liten så kommer hon inte att minnas något
# Kanske hinner det komma en liten bebis till
# Vi vill gärna resa någon annanstans än till Chile (de sista sju åren har jag bara rest till Chile)

Men jag hatar att bli så här... "avslagen", då känns det inte som att jag bryr mig och det gör jag.

*suck*

Åh vad jag önskar att jag var väldigt mycket mer kreativ, än vad jag är. Jag har så många tankar och ideér om så mycket... men från det till att genomföra saker tar det stopp.

Jag vill så mycket, men det känns bara som att mycket rinner ut i sanden.

En släng av höstdepresstion

En anledning till att jag inte skriver här så mycket är troligtvis för att jag numer är mycket, mycket lyckligare. Min dotter och min man fyller mig av lycka, kärlek och glädje. Själv är jag "bra på" att fylla mig själv av o-lycka och mindre glada, eller kanske, mer förvirrade tankar. Förr i tiden fick jag alltid höstdepressioner, de senaste åren tycker jag dock att det blivit mycket bättre. Men kanske har jag fått en släng av höstdepression nu.

Jag har upptäckt att jag behöver denna blogg då jag mår mindre bra och har massor av tankar kring meningen med livet, och hur allt blev som det blev. På ett sätt är det bara en massa ältande av gamla saker. Saker som jag säkert borde reda ut, men som jag inte orkar tag i.

Lycka och o-lycka

Det är så märkligt hur man ena kvällen är fylld av en enorm känsla av lycka, för att nästa vara tom och bära en känsla av o-lycka.

"Påminnelse"

Jag vet att det inte blivit så många inlägg skrivna här den senaste tiden. Det betyder ändå inte att jag slutat eller kommer att sluta skriva här.

Fråga

Jag undrar hur mycket mina föräldrar längtade och väntade på mig.

???????????????????????????????????

Tanke

Har läst på bloggar och hoppat från den ena efter den andra, där alla handlat om ofrivillig barnlöshet, längtan efter barn och adoption.

Blir så rörd över all den längtan och all den kärlek som de blivande föräldrarna skriver om. Verkligen jätterörd.

Long time...

Det var länge sedan jag skrev.

Det är inte det att jag slutat skriva här, det är mer att det finns så mycket tankar kring så mycket. Jag har svårt att avgöra vad jag kan och vill skriva här. Många av mina tankar berör inte mig personligen (och vissa gör det), men då jag på olika sätt kommer i kontakt med händelser så ligger tankarna där och gror.

Det finns så många olika aspekter på det här med att vara adopterad. Sjukt många. Någon tror kanske att när barnet väl kommit till Sverige så är allt "bra". Det är inget fel med att tänka så, men man har inte förstått vidden av vad en adoption för med sig. Föräldrar som adopterad behöver ha en otrolig emapti och förståelse för barnet. Det krväs att de är öppna för den adopterades "förlorade" liv. Att de har tillräckligt med självförtroende och självkänsla så att de klarar av att låta sina barn leta efter de biologiska banden, utan att lägga skuldkänslor på barnet/den unge/den vuxne. De vuxna som adopterar idag, hoppas jag, har mer empatisk förmåga och förståelse än de tidigare generationerna har/hade.

Nackdelen med att vara adopterad från Chile är att det är så hiskeligt långt bort. Det går inte bara att åka dit på några timmar, utan det krävs planering i åtminstone ett år i förväg. För att inte tala om kostnaden att åka dit. Jag pratade med en vän häromdagen och hon och hennes familj hade räknat ut att det skulle kosta 46 000:- för två vuxna och två barn! Och det bara för resan! Sedan ska man ju helst vara där i minst, verkligen minst, tre veckor.

Jag längat efter Chile, det gör jag, men inte lika mycket längre. Mycket tack vare dottern, jag har en del av mig här nu, i min vardag.

Mail

Skrev ett (säkert jätte konstigt) mail till min lilla syster i Chile i kväll. Förhoppningsvis kommer hon att förstå något av det (även om det är tveksamt). Jag önskar att jag var bättre på spanska än vad jag är. Det hade underlättat vansinnigt mycket, och allt hade blivit så mycket roligare!

Livsgnista

Hos de flesta människor finns det en livsgnista, man kan på något sätt se det i en annan människas ögon. Men alla har inte den där livsgnistan eller så finns den där, men man kan inte riktigt se den. Egentligen tror jag att alla människor har en livsgnista från början, men att den sedan kan slockna lite vart efter livet går.

Tungt

Det har varit en tung period ett tag och det är så många saker som kommit upp till ytan. Saker som alltid funnits där men som aldrig riktigt blivit aktualiserat. Det är lite skrattretande att nu då jag verkligen skulle vilja och "behöva" vara totalt anonym på en blogg, så är jag det inte riktigt längre.

Olikheter

Ibland är det också skönt att vi inte alls är lika och inte alls har samma gener.

Likheter

Jag blir så rörd då någon utbrister att jag och min lillebror är lika varandra. Det är intressant eftersom vi egentligen inte alls har samma gener. Jag kan inte riktigt se det själv, men kanske påminner vi om varandra eller så är det bara för att vi bägge har vårt ursrung från Chile.

Om meningen

Det finns händelser i livet som får en att börja undra över meningen med allt som händer. Jag har alltid haft en tanke om att det måste finnas någon speciell mening med mitt liv eftersom jag kom ända till Sverige. Inte att jag måste utföra några stordåd eller något sådant, men ändå på något sätt göra något bra.

Ibland händer saker som inte är bra och då undrar jag vad meningen med det var. Alla upplevelser man har för med sig något gott, vill jag i alla fall tro... men ibland förstår jag bara inte vad.

Ny blogg

I inlägget nedan skrev jag ju att jag är sjuuuukt trött på min blogg. Och det är jag, men samtidigt älskar jag denna blogg. Nu har jag kommit på den "ultimata" lösningen. Jag har skapat mig en ny blogg där inte adoptionen står i fokus utan jag, min dotter och min man. Och jag är inte anonym.
Men jag kommer inte att länka mellan bloggarna. På den nya bloggen är jag inte anonym, och den kommer inte att vara "hemlig" som denna (mer eller mindre varit). Det innebär att jag kommer att berätta om den nya för vänner och bekanta, men de behöver inte veta om denna blogg. Jag kommer inte att sluta skriva på denna blogg. Jag är nog mest trött på den eftersom jag känt mig begränsad till att bara skriva om adoption. Samtidigt så är det min ventil ibland då tankar och funderingar kommer.

Bekännelse

Helt ärligt så är jag trööööött på min blogg.

