januari 31, 2006

Innan år 2000

Jag har "tur" gällande information kring min bakgrund och information kring min biologiska mamma. Och för min del, har det varit väldigt viktigt. Även om ett namn på ett papper egentligen inte säger något alls, är det ändå ett namn. Och någonstans inom mig visste jag alltid att det där namnet skulle ha en oerhörd betydelse, den dag jag skulle resa tillbaka och kanske leta reda på henne.

På något sätt har jag alltid vetat att jag en dag skulle åka tillbaka. Drömmen var alltid att göra det innan år 2000. Varför vet jag inte, en fånig idé och dröm som jag höll fast. Och som jag också uppfyllde eftersom jag landade i Chile den 11 december 1999, och alltså var tillbaka innan år 2000. Jag var 21 år gammal och reste i mångt och mycket själv, eftersom jag reste dit med en chilensk familj som jag kände relativt ytligt. Men det var så jag ville ha det. Jag ville inte resa till Chile med mina föräldrar, inte med någon vän eller pojkvän. Det kändes som att mina föräldrar inte "hörde till" just den delen av mig som jag var på väg att upptäcka. På något sätt var jag tvungen att göra det själv.

Det var många svenska chilenare som skulle åka till Chile och fira millennieskiftet där, och jag hade tur som fick åka med den familj jag fick åka med. De hade sin släkt kvar och det var hos dem vi skulle bo. För min del var det ytterligare en idé/dröm; att inte leva som turist utan att leva i Chile "på riktigt".

januari 28, 2006

Tankar i natten

För att beskriva mig själv är jag nog egentligen väldigt vanlig och tråkig. Hade det inte varit för att jag varit adopterad hade jag nog inte haft särskilt mycket att berätta.

Jag har en "vanlig" familj med en mamma, en pappa och en lillebror. Min uppväxt var den bästa man kan tänka sig, med en mamma som alltid fanns där, som hade färdig bakade bullar när jag kom hem från skolan. En pappa som alltid ställde upp oavsett om det gällde körning vid skolutflykter eller brädor till klätterställningar på skolgården. En lillebror som jag band fast i gungor för att han inte skulle smyga efter och kompisar/pojkvänner, men som jag samtidigt älskade gränslöst. En underbar mormor som höjde mig till skyarna oavsett om jag var värd det eller inte. En farmor som lät mig bo hos henne trots "vilt" festande. En farfar som lät mig göra det mesta jag ville och som alltid fanns där. En morfar som tidigt försvann ur mitt liv, men som fanns där den tid han fanns i livet.

Jag har alltid haft många vänner, aldrig haft svårt att skaffa vänner eller behålla dem. Haft lätt för mig i skolan, alltid älskat att läsa böcker och skriva. Min mormor sa alltid att jag skulle bli "lärarinna eller författare" eftersom jag alltid läste eller skrev. Aldrig haft svårt att hitta pojkvänner. Egentligen inte haft några problem.

Om det ändå inte varit för adoptionen... som på något mystiskt sätt alltid varit överhängande, trots att allt varit bra. Men frågor utan svar, tomma rop utan gensvar är svåra att tackla för en tonåring som i största allmänhet redan, utan detta, är vilsen. Med ett vilset sökande efter "mig själv", med ett testande av gränser och ett stillastående trampande i en lerpöl som jag aldrig kom loss från, höll på att förgöra mig.

Så småningom kom jag fram till att jag var tvungen att göra något för att komma loss. Det var då jag reste till Chile. Det var där allt började, kanske skulle mina frågor få svar och jag skulle få ett "slut" på min historia och mina frågor.

Men jag lärde mig att det inte slutar där. Det slutar inte för att man hittar det man söker, det slutar inte för att man flyger tillbaka och i viss mån "hittar sig själv".

Jag har ofta sett "Spårlöst försvunnen" där de letar upp adopterades biologiska föräldrar och allt verkar sluta lyckligt när de slutligen finner dem och de kramar om varandra i tv-studion. Men, när kamerorna slagits av, när publiken gått hem och människor slutat gråta... det är allting börjar. Det väcks nya frågor, vissa kan besvaras men de flesta fortsätter att eka utan några svar. Och det är då man måste hantera det oförberedda, för detta var inget man hade räknat med, inget man kunnat läsa sig till, inget man kunnat förbereda sig på. Och det är när man inte är förberedd som det blir svårare att hantera allting.

januari 27, 2006

"Hon kommer från främmande vidder"

Måste bara skriva ner delar av den mest underbara låt jag känner till, som jag i vissa delar helt kan identifiera mig med. Självklart är det denna låt som inspirerat mig till titeln på denna blogg, nämligen Lars Winnerbäcks låt "Hon kommer från främmande vidder". Jag har länge älskat denna låt men när jag sist var i Chile (i december), föll flera bitar på plats tack vare denna låt.

Jag och min lillebror var på väg med buss från Temuco (min födelsestad) tillbaka till Valaparaíso. Det var tidig gryning och jag vaknade och kunde inte somna om. Satte på MP3:n och denna låt. Det var då den föll på plats. Allt blir nämigen tvärtom i Chile. Jag kom på att jag inte alls är den typiska "vanliga" människa som går samma väg som "alla andra" utan som själv faktiskt trampat upp mina egna vägar. Och jag kom också på att jag stävat efter detta att "vara som alla andra" utan att lyckats, och kom till insikt i att jag heller aldrig kommer att lyckas med detta eftersom jag just kommer från "främmande vidder"... oavsett om jag är i Chile eller i Sverige. För Chile är Sverige främmande, lika mycket som Sverige är främmande i Chile.

