Bekännelse

Helt ärligt så är jag trööööött på min blogg.

Allt jag vill skriva om går inte att göra anonymt (det går, men blir himla trist), jag är trött på layouten på min blogg (snälla, kan någon berätta hur man lägger in andra bakgrunder och hur man lägger in en snygg titel på bloggen???), jag är trött på min titel "Hon som kommer...", trött på ämnet... känns som blablablablabla...

Adoptionen, och allt däromkring, var tidigare en stor del i mitt liv men är det inte längre. Innan visste jag ingenting, nu vet jag nästan allt. Jag vill skriva om adoptionen men, det blir så trist anonymt och utan bilder. Samtidigt känns det som att adoptionen är min "identitet", vilket den inte alls är egentligen (utan bara på bloggen). Adoptionen är bara en del av mig. Jag är jag, men den person jag är kommer inte fram och det är kanske därför som allt känns fel.

Det viktiga i mitt liv nu, är så klart Dottern (som har världens vackraste namn), min man och våra liv. Det som är aktuellt i mitt liv just nu är det som vi hittar på om dagarna, och allt annat som händer i mitt liv. Min "bio.mamma" är (numer) en del av mitt liv, inte någon okänd person som finns i Chile.

Det jag försöker säga är att jag nog måste tänka om i mitt bloggande. Det anonyma känns fel, ja, hela bloggen känns just nu fel. Men missförstå mig inte, jag har inte för avsikt att sluta blogga... det skulle aldrig gå, men jag måste blogga i annan form. En ny blogg kanske, ny titel och ny layout, massor med bilder.


Nu vaknade min lilla rosenknopp, som troligtvis är grymt hungrig efter all förmiddagssömn.

På promenaden igår

Tant: Men åh vilken söt liten bebis! Hur gammal är hon?
Jag: Hon är 3,5 månad gammal.
Tant: Jaha, så söt. Vilket land kommer du ifrån då?
Jag: *suck* Från Chile, men jag är adopterad så jag har i princip alltid bott här.
Tant: Jaha... och du trivs här då?
Jag: *dubbelsuck* Ja, det gör jag (annars hade jag väl flyttat puckotant!)

Jag HJÄRTA msn!

Igår kväll chattade jag med min lillasyster och bio.mamma i Chile över msn!!!!!!!! Det allra, allra, allra bästa var att de hade webcam så jag SÅG dem! Live i Chile! Det är över 1,5 ÅR sedan jag såg dem sist! HEEEEEEEELT UNDERBART!!! Och ikväll såg min syster mig också! Jag lånade min lillebrors webcam. I morgon kväll kommer min bio.mamma med och då kan hon se mig!!! I går hörde hon också när dottern jollrade, och hon började gråta av lycka! Tårarna rann på henne. I vanliga fall är det alltid jag som gråter men igår var det hon. Jag ÄLSKAR internet och msn!!! Och jag älskar min familj i Chile!!!


*lite osammanhängande men jag är sååå glad att jag inte kan skriva*

Glad liten tjej

På morgnarna är dottern en liten solstråle. Alldeles underbar. Hon kan smälla av de mest fantastiska leendena som får en att smälta totalt!

Chatt

I dag och igår chattade jag med min minsta syster i Chile... och min bio.mamma var också med! Vi bestämtde att nästa gång jag kommer till Chile så ska jag, dottern och min man bo hos dem!!! De blev jätteglada då jag sa att vi gärna ville det om det var möjligt för dem. De vill att vi kommer till dem direkt och inte åker "hela" Chile runt för att sedan stanna till vid dem och sedan åka igen. Ett måste för mig är dock att åka till Valparaíso och Viña del mar också!!! Måste till havet och Valpo!!!

Men sedan vet man ju inte när vi kommer till Chile nästa gång. Jag åker gärna någon annanstans i världen också. Men att bo vid min bio.familj är väldigt lockande och den där lilla känslan av längtan infann sig ganska snabbt igen. Och att få ta med dottern!