Allt jag vill skriva om går inte att göra anonymt (det går, men blir himla trist), jag är trött på layouten på min blogg (snälla, kan någon berätta hur man lägger in andra bakgrunder och hur man lägger in en snygg titel på bloggen???), jag är trött på min titel "Hon som kommer...", trött på ämnet... känns som blablablablabla...

Adoptionen, och allt däromkring, var tidigare en stor del i mitt liv men är det inte längre. Innan visste jag ingenting, nu vet jag nästan allt. Jag vill skriva om adoptionen men, det blir så trist anonymt och utan bilder. Samtidigt känns det som att adoptionen är min "identitet", vilket den inte alls är egentligen (utan bara på bloggen). Adoptionen är bara en del av mig. Jag är jag, men den person jag är kommer inte fram och det är kanske därför som allt känns fel.

Det viktiga i mitt liv nu, är så klart Dottern (som har världens vackraste namn), min man och våra liv. Det som är aktuellt i mitt liv just nu är det som vi hittar på om dagarna, och allt annat som händer i mitt liv. Min "bio.mamma" är (numer) en del av mitt liv, inte någon okänd person som finns i Chile.

Det jag försöker säga är att jag nog måste tänka om i mitt bloggande. Det anonyma känns fel, ja, hela bloggen känns just nu fel. Men missförstå mig inte, jag har inte för avsikt att sluta blogga... det skulle aldrig gå, men jag måste blogga i annan form. En ny blogg kanske, ny titel och ny layout, massor med bilder.


Nu vaknade min lilla rosenknopp, som troligtvis är grymt hungrig efter all förmiddagssömn.

På promenaden igår

Tant: Men åh vilken söt liten bebis! Hur gammal är hon?
Jag: Hon är 3,5 månad gammal.
Tant: Jaha, så söt. Vilket land kommer du ifrån då?
Jag: *suck* Från Chile, men jag är adopterad så jag har i princip alltid bott här.
Tant: Jaha... och du trivs här då?
Jag: *dubbelsuck* Ja, det gör jag (annars hade jag väl flyttat puckotant!)

Jag HJÄRTA msn!

Igår kväll chattade jag med min lillasyster och bio.mamma i Chile över msn!!!!!!!! Det allra, allra, allra bästa var att de hade webcam så jag SÅG dem! Live i Chile! Det är över 1,5 ÅR sedan jag såg dem sist! HEEEEEEEELT UNDERBART!!! Och ikväll såg min syster mig också! Jag lånade min lillebrors webcam. I morgon kväll kommer min bio.mamma med och då kan hon se mig!!! I går hörde hon också när dottern jollrade, och hon började gråta av lycka! Tårarna rann på henne. I vanliga fall är det alltid jag som gråter men igår var det hon. Jag ÄLSKAR internet och msn!!! Och jag älskar min familj i Chile!!!


*lite osammanhängande men jag är sååå glad att jag inte kan skriva*

Glad liten tjej

På morgnarna är dottern en liten solstråle. Alldeles underbar. Hon kan smälla av de mest fantastiska leendena som får en att smälta totalt!

Chatt

I dag och igår chattade jag med min minsta syster i Chile... och min bio.mamma var också med! Vi bestämtde att nästa gång jag kommer till Chile så ska jag, dottern och min man bo hos dem!!! De blev jätteglada då jag sa att vi gärna ville det om det var möjligt för dem. De vill att vi kommer till dem direkt och inte åker "hela" Chile runt för att sedan stanna till vid dem och sedan åka igen. Ett måste för mig är dock att åka till Valparaíso och Viña del mar också!!! Måste till havet och Valpo!!!

Men sedan vet man ju inte när vi kommer till Chile nästa gång. Jag åker gärna någon annanstans i världen också. Men att bo vid min bio.familj är väldigt lockande och den där lilla känslan av längtan infann sig ganska snabbt igen. Och att få ta med dottern!

Min rastlösa själ

Idag är en sådan dag, då jag önskar att jag var någon annanstans än här. Det är mulet och duggregn. Typiskt en sådan dag som, i alla fall jag, gärna hoppar över. En sådan dag då jag ingenting får gjort och en sådan dag då jag bara går runt, runt och vill iväg. Jag vill uppleva äventyr! Jag vill resa! Ut i världen och se nya saker, göra nya saker.

Det lustiga är att jag är mitt i mitt vildaste och häftigaste äventyr precis där jag är, här och nu. Men till och med det känns "vardagligt" idag.

Nä, dra täcket över huvudet är vad jag vill göra resten av dagen.

Finns det fler som har sådana dagar, eller är det bara jag???

Mardröm

I morse vaknade jag med en sådan där kuslig känsla i kroppen som man har efter en hemsk mardröm. Jag minns bara att det hände dottern något och att jag inget kunde göra. Hela dagen har jag haft känslan i kroppen, men jag minns inte själva drömmen. Vet bara att det var så skönt att vakna och titta på henne där hon sov så skönt i sin säng. Jag hatar verkligen mardrömmar.

Ytligheter

Det här med att vara gravid och därmed gå upp i vikt är ju något som hör till. Lika roligt är det dock inte då bebisen är ute och det fortfarande känns som man bär runt på något på magen... och man vet definitivt att det inte är någon bebis. I början gick jag ner i en rasande fart... men nu har det liksom stannat upp och jag bär runt på 8 kg extra! Vissa byxor får jag i alla fall över låren och rumpan nu, men det är långt ifrån alla som går att knäppa. Tänk vad man ändå vänjer sig vid. I flera månader har jag gått omkring med en Belly belt i brallorna och långa linnen för att dölja glipan som blir i jeansen.

Men 8 kg hit eller dit... spelar roll...


Det är i alla fall vad jag försöker intala mig.

3 månader gammal

Idag blir dottern tre månader gammal! Tiden går snabbt. Tänk att denna underbara lilla människa redan har funnits i våra liv i tre månader. Jag njuter av varje sekund med henne!

Just nu ligger hon inne i våra sängar och sover. Blöjan hade läckt i natt så hennes sängkläder ligger i tvätten. På lördag ska hon döpas, förhoppningsvis ute om vädret tillåter. Idag har jag beställt smörgåstårta till gästerna och hennes mormor och farmor ska baka kakor till kaffet. Jag har beställt tackkort på nätet så förhoppningsvis hinner de komma innan helgen. Med andra ord har jag varit riktigt duktig idag!

Sötnos i badet

Den vackaraste stunden i livet...

Min mardröm då jag var gravid var att jag skulle få någon sådan där förlossningsdepression och inte skulle kunna knyta an till bebisen. Jag var också jätterädd för att olika men från adoptionen skulle komma upp till ytan och att jag för den skull inte skulle kunna vara glad åt bebisen.