"Hon kommer från ställen där tiden har slutat passera,
där morgonen sjunker i havet och där skymningen gryr"
- Tid existerar inte när jag är i Chile, då blir allt huller om buller...

"Hon får dig att lova vad du lovat att aldrig riskera"
- Hmm, den "förmågan" har jag... till och med inför mig själv.

"Hon är eldfast och stark, hon är sårbar och öm"
- Definitivt, jag är så stark att jag blir svag... emellanåt.

"Hon vänder sig om när du vunnit, och solar i glansen"
- "Primadonna-Pati"*

"Hon äger styrkan du alltid trodde var din"
- Styrka har jag...

"När rimfrosten glittrar då står hon vid dörren och vill in"
- Ja, för jag fryser alltid när det är snö och kallt, och då vill jag definitivt IN!

"Och hon kommer från främmande vidder,
där stormen är lä och lä storm,
där svart är vitt,
där mitt är ditt
och det tydliga mist sin form"
- Så klockrent beskrivet! I Chile blir för mig allt som inte är Sverige, det jag trodde på tror jag inte längre i Chile... "mi casa es su casa"... "mitt hem är ditt". Och det tydliga är absolut inte tydligt längre eftersom jag börjar ifrågasätta mig själv på ett helt annat sätt där.

"Hon kommer från främmande vidder
där ingenting blir allt"
- Jag kan sitta på en parkbänk på Plaza Victoria i Valparaíso en hel dag... vilket i vissa mått är att göra "ingenting", men som ändå blir "allt" för mig.

"Hon vandrar längs krokiga vägar
hon själv trampat opp"
- Det var detta som föll på plats tidigt en morgon. Varför strävar jag hela tiden efter att bli och göra något som "alla andra" gör? När jag inte är eller kan bli som "alla andra". Jag har alltid gått min egen väg, när jag tänker efter.

"Hon ler emot dig just innan solen går upp"
- "Party-Pati" som vägrar gå hem från en fest innan solen går upp *hehe*

"Hon kommer från främmande vidder
där dom fattiga ruvar på guld"
- Guld i from av omtanke, kärlek, närhet, "här-och-nu-tänkande", familj.

"Där svaret är frågan,
där gnistan är lågan
och dygd är det samma som skuld"
- Bara så bra formulerat!

"Du vill ta henne med
hon ska se vad du kan
men hon kommer från främmande vidder
dit du reser men aldrig når fram"
- Dit hon själv reser, men inte heller hon når fram till.



*Primadonna-Pati är min sambos påfund, mao "internt".

januari 25, 2006

Inledning

Under hela min uppväxt, hela mitt liv, har jag vetat om att jag var adopterad från Chile och att det fanns en annan mamma där som en gång födde mig. Sedan jag varit liten har den "andra" mamman alltid funnits i mina tankar. Vem är hon? Varför gjorde hon som hon gjorde? Vad var det som hände? Lever hon ännu?

Att söka frågor som inte hade några svar var min vardag under lång tid. Att inte veta något om början på sitt liv och ändå förstå att det var något "tragiskt" som hände skapar många fantasier. Att inte veta hur adoptionen, separationen och "allt runt omkring" verkligen påverkat ens person, mer i vissa situationer, mindre i andra, är en väldigt speciell situation att befinna sig i.

Jag kom till Sverige när jag var tre månader gammal. Är uppväxt med mamma, pappa och lillebror, som också är adopterad från Chile. Jag har alltid vetat att jag blev adopterad, men jag minns inte hur mina föräldrar berättade det eller hur de förklarade för mig. Men Chile har på ett naturligt sätt funnits där för mig. Chile (och adoptionen) har alltid funnits som en skugga bakom mig. Jag har många gånger liknat skuggan med Peter Pan´s skugga. En skugga som alltid finns där, som man hela tiden försöker få fatt i men som aldrig går att fånga.

Efter många, många år och efter ännu fler tårar lyckades jag tillslut med det omöjliga. Jag fångade min skugga, om inte annat för en kort stund i alla fall. Min största dröm har alltid varit att åka tillbaka till Chile, och att möjligen försöka mig på att söka upp min biologiska mamma. I mars 2000 gick den drömmen i uppfyllelse. Då hade jag varit i Chile i tre månader. Den sista veckan innan jag skulle resa hem, tog jag mod till mig, letade och fann henne.

Efter ytterligare en resa till Chile med min sambo 2002, har Chile blivit mer än bara mitt födelseland. Chile är numer som en kär vän, som det ständigt finns en längtan till och efter ett par år blir suget så stort att jag bara måste resa tillbaka. Just nu känns det som att det kommer vara så resten av livet.

I december förra året åkte jag dit igen. Denna gång med min lillebror som aldrig varit där innan. Ja, förutom att han en gång föddes där.

Jag känner mig på sätt och vis som en flyttfågel, vars inre kompass är inställd på en viss riktning, i mitt fall mot Chile. Jag flyttades från ett land till ett annat, flög i flera timmar och hamnade på en helt ny plats i världen. Men längtan i bröstet till det andra landet sitter djupt rotad, vilket medför att jag "titt som tätt" flyger tillbaka. Kanske kommer det att vara så för resten av mitt liv? Det vet jag inte. Än.