Avlägset
För några dagar sedan (kanske vecka, tiden går så fort) fick jag ett mail från min minsta syster i Chile. Hon berättade att det kommer en liten bebis till, till världen nästa år. Min äldre syster ska få barn! Jag blev jätteglad, men ändå inte så glad som jag "borde" bli. Jag har inte svarat på mailet, har inte svarat på något mail som jag fått på sista tiden, inte mer än att skicka bilder på dottern. Jag har ingen ork till att sitta och skriva ihop ett mail på spanska. Det känns så frustrerande att jag inte kan göra mig förstådd. Och så får jag ju så klart dåligt samvete för att jag inte svarar, och så går det ännu längre tid och jag bara hamnar i någon jättetråkig spiral.
De känns så där långt, långt, långt borta igen. Det är väl därför som jag inte blev så där hisnande glad som jag borde ha blivit (och som jag vill bli). Min dotter får ju en liten släkting i Chile som det bara skiljer ett år emellan. Men nu är de borta på andra sidan jorden och som det ser ut just nu verkar det som att det kommer att dröja några år innan vi kommer att åka till Chile igen. Det beror på många saker:
# Jag känner inte någon större längtan dit (just nu)
# Resan är lång för ett litet barn
# Det kostar så mycket
# Om dottern är för liten så kommer hon inte att minnas något
# Kanske hinner det komma en liten bebis till
# Vi vill gärna resa någon annanstans än till Chile (de sista sju åren har jag bara rest till Chile)
Men jag hatar att bli så här... "avslagen", då känns det inte som att jag bryr mig och det gör jag.
.jpg)