Tack och lov blev det inte så och det känns så himla skönt. Jag njuter av dottern varje sekund. Jag älskar henne så att jag skulle kunna gå i tusen bitar. Jag skulle gå genom eld och vatten för hennes skull. Jag älskar att vara mamma till dottern! För att citera min favoritartist Lars Winnerbäck så är den vackraste stunden i livet den då hon kom!

Ändrade planer

Idag hade jag tänkt att jag och dottern skulle åka till en öppen verksamhet som finns här där vi bor. Jag lade henne i sin säng vid 12 efter att hon ätit som somnat i min famn. Men hon vaknade strax därefter och satt i pappas knä, då han kom hem på lunchen. Jag bytte blöja på henne och sedan blev hon jätteledsen... mat, tänkte jag, men inte då. Hon var trött. Så jag lade upp henne på min axel (så som hon älskar) och sedan vyssade jag henne och sjöng "Trollmor" för henne. Hon somnade ganska snabbt. Och hon sover ännu. Hade planerat att vara på kyrkis vid halv två... och nu är klockan halv tre. Men med en liten människa i sitt liv så är det bara att rätta sig efter henne.

Integritet eller inte???

Ibland blir jag avundsjuk på människor som skriver "öppna" bloggar där de lägger in bilder på sig själv och sitt liv. De skriver öppet om vad de gör på dagarna och vad som händer i deras liv. Inte för att mitt liv är så innehållsrikt eller så, men det verkar så skoj! Tyvärr är jag den typen av person som har en så himla stark integritet... på något sätt kan jag få för mig att om jag är för öppen så kan jag få äta upp det sedan. Jag har alltid varit på min vakt. Det är inte heller det att jag tror ont om människor, tvärtom. Mycket har nog att göra med att jag kommer från "Småstaden" där det är fult att sticka ut för mycket. Där det alltid har handlat om vad andra tror, tänker eller tycker... Sedan handlar det ju självklart om att själva ämnet för bloggen, som emellanåt kan vara känsligt.

Men när jag exempelvis läser Ung mammas blogg och Prinsessans dagbok så blir jag lite inspirerad att för en gångs skull strunta i att ha en "hemlig" bild och strunta i att skriva "dottern" och istället använda hennes vackra namn.

Det känns också som att bloggen kring att vara adopterad numer kommer i andra eller tredje eller fjärde hand, och att det som numer alltid kommer som nummer ett är dottern. Och med tanken på vad min älskade man sa häromdagen, så kanske bloggen allt mindre kommer att handla så mycket om att vara adopterad, utan istället kanske den kommer att handla mer om att i första hand vara mamma.


*svamlar vidare in i sängen nu*

Min underbara älskling

Snart 3 månader

Dottern blir snart tre månader gammal och det var i hennes ålder som jag kom till Sverige när jag var liten. Jag tänker på det ibland, resan som jag gjorde hit. Så liten och alldeles själv. Dottern är ju så medveten om allt. Hon tittar sig omkring, känner igen människor som hon träffar ofta, blir glad av vissa saker, ledsen av andra. Hon är redan nu en liten person med egen vilja och känslor. Jag skulle aldrig i mitt liv skicka henne på en resa tvärs över jorden, med en okänd person. Hur skulle den personen kunna trösta henne då hon är ledsen? Det är bara jag (och hennes pappa) som vet hur hon vill bli tröstad då hon är ledsen, det är vi som vet hur hon helst vill bli buren, vilken vaggsång som är hennes favorit, det vet ingen annan. Jag blir sorgsen då jag tänker på hur små, små barn blivit skickade med främmande personer från ett land till ett annat. Som att små barn inte skulle ta intryck av det de upplever eller vara medvetna i den mening att de märker att omgivningen ändras.

Det är tur att man inte minns vad man varit med om som litet spädbarn. Men någonstans måste det ändå sätta spår, kanske är det kroppen som minns det hjärnan inte gör.

Språk

Innan dottern kom till världen hade jag en fantasi om att jag ville att hon skulle lära sig spanska och att jag skulle lära mig sånger på spanska och så vidare... men det där har helt ändrats. Nu tycker jag att det viktiga är att hon först och främst lär sig svenska. Spanska skulle vara kul om hon lärde sig, men jag kan inte lära henne det eftersom jag inte pratar så bra själv. Men intresset får komma från henne själv, inte från mig.

Tjat

Idag sa min älskling att min blogg börjar bli lite tjatig. Jag sa "Jasså, på vilket sätt då?" och han svarade "Ja, men allt handlar ju om dottern nu... dottern hit och dottern dit..."

och när jag nu kollat de senaste inläggen så inser jag ju att *fniss* han har alldeles rätt. Allt handlar om henne nu.

Kanske blir det tjatigt, vad vet jag, men jag kommer inte sluta att skriva om henne för det. ;)

Resor

Sedan dottern föddes känner jag inte alls samma längtan efter Chile. Jag känner inte längre lika starkt att jag måste åka dit. Innan var det bara Chile som gällde om jag skulle ut och resa, alla sparade pengar gick till resor dit. Men inte längre. Klart jag vill åka dit, men just nu känns det som om det kommer att dröja ett tag. Jag skulle hellre kunna tänka mig att åka till Spanien, Italien, Mexico, Nya Zeeland. Dottern har medfört någon förändring i mig, men jag vet inte riktigt vad än.

De senaste dagarna

De senaste tre dagarna har mitt lilla hjärta varit lite orolig av sig. Hon har varit lite gnällig och inte velat sova på dagarna. Inte ens i vagnen har hon sovit så bra som hon brukar. Jag tror helt enkelt att hon är inne i någon ny utvecklingsfas och vill vara nära. Det är mysigt samtidigt som det är lite frustrerande att inte kunna göra så mycket annat som man kanske hade tänkt att man skulle.

Livet är bra annorlunda nu med en liten bebis, men det är en bra förändring och jag älskar lilla dottern så ofantligt mycket!!!

Min älskling

Sorgliga tankar

Min bästa vän frågade häromdagen om jag tänker mer på adoptionen nu när jag själv har en liten bebis. Jag sa att jag inte gör det, vilket jag heller inte gör normalt sett (inte så att jag tänker på det). Däremot tror jag att denna blogg funkar mycket som en "ventil" för mig. För när jag skriver här så tänker jag och jag kan också komma på att jag faktiskt har tänkt på adoptionen i min vardag med. Och det är också jobbigt att tänka och reflektera för mycket över det med. Samtidigt tror och känner jag att det också är viktigt att inte ignorera tankarna och känslorna. De känslor och tankar som är värst är det faktum att jag tvingades lämna så mycket. Att jag flyttades från ett sammanhang in i ett nytt. Men det allra värsta är att jag nu på ett helt nytt sätt kan "sätta mig in i" hur det måste kännas att tvingas lämna bort sitt barn. Tack och lov kommer jag aldrig att behöva göra det valet... och jag kan helt omöjligt förstå att man kan vara så stark och gå vidare efter att ha behövt göra det valet.