Min rastlösa själ

Idag är en sådan dag, då jag önskar att jag var någon annanstans än här. Det är mulet och duggregn. Typiskt en sådan dag som, i alla fall jag, gärna hoppar över. En sådan dag då jag ingenting får gjort och en sådan dag då jag bara går runt, runt och vill iväg. Jag vill uppleva äventyr! Jag vill resa! Ut i världen och se nya saker, göra nya saker.

Det lustiga är att jag är mitt i mitt vildaste och häftigaste äventyr precis där jag är, här och nu. Men till och med det känns "vardagligt" idag.

Nä, dra täcket över huvudet är vad jag vill göra resten av dagen.

Finns det fler som har sådana dagar, eller är det bara jag???

Mardröm

I morse vaknade jag med en sådan där kuslig känsla i kroppen som man har efter en hemsk mardröm. Jag minns bara att det hände dottern något och att jag inget kunde göra. Hela dagen har jag haft känslan i kroppen, men jag minns inte själva drömmen. Vet bara att det var så skönt att vakna och titta på henne där hon sov så skönt i sin säng. Jag hatar verkligen mardrömmar.

Ytligheter

Det här med att vara gravid och därmed gå upp i vikt är ju något som hör till. Lika roligt är det dock inte då bebisen är ute och det fortfarande känns som man bär runt på något på magen... och man vet definitivt att det inte är någon bebis. I början gick jag ner i en rasande fart... men nu har det liksom stannat upp och jag bär runt på 8 kg extra! Vissa byxor får jag i alla fall över låren och rumpan nu, men det är långt ifrån alla som går att knäppa. Tänk vad man ändå vänjer sig vid. I flera månader har jag gått omkring med en Belly belt i brallorna och långa linnen för att dölja glipan som blir i jeansen.

Men 8 kg hit eller dit... spelar roll...


Det är i alla fall vad jag försöker intala mig.

3 månader gammal

Idag blir dottern tre månader gammal! Tiden går snabbt. Tänk att denna underbara lilla människa redan har funnits i våra liv i tre månader. Jag njuter av varje sekund med henne!

Just nu ligger hon inne i våra sängar och sover. Blöjan hade läckt i natt så hennes sängkläder ligger i tvätten. På lördag ska hon döpas, förhoppningsvis ute om vädret tillåter. Idag har jag beställt smörgåstårta till gästerna och hennes mormor och farmor ska baka kakor till kaffet. Jag har beställt tackkort på nätet så förhoppningsvis hinner de komma innan helgen. Med andra ord har jag varit riktigt duktig idag!

Sötnos i badet

Den vackaraste stunden i livet...

Min mardröm då jag var gravid var att jag skulle få någon sådan där förlossningsdepression och inte skulle kunna knyta an till bebisen. Jag var också jätterädd för att olika men från adoptionen skulle komma upp till ytan och att jag för den skull inte skulle kunna vara glad åt bebisen.

Tack och lov blev det inte så och det känns så himla skönt. Jag njuter av dottern varje sekund. Jag älskar henne så att jag skulle kunna gå i tusen bitar. Jag skulle gå genom eld och vatten för hennes skull. Jag älskar att vara mamma till dottern! För att citera min favoritartist Lars Winnerbäck så är den vackraste stunden i livet den då hon kom!

Ändrade planer

Idag hade jag tänkt att jag och dottern skulle åka till en öppen verksamhet som finns här där vi bor. Jag lade henne i sin säng vid 12 efter att hon ätit som somnat i min famn. Men hon vaknade strax därefter och satt i pappas knä, då han kom hem på lunchen. Jag bytte blöja på henne och sedan blev hon jätteledsen... mat, tänkte jag, men inte då. Hon var trött. Så jag lade upp henne på min axel (så som hon älskar) och sedan vyssade jag henne och sjöng "Trollmor" för henne. Hon somnade ganska snabbt. Och hon sover ännu. Hade planerat att vara på kyrkis vid halv två... och nu är klockan halv tre. Men med en liten människa i sitt liv så är det bara att rätta sig efter henne.