Min familj i Chile

Numer får jag varje vecka minst ett mail från min minsta syster i Chile. Hon är så söt! Hon skriver alltid att de saknar mig, älskar mig och att de längtar efter mig. De hoppas att vi kommer att komma under 2008. Det hoppas jag med!

Innan önskade jag alltid att någon i Chile skulle tänka på mig. Det skulle på något sätt kännas mer som mitt land då och som att jag hörde dit. Jag kan säga nu att det inte alls känns mer som mitt land än innan, inte heller att jag direkt hör dit mer än innan heller...

Det lustiga är att då jag är här i Sverige så spelar det mindre roll, men varje gång jag landar i Chile betyder det allt. Att veta att de väntar på mig och att de längtar efter mig. När man landar på flygplatsen i Santiago står det massor med folk och väntar på sina nära och kära. Första gången var jag lite sorgsen över att det inte fanns någon som väntade på mig. Andra gången visste jag att jag hade någon att hälsa på. Tredje gången kändes det lite som att komma hem. Att min familj i Chile väntade mig (även fast de egentligen inte visste att jag skulle komma just då, men jag visste ju var de fanns). Fjärde gången kommer de förhoppningsvis veta att jag kommer. Att VI kommer. Och då kommer vi kanske att åka direkt till dem och kanske till och med bo hos dem. Vem vet.

Förälder

I lokaltidningen som finns här där vi bor fotas nyblivna föräldrar med deras bebisar. Förra veckan var vi i tidningen och på deras hemsida på nätet. Jag var inne flera gånger varje dag för att se på bilden. Det kändes så overkligt att vi verkligen är föräldrar till en liten dotter. Men det är vi!!!

Jag är mamma. Mamma till en liten dotter! =D

Första gången

Det var så otroligt häftigt första gången jag såg min dotter. Det var som att se mig själv när jag var liten. När jag ser bilder på mig och jämför med henne så liknar vi varandra så mycket. Helt enormt häftigt!!!

Inte utan min dotter

Sent igår kväll satt jag och ammade min lilla flicka och en våg av känslor sköljde över mig. Jag älskar denna lilla flicka över allting på jorden (tillsammans med hennes pappa). Att man kan älska någon från första ögonblicket har jag fått bekräftat. Jag skulle aldrig kunna leva en dag utan henne. Hon är så självklar i mitt liv nu att jag aldrig skulle kunna tänka mig ett liv utan henne.

Och det är det där som gör så ont att tänka att min bio. mamma någonstans måste ha känt likadant för mig... och ändå så tvingades hon lämna bort mig.

Hur överlevde hon det???

Jag skulle aldrig någonsin klara av att fortsätta livet utan min dotter.

Tårarna fullkomligt forsade på mig, som tur var låg min lilla solstråle lyckligt ovetande och snusande vid bröstet och åt i godan ro.

Nu är hOn här!

I onsdags den 7/2 kom så äntligen vår lilla FLICKA. Hon föddes med kejsarsnitt och kom till världen klockan 10.16. Hon var 48 cm lång och vägde 3090 gram. Helt ljuvlig var hon!

Förlossningen var lång. Blev igångsatt förra tisdagen på morgonen, men värkarbetet kom aldrig riktigt igång (vilket absolut inte kändes eftersom jag hade 4-6 värkar var 10:e minut från 9.15 på morgonen till 05.00 morgonen efter...) Berättar mer senare. Tillslut bestämde sig läkaren för att barnet skulle förlösas med snitt. Tacksam var jag!!!

Så nu äntligen har vi en liten flicka hos oss. Just nu sover hon inne i sängen med sin pappa.

Hinnsvepning

I morse var vi inne på förlossningen för fler prover. Läkaren kom in vid 11-tiden och gjorde en "hinnsvepning" som ett första försök för att se om något vill hoppa igång. Än så länge känner jag inget speciellt annat än lite molande värk, men det är bara att vänta och se. Vi ska tillbaka i morgon bitti igen... om inget hänt innan dess.

Nedräkning... (på riktigt)

Idag spenderade vi förmiddagen på förlossningen. Gjorde CTG-kurva i en timme. Har sammandragningar med jämna mellanrum, bebisens hjärtljud ser bra ut och h*n dansar runt där inne som vanligt. =)

Pratade med en läkare som sa att äggvitan i urinen hela tiden ökar och att det inte är bra, samtidigt som det just nu inte är någon "kris". Däremot tror läkarna inte att det kommer att gå ner utan bara öka nu. På tisdag går vi in i vecka 40 (39+0), och de är inne på igångsättning nu under veckan... kanske redan imorgon!!!! Vi har ju fattat att de övervägt detta under veckan som kommer, men samtidigt har vi inte alls ställt in oss på det eftersom vi någonstans hoppats på att det ska komma igång av sig självt innan. Och jag känner mer och mer att bebisen är på väg att vilja komma ut, men h*n hinner nog inte med det innan imorgon eller tisdag... eller onsdag.

J*klar vad nervös jag blev helt plötsligt!!! Nu är det inte längre löst prat om att "eventuellt", "kanske", "vi får se" osv... nu är det snarare en fråga om vilken dag.

Rädd

Ikväll har jag känt sammandragningar igen och jag känner att bebisen rör sig mot eller nuddar vid livmodertappen, vilket känns obehagligt. Jag känner att något är på G och det har jag ju längtat efter i så många dagar nu att det känns som år!

Samtidigt blir jag rädd...

Ska JAG verkligen bli mamma?
Ska JAG verkligen ta hand om ett litet, litet barn?
Ska verkligen JAG få barn? Jag som inte känner mig vuxen alls... ibland.
Hur kan man veta att man blir en bra mamma???

Tur för bebisen att mannen finns alldeles bredvid, han kommer i alla fall att bli den bästa och underbaraste pappan i hela världen. Kring det har jag inga som helst tveksamma tankar. Och bara det är en tröst i sig.

Jag kan heller inte låta bli att bli lite rädd för hur det kommer att kännas att hålla bebisen... och veta att min egen bio.mamma var tvungen att lämna mig. Jag är rädd för att känna någon slags panik över att få en förnimmelse över hur det måste ha känts för henne.

Framåt

Det går framåt! Idag var vi på återkoll på förlossningen, nya prover och undersökningar. Proverna är okej, trots att jag har högt blodtryck och äggviteläckage. Allt är ju relativt... Men det går i alla fall framåt. I går och under förrgår natten hade jag ganska kraftiga sammandragningar och molande värk, vilket idag visade att livmodertappen öppnat sig en centimeter! Coolt! Det underlättar onekligen OM de nu skulle behöva sätta igång förlossningen, innan den kommer igång av sig självt. Och det visar att det går framåt... då återstår "bara" 9 centimeter till innan bebisen äntligen kan komma ut!

Det pirrar onekligen i magen. Ska tillbaka för fler prover igen på söndag, och på måndag ska vi träffa överläkaren igen och då ska vi diskutera hur vi ska gå vidare... kanske kommer bebisen av sig själv snart, eller så kommer h*n med lite hjälp. =D