Det "bästa" måste nog vara att lämna barnet direkt och inte behålla bebisen så länge som möjligt (så som min bio.mamma gjorde). Jag var knappt tre månader gammal när jag kom till Sverige. Och jag har nog alltid tänkt att ett tre månaders gammalt barn inte är så medvetet och bara väldigt litet... men så är det ju inte alls! Dotter blir 7 veckor på onsdag, och hon är ju redan nu en liten person. Hon har speciella ljud och läten för sig. Hon har olika skrik för olika saker. Hon tittar på oss, känner igen oss. Är glad och pigg, ledsen och trött. Hon ler åt oss. Hon känner igen melodin på speldosan som vi spelade för henne då hon ännu låg i magen. Hon har olika minspel i ansiktet. Hon kommunicerar genom att härmas. Ja, jag kan fortsätta. Det är helt fantastiskt vad en liten bebis kan och hur snabbt de utvecklas. Samtidigt är det så sorgligt. När jag var så där liten måste ju jag ha känt igen min bio.mamma, jag måste ha gett henne världens underbaraste leende och jag måste ha "prata" på mitt speciella sätt med henne. Sedan bara hon försvann. Och jag från henne.


Nej, nu ska jag gå och krama dottern för nu orkar jag inte tänka på detta mer.

Herreguuu´....

... vad söt dottern är när hon ler!!! För ja, nu smäller hon av världens leenden åt oss. Och man bara smälter! Häromdagen var vi på BVC och hon väger nu hela 4510 gram och är 54 cm lång. Hon utvecklas från dag till dag och blir mer och mer en liten person. Och som jag älskar henne!!! Det finns inga gränser. Det finns redan nu så starka band mellan oss och när jag ammar henne och hon tittar på mig med sina stora vackra ögon, då fullkomligt väller det fram känslor. Hon är så fin och fullkomlig.

Tankar

Dottern väger nu ca 3840 gram, ungefär lika mycket som jag vägde då jag kom till Sverige. Enda skillnaden är att jag var knappt tre månader gammal och hon är 5 veckor gammal. En annan sak som slår mig är att hon utvecklas för varje dag som går. Nu har hon ögonkontakt och hon blir lugn så fort jag tar upp henne ur sängen och av min röst. Hon kan ligga och titta på mig jättelänge, och härmar ibland när jag göra ett "O" med läpparna. Jag förstår nu verkligen att bindningen mellan barn och mor är stark redan från början. Det är ju egentligen inte konstigt att hon känner igen min röst... hon har ju hört den redan då hon låg i magen och var pytteliten. Det känns underbart bra att hon känner igen mig och min röst, samtidigt är det också sorgligt att tänka på att jag också måste ha känt igen min bio.mammas röst och blivit lugnad av att bli upplyft av henne... och att hon sedan försvann. Dottern är ju "med" mer och mer för varje dag, och jag kan bara tänka mig hur mycket mer hon är "med" då hon är tre månader.

Klart att en separation även mycket tidigt i livet sätter spår i en. Ville nog inte riktigt tro det ändå.

Premiär

I det underbara vårvädret idag gjorde vi "premiär" på stan. Vi gjorde det tillsammans med en annan nybliven mamma och hennes son. Vi gick i två affärer och köpte söta plagg till våra bebisar och sedan tog vi en fika. Det är märkligt att själv sitta där med en bebis på armen och en vagn (som är i vägen). Innan tyckte jag ibland att mammor, deras barn och vagnar mest var i vägen *hihi* och nu sitter man där själv som stolt mamma och breder ut sig.

Dottern var jätteduktig hela tiden på stan... lämpligt nog så sov hon jättegott i sin vagn under de tre timmar som vi spenderade på stan. Det var en skön mjukstart!

Sovande sötnos

1 månad och tre dagar gammal

Det bästa jag vet...

...är när jag plockar upp dottern ur hennes säng då hon gnäller lite, och känner hur hon slappnar av i mina armar och av att höra min röst. Hon är det bästa!

Återblick

Mamma kom och hälsade på idag. Jag satt och ammade dottern och då säger hon "nämen, det är ju som att se dig igen när du var liten". Tydligen är vi väldigt lika. Mamma fick till och med tårar i ögonen.

Underbart väder!!!

Idag har jag och lilla dottern varit ute på promenad längs med havet. Hon låg och sov skönt i sin vagn medan jag gick snabbt snabbt. Det finns ett antal kilon kvar på kroppen som inte fanns där innan graviditeten och de ska bort. Promenader i snabb takt passar mig jättebra just nu. Och idag är det riktigt vår väder. I solen och i lä kan man sitta utan jacka och sola sig. Helt underbart!!! Älskar våren och sommaren.

Bad

Igår badade vi lilla dottern i en badhink som hon fått av sin farmor. Dottern älskar att bada och badhinken är redan en riktig favorit.

Namn

Idag fick vi pappren från Skattemyndigheten som bekräftade namnen som vi gett vår lilla dotter. Hon har fått två mellannamn. Det ena är Elena, efter min bio.mamma i Chile och det andra är Maria, efter min mamma och släkt här i Sverige.

Min familj i Chile

Numer får jag varje vecka minst ett mail från min minsta syster i Chile. Hon är så söt! Hon skriver alltid att de saknar mig, älskar mig och att de längtar efter mig. De hoppas att vi kommer att komma under 2008. Det hoppas jag med!

Innan önskade jag alltid att någon i Chile skulle tänka på mig. Det skulle på något sätt kännas mer som mitt land då och som att jag hörde dit. Jag kan säga nu att det inte alls känns mer som mitt land än innan, inte heller att jag direkt hör dit mer än innan heller...

Det lustiga är att då jag är här i Sverige så spelar det mindre roll, men varje gång jag landar i Chile betyder det allt. Att veta att de väntar på mig och att de längtar efter mig. När man landar på flygplatsen i Santiago står det massor med folk och väntar på sina nära och kära. Första gången var jag lite sorgsen över att det inte fanns någon som väntade på mig. Andra gången visste jag att jag hade någon att hälsa på. Tredje gången kändes det lite som att komma hem. Att min familj i Chile väntade mig (även fast de egentligen inte visste att jag skulle komma just då, men jag visste ju var de fanns). Fjärde gången kommer de förhoppningsvis veta att jag kommer. Att VI kommer. Och då kommer vi kanske att åka direkt till dem och kanske till och med bo hos dem. Vem vet.

Förälder

I lokaltidningen som finns här där vi bor fotas nyblivna föräldrar med deras bebisar. Förra veckan var vi i tidningen och på deras hemsida på nätet. Jag var inne flera gånger varje dag för att se på bilden. Det kändes så overkligt att vi verkligen är föräldrar till en liten dotter. Men det är vi!!!

Jag är mamma. Mamma till en liten dotter! =D

Första gången

Det var så otroligt häftigt första gången jag såg min dotter. Det var som att se mig själv när jag var liten. När jag ser bilder på mig och jämför med henne så liknar vi varandra så mycket. Helt enormt häftigt!!!

Inte utan min dotter

Sent igår kväll satt jag och ammade min lilla flicka och en våg av känslor sköljde över mig. Jag älskar denna lilla flicka över allting på jorden (tillsammans med hennes pappa). Att man kan älska någon från första ögonblicket har jag fått bekräftat. Jag skulle aldrig kunna leva en dag utan henne. Hon är så självklar i mitt liv nu att jag aldrig skulle kunna tänka mig ett liv utan henne.

Och det är det där som gör så ont att tänka att min bio. mamma någonstans måste ha känt likadant för mig... och ändå så tvingades hon lämna bort mig.

Hur överlevde hon det???

Jag skulle aldrig någonsin klara av att fortsätta livet utan min dotter.

Tårarna fullkomligt forsade på mig, som tur var låg min lilla solstråle lyckligt ovetande och snusande vid bröstet och åt i godan ro.

Nu är hOn här!

I onsdags den 7/2 kom så äntligen vår lilla FLICKA. Hon föddes med kejsarsnitt och kom till världen klockan 10.16. Hon var 48 cm lång och vägde 3090 gram. Helt ljuvlig var hon!

Förlossningen var lång. Blev igångsatt förra tisdagen på morgonen, men värkarbetet kom aldrig riktigt igång (vilket absolut inte kändes eftersom jag hade 4-6 värkar var 10:e minut från 9.15 på morgonen till 05.00 morgonen efter...) Berättar mer senare. Tillslut bestämde sig läkaren för att barnet skulle förlösas med snitt. Tacksam var jag!!!

Så nu äntligen har vi en liten flicka hos oss. Just nu sover hon inne i sängen med sin pappa.

Hinnsvepning

I morse var vi inne på förlossningen för fler prover. Läkaren kom in vid 11-tiden och gjorde en "hinnsvepning" som ett första försök för att se om något vill hoppa igång. Än så länge känner jag inget speciellt annat än lite molande värk, men det är bara att vänta och se. Vi ska tillbaka i morgon bitti igen... om inget hänt innan dess.

Nedräkning... (på riktigt)

Idag spenderade vi förmiddagen på förlossningen. Gjorde CTG-kurva i en timme. Har sammandragningar med jämna mellanrum, bebisens hjärtljud ser bra ut och h*n dansar runt där inne som vanligt. =)

Pratade med en läkare som sa att äggvitan i urinen hela tiden ökar och att det inte är bra, samtidigt som det just nu inte är någon "kris". Däremot tror läkarna inte att det kommer att gå ner utan bara öka nu. På tisdag går vi in i vecka 40 (39+0), och de är inne på igångsättning nu under veckan... kanske redan imorgon!!!! Vi har ju fattat att de övervägt detta under veckan som kommer, men samtidigt har vi inte alls ställt in oss på det eftersom vi någonstans hoppats på att det ska komma igång av sig självt innan. Och jag känner mer och mer att bebisen är på väg att vilja komma ut, men h*n hinner nog inte med det innan imorgon eller tisdag... eller onsdag.

J*klar vad nervös jag blev helt plötsligt!!! Nu är det inte längre löst prat om att "eventuellt", "kanske", "vi får se" osv... nu är det snarare en fråga om vilken dag.

Rädd

Ikväll har jag känt sammandragningar igen och jag känner att bebisen rör sig mot eller nuddar vid livmodertappen, vilket känns obehagligt. Jag känner att något är på G och det har jag ju längtat efter i så många dagar nu att det känns som år!

Samtidigt blir jag rädd...

Ska JAG verkligen bli mamma?
Ska JAG verkligen ta hand om ett litet, litet barn?
Ska verkligen JAG få barn? Jag som inte känner mig vuxen alls... ibland.
Hur kan man veta att man blir en bra mamma???

Tur för bebisen att mannen finns alldeles bredvid, han kommer i alla fall att bli den bästa och underbaraste pappan i hela världen. Kring det har jag inga som helst tveksamma tankar. Och bara det är en tröst i sig.

Jag kan heller inte låta bli att bli lite rädd för hur det kommer att kännas att hålla bebisen... och veta att min egen bio.mamma var tvungen att lämna mig. Jag är rädd för att känna någon slags panik över att få en förnimmelse över hur det måste ha känts för henne.

Framåt

Det går framåt! Idag var vi på återkoll på förlossningen, nya prover och undersökningar. Proverna är okej, trots att jag har högt blodtryck och äggviteläckage. Allt är ju relativt... Men det går i alla fall framåt. I går och under förrgår natten hade jag ganska kraftiga sammandragningar och molande värk, vilket idag visade att livmodertappen öppnat sig en centimeter! Coolt! Det underlättar onekligen OM de nu skulle behöva sätta igång förlossningen, innan den kommer igång av sig självt. Och det visar att det går framåt... då återstår "bara" 9 centimeter till innan bebisen äntligen kan komma ut!

Det pirrar onekligen i magen. Ska tillbaka för fler prover igen på söndag, och på måndag ska vi träffa överläkaren igen och då ska vi diskutera hur vi ska gå vidare... kanske kommer bebisen av sig själv snart, eller så kommer h*n med lite hjälp. =D

Just nu...

skulle jag vilja sätta mig ner bredvid min bio.mamma. Dricka en kopp té och prata om livet.

Nedräkning

Det börjar närma sig för förlossning. Dagarna släpar sig fram och jag försöker att tänka på andra saker än att vänta på att det ska sätta igång. Jag längtar efter den lilla bebisen i magen. H*n finns ju så nära mig, innanför min hud, i mig men ändå är h*n så långt borta.

Jag undrar vad min bio.mamma kände då det närmade sig för hennes förlossning. Kände hon samma längtan som jag gör? Eller kände hon bara förtvivlan?

Väntan

Har i natt "sovit" på sjukhuset. Hade ont i huvudet under hela helgen och de på förlossningen ville att jag skulle komma in. Jag blev kvar där för observation under natten och kunde knappt sova någonting. Har +3.0 äggvita i urinen och ännu högt blodtryck. I morgon går jag in i vecka 39 och bebisen är verkligen klar och vill förhoppningsvis komma ut så snart som möjligt. Under veckan som gått har jag varit på förlossningen nästan varje dag, och det känns lite orättvist när man ser alla andra där med sina små nyfödda, som svävar fram på små moln. Jag är där men inte för att föda eller för att jag precis fått barn.

Jag vill också ta med mig en liten bebis hem!

Vecka 38

Fler prover...

Under förmiddagen har jag varit inne på förlossningen och tagit fler prover, CTG och pratat med läkare. Proverna var bra, utom blodtrycket och äggvitan. Har en lindrig form av havandeskapsförgiftning, fick jag äntligen bekräftat igår och idag. Innan har de inte sagt så mycket, utan både sagt ja och nej samtidigt. Skönt i alla fall att ha det bekräftat. Det värsta är ju att det känns som man är en "tickande bomb". Rätt vad det är kan jag bli jättesjuk och få kramper mm. Men än så länge ser alla prover bra ut, och då är det ingen fara. De vill ju att jag ska gå så länge som möjligt även fast bebisen är "klar". H*n behöver egentligen bara lägga på sig lite mer vilket bebisar gör de sista veckorna.

Läkaren var jättenoga med att säga att jag måste vila, får inte städa, laga mat eller gå på stan mm. Ligga på soffan och se på tv är ungefär det jag får göra. Och jag som redan är rastlös! Idag är det dessutom underbart vinterväder, snö och solsken. Imorgon ska jag lämna mer prov, sedan ska jag till min barnmorska på måndag. Det ska bli skönt för då ska vi prata kring förlossningsplan och hur gravidieteten har förlöpt.

Jag hoppas på att bebisen kickar igång allt själv nu snart och att h*n vill komma ut. Det skulle verkligen underlätta i allt. På ett sätt känns det som att något är på G, men det kan å andra sidan bara vara önsketänkande.

Inlagd

I måndags var jag hos min barnmorska för koll av blodtryck och äggvita. Jag hade då ganska högt blodtryck och +2.0 äggvita i urinen. Jag fick en läkartid dagen efter. BM ringdedock tillbaka efter lunch och sa att hon pratat med en jour.läkare som eventuellt ville lägga in mig, i alla fall ta fler prover. Vid 14-tiden var jag på sjukhuset och blev då inlagd för övervakning. Jag hade i alla fall tur som sedan fick gå hem igår eftersom blodtrycket gick ner och ytterligare urinprov inte visade på större läcka av äggvita.

Idag var vi hos en läkare som gjorde ultaljud på bebisen. H*n väger nu 3093 gram! Moderkakan är helt okej och barnet får den näring som h*n behöver, så bebisen mår bra och har inte påverkats något. Däremot kommer jag eventuellt att sättas igång tidigare eftersom det är oroande att jag inte mår bra, vilket ju i slutändan påverkar bebisen. Förhoppningsvis kan förlossningen hoppa igång av sig självt. Känner ganska stora sammandragningar emellanåt och har lite molande värk (som mensvärk ungefär). Det är också skönt att jag är i vecka 38 nu och att bebisen är "klar". I morgon ska jag in till BM igen för ytterligare prover och koll.

Det är i alla fall skönt att veta att bebisen mår bra, det är huvudsaken. Nu ska jag bara fortsätta vila.

Det ska bli så enormt häftigt att se vår bebis!

Att veta att en del av henne eller honom kommer från mig. Jag hoppas att h*n kommer att likna mig. Det skulle vara en så oerhört häftig känsla, att varje dag se en annan människa som påminner om mig.

Nyfödd

Ung mamma har blivit mamma till lilla Wilma!

GRATTIS!!!

Längtan

Jag längtar så efter vår bebis nu. Har varit ganska trött på att bara gå och vänta och känna mig stor. Men nu har jag kommit på att för varje dag, varje timme, minut och sekund som går så kommer jag allt närmare bebisen.

På något konstigt sätt ser jag fram emot att värkarna ska börja. Jag vet ju att det kommer att göra ofantligt ont... men bebisen kommer ju att komma till oss genom smärtan, så det är ju egentligen en positiv smärta!


(Ska komma ihåg detta när jag väl ligger där med värkar och ska pressa fram bebban och det känns som jag ska gå i tusen bitar!)

Min lillasyster K

Min minsta syster i Chile är hur söt som helst. Hon skriver numer små korta mail varje dag till mig och det känns helt fantastiskt! Hon har varit orolig för mig nu pga. det höga blodtrycket.

Första gången jag träffade henne var hon 8 år, liten och en liten kopia av mig i samma ålder. Kanske är det därför som jag känner mer samhörighet med henne än min syster som är äldre (som kom efter mig). Min minsta syster K har en personlighet som påminner om min. Hon är lite blyg, väldigt alert, glad och sympatisk. Det är nog därför som jag känner så starkt för henne, vi hör liksom ihop. Vi påminner om varandra både utseendemässigt och personlighetsmässigt.

Mamma

För några veckor sedan var min svärfar på besök. Av någon anledning är han jätteintresserad av min vikt och av att kommentera att jag exempelvis blivit lite rund i ansiktet (inte så värst populärt...). Han berättade att min svärmor gått upp si och så mycket då hon väntade barn, och så kommer min mamma in i rummet och han frågar henne hur mycket hon gick upp... för att sedan liksom bita sig i tungan och "ja, nej, just det..." och mamma ler lite fånigt och säger något ohörbart.

Usch vad jag tyckte att det blev jobbigt. Mamma har ju aldrig varit gravid. Hon har aldrig känt en liten bebis i sin mage, hon har aldrig gått upp i vikt pga. en graviditet och hon har aldrig fött ett barn. Det måste vara jättesvårt för henne att höra andra diskutera kring graviditeter och förlossningar eftersom hon inte alls har några erfarenheter av det. Första gången hon kände bebisen sparka i min mage fick hon tårar i ögonen och det såg ut som att hon inte kunde riktigt förstå att det var en bebis där inne. Jag kan inte prata om gravidietet med henne, inte så där som andra kan med sina mammor som själva fött barn. Mamma kan bara säga "ja, jag har hört att man..." eller "nej, jag hörde att...". Och pappa, han har nog svårt att förstå vilken stor omställning det är för kroppen. Han har ju aldrig upplevt att hans kvinna inte kan och orkar göra allt som hon orkar i vanliga fall. Han kan nog tycka att min man "daltar" lite med mig, som tar hand om mig och som helst inte vill att jag ska göra så mycket hemma.

Det är konstigt att det oftare är kvinnan som på något sätt får "stå till svars" för att hon och hennes man inte har barn, eller att de inte fått barn på "det vanliga sättet". Det är väl lika mycket upp till mannen.

Slow motion

Varje dag går som i slow motion. Det blir svårare att ta sig för något bra. Jag är inte bra på att bara gå hemma, utan jag måste ha något bestämt att göra. Samtidigt är det svårt att ta sig för saker också. Speciellt då jag också måste vila och ta det lugnt för blodtrycket.

Igår kväll skulle jag vara duktig och laga mat (inte det roligaste jag vet här i livet). Och jag misslyckades... med korvstroganoff!!! Kan man det? Och jag som ska vara vuxen nu och bli mamma och allt. Som tur var är min älskling rena kockmästaren, så han räddade maten och gjorde den jättegod. Den mannen kan trolla!

Men jag måste skärpa mig, man kan bara inte misslyckas med korvstroganoff (har aldrig hänt innan). Och som blivande mamma måste jag ta mig i kragen och bli bättre på att laga mat.

Igår var jag hos barnmorskan igen. Bebisens hjärtljud ligger på 134 slag i minuten, hon eller han ligger med huvudet ner men huvudet är fortfarande rörligt. Men tydligen fixeras inte alla barn, och även om de gör det så kan huvudet bli rörligt igen innan förlossningen. Huvudsaken är i alla fall att huvudet är neråt!

2006 - Året då allt hände

Har legat i sängen och försökt somna i ungefär 3 timmar nu. Har läst bok, lyssnat på musik men somna kan jag inte. Tänker på året som gick och på allt som hände. Det hände så mycket under 2006 och jag har knappt haft tid att reflektera över det.

Januari - Sista terminen på min utbildning börjar.
Februari - Planerar frieri. Blivande bonussvärmor blir sjuk.
Mars - Börjar slita med C-uppsatsen tillsammans med N. Friar till min älskling på vår 6-års dag, han svarar JA! Bestämmer att vi ska gifta oss den 12 augusti.
April - På besök i "småstaden" passar på att ta ur spiralen. Springer i bröllopsbutiker och planerar bröllop. Skriver på C-uppsats, rasar i vikt pga all stress.
Maj - C-uppsats klar! Blir gravid (ännu ovetandes fram till i juni). Söker jobb, får två erbjudanden.
Juni - Tar min efterlängtade socionomexamen. Säljer vår lägenhet i Malmö. Budgivningen klar efter några dagar, och vi själva hinner knappt med innan lägenheten är såld. Börjar packa. Sista veckan i juni går flyttlasset till "småstaden". I mitten av juni gör jag ett graviditetstest som slår om direkt till två streck = gravid. Lycka och förundran blandas med nervositet.
Juli - Börjar på mitt nya jobb. Planerar bröllop för fullt. Är gravid i smyg eftersom vi inte berättat för någon än.
Augusti - Jobbar och planerar det sista på bröllopet. Gifter mig med min älskling den 12:e. Avslöjar att vi väntar barn dagen efter bröllopet.
September - Börjar jobba igen. Berättar på jobbet att jag är gravid (efter ultraljudet). Bonussvärmor går bort i cancer. Stor sorg och saknad.
Oktober - Jobb, graviditet, lycka, sorg.
November - Jobb. Åker till Stockholm för att komma ifrån "småstaden" en stund. Börjar inse att vi verkligen flyttat tillbaka.
December - Är jättegravid och jobbar för fullt. Ont i ryggen och fogar.

Förhoppningsvis blir år 2007 betydligt lugnare, trots att en liten bebis är på väg.

13 januari

Igår den 13 januari var det en månad kvar till vårt beräknade datum på att bebisen ska komma. En månad kvar... minst. Det känns som ett år. Varje dag känns som en vecka, tiden går så sakta och allt vi väntar på är lilla bebisen. Alla säger att man ska ta vara på tiden nu, vila och läsa böcker, ta det lugnt. Och det är precis det jag gör men det är himla långtråkigt!

Ett liv

Tänk att ett litet liv har växt inuti mig under de senaste månaderna. Det är helt ofattbart. Jag kan ännu inte förstå att det verkligen, verkligen är ett litet barn där inne, en liten människa. Just nu är det bara en stor mage som mest är jobbig och i vägen. Men varje gång bebisen sparkar och rör sig, påminns jag om att det är en liten bebis där inne.

Det är så märkligt det här med att bli gravid. Jag har tänkt mycket på min bio.mamma de sista veckorna. Tänk att hon hade mig i sin mage, att hon kände mig röra sig därinne och samtidigt visste hon att hon inte skulle kunna behålla mig. Jag kan inte tänka mig in i den känslan eller situationen över huvudtaget. Ännu mindre att lämna ifrån mig barnet. Kan man överleva det? Läker själen någonsin?

Då jag träffade henne första gången minns jag hennes sorgsna ögon. Det fanns ingen gnista i dem. Andra gången vi träffades glittrade hennes ögon, de var levande och sprudlande. Jag tror inte att det bara var för att jag tagit kontakt och för att hon då visste var i världen jag fanns, och att jag levde... men jag tror att hon på något sätt fick tillbaka en del av sitt hjärta, sin själ genom att jag tog kontakt med henne. Jag vet i alla fall att det var så för mig. Hon har fattats mig hela livet. Från den första dagen utan henne tills dess att jag hittade henne. Och hon fattas mig på sätt och vis ännu, genom att vi inte lever nära varandra, men den stora skillnaden är att jag nu vet var hon finns.

Det som skrämmer mig är att något kan hända henne och att jag aldrig mer kommer att träffa henne. Min minsta syster berättade i ett mail att hon varit allvarligt sjuk, men att hon nu var bra igen. Jag vet inte hur jag skulle reagera om det skulle hända henne något, om hon skulle dö och jag aldrig mer fick träffa henne. Innan jag hittade henne tänkte jag att det på något sätt skulle räcka med att se henne - i alla fall en gång, men det gör inte riktigt det. Nu vill jag istället veta mer om henne, veta mer om mig.

I mailet hade min bio.mamma och min minsta syster skrivit förslag på namn till bebisen och det värmer mitt hjärta att de tänker på mig, pratar om mig. Att de tänker på min bebis! Min bio. mamma ska ju bli mormor! Och mina systrar ska bli mostrar och min bror morbror!

En liten tröst, även fast vi är långt ifrån varandra, är att vi på något sätt möts i tankarna.

Vecka 36

Sjukskriven

Är numer sjukskriven pga. det höga blodtrycket. Fick medicin och är ordinerad att ta det lugnt och vila mycket. Vi fick göra ett ultraljud för att räkna ut vikten på bebisen. Hon/han väger 2498 g och allt såg bra ut! Läkaren sa att det inte är någon fara om det skulle vara så att bebisen kommer nu eller om det skulle bli tvunget att "plocka ut" bebisen tidigare.

Jag mailade min minsta syster häromdagen med frågor kring min mammas graviditeter, fick svar från henne igår. Hon berättade att då hon låg i min bio.mammas mage så mådde hon inte så bra och hade kraftiga värkar som kunde vara farligt. Först blev jag lite orolig när jag läste det, men samtidigt så har jag ju mått bra under hela tiden och emellanåt knappt märkt att jag varit gravid. Det är bara nu på sluttappen som jag inte mår så bra. Dessutoch finns det en stor skillnad mellan mig och min bio.mamma... jag ska föda barn i Sverige, hon har fött i Chile.

Men självklart är det lite mer nervöst nu eftersom om jag nu skulle få havandeskapsförgiftning, kan tillståndet för mig och bebisen snabbt bli dåligt... och det är så klart läskigt att tänka på. Men för en gångs skull tänker jag tänka att allt kommer att gå bra. Inte ha det där "skyddet" som jag alltid haft innan... då har jag tänkt att det inte kommer att gå bra, eftersom jag intalat mig att jag inte skulle bli lika besviken om det skulle visa sig att det inte skulle gå bra.

Nu ska jag varje vecka ta blodtryck och lämna urinprov för att de ska ha ordentlig koll på mig och bebis.

I morgon förmiddag ska jag till läkaren på MVC. Har haft högt blodtryck och blivit ordinerad vila. Har med andra ord inte varit på jobbet idag, utan har legat på soffan och bloggat. Jag hoppas att blodtrycket är lägre i morgon och att jag inte har några spår av äggvita och glukos i urinen. Min barnmorska misstänker nog att det kan röra sig om havandeskapsförgiftning.

Har i alla fall fått ett mail översatt till spanska av en vän, så jag hoppas att jag kan få några svar av min bio.mamma kring hennes graviditeter och förlossningar. Just nu skulle det kännas ganska skönt att veta, då kan jag ha en föraning om det skulle vara något. Dessutom skulle det kännas bättre att barnmorskor och läkare också känner till om det skulle vara något speciellt.

Det känns verkligen skönt att ha den möjligheten att fråga henne. Om jag inte hade hittat henne hade jag inte kunnat ta reda på något alls. Det hade varit jobbigt.

Chile 2000

Här kommer hela följetongen. Del 11 är den nya delen som jag aldrig kom mig för att publicera innan.

Chile 2000 - Inledning
Chile 2000, del 1
Chile 2000, del 2
Chile 2000, del 3
Chile 2000, del 4
Chile 2000, del 5
Chile 2000, del 6
Chile 2000, del 7
Chile 2000, del 8
Chile 2000, del 9
Chile 2000, del 10
Chile 2000, del 11

Min "följetong"

För er som läst här ett tag vet ni ju att jag skrev ner allt kring hur det gick till första gången då jag var i Chile och tillslut letade reda på min bio.mamma. Jag hade väl ungefär en del kvar, den då vi verkligen hittade varandra.

Jag skrev klart den delen redan i juni förra året, men av någon anledning kunde jag aldrig publicera den här på bloggen. Den delen har alltid varit svårast och mest känslomässigt jobbig att prata om, eller skriva om. Det är inte lätt att förklara känslan av att ha hittat sin bio.mamma, att få sin högsta önskan gå i uppfyllelse med några futtiga ord. Det finns egentligen inga ord som är tillräckligt starka för att beskriva känslan. Men kanske är det heller inte nödvändigt. Jag tänker i alla fall publicera den delen nu, och länka till alla delar för er som inte minns eller som inte läst de tidigare delarna.

Vecka 35

Bilden är i och för sig från vecka 34, men någon större skillnad är det inte på magstorleken. Har snart fyra veckor kvar till beräknat datum... hur stor kan en mage egentligen bli?

Bebis!!!

Kattmamman har blivit mamma! Så otroligt roligt!

GRATTIS!!!

Häromdagen fick jag ett mail från min minsta syster i Chile. Jag berättade då att vi väntar barn! Det stör mig ordentligt att jag är så kass på spanska att jag inte kan mer i detalj berätta om allt som just nu händer i mitt liv och med bebisen som växer och växer i magen. Men det är i alla fall skönt att ha kontakt med min minsta syster, och på så vis också min bio.mamma. De undrar också när jag ska komma till Chile nästa gång, vilket just nu är omöjligt att svara på. Jag vill åka snart igen, men det kostar och resan är lång. Med en liten bebis blir resan också helt annorlunda än de tidigare resorna. Och sitta på ett flygplan med en liten bebis vet jag inte om jag vill. Nog för att själv reste som tremånaders baby, men det är knappast någon drömscenario för någon.

Jag måste också översätta ett brev till min bio.mamma med frågor kring hennes graviditeter och förlossningar. Vissa saker är mer genetiska än andra, och så är det bara. Igår var jag på extra kontroll hos barnmorskan eftersom jag i tisdags hade för högt blodtryck. Jag hade ännu högre igår vilket resulterade i att jag fick gå till förlossningen för fler provtagningar. Jag ringde mannen som kom på sju röda. Jag fick ligga i ett av förlossningsrummen. Barnmorskan satte fast en rund "bricka" som mätte bebisens hjärtljud och en "bricka" som mätte sammandragningar. Varje gång bebisen rörde sig skulle jag trycka på en knapp så att rörelserna registrerades. Först sov hon/han, sedan började hon/han dansa runt... det blir definitivt en dansare... som sin mamma :)

Min barnmorska var orolig för att jag kunde ha havandeskapsförgiftning på gång, men jag kunde inte svara henne om min mamma haft det eftersom jag ju inte vet det. Men jag har nu i alla fall bestämt mig för att fråga henne om hennes graviditeter osv. Hon har ju ändå burit och fött fyra barn till världen. När jag kom till Sverige var jag tre månader gammal men vägde som en nyfödd, nu har jag börjat fundera på om det kan vara så att jag kom för tidigt. Det kan ju bara min bio.mamma svara på. Läkaren inne på förlossningen sa i alla fall att jag ska sjukskriva mig från jobbet från och med måndag och har ordinerat vila. Ska träffa en annan läkare på tisdag, eventuellt sjukskriver han mig då beroende på hur blodtryck mm. ser ut då.

Börjar bli lite nervöst nu, det är trots allt fem veckor kvar till beräknat förlossningsdatum.