Mitt liv i kameran

I min digitalkamera bär jag med mig min bio. familj. Där har jag jättemånga bilder och de betyder så mycket. Trots att jag har korten sparade på bägge datorerna och sparade på cd-skivor, så "måste" jag på något sätt ha kvar korten i kameran. Där har jag också videoklipp på min bio.mamma och på mig när vi sitter och pratar och skrattar. Att höra hennes skratt värmer hjärtat. Genom videoklippen blir hon mer "levande", inte bara en leende bild. Och det är så härligt att se oss tillsammans. Hennes sätt att se på mig. Det finns så mycket i hennes blick när hon ser på mig, och fast jag inte känner henne på djupet, så är hon någon som betyder väldigt mycket för mig. Och jag kan se i hennes ögon, att jag också betyder mycket för henne.

När jag letade reda på henne, trodde jag inte att jag skulle sitta här, sex år senare med känslan av att vara älskad av henne. Accepterad och att känna att jag har en liten familj i Chile med. Att det finns ett antal personer där, som tänker på mig, och som längtar efter mig. Det är en mäktig känsla.

På hästar i Pucón

En riktigt varm dag tog vi oss från Villarica till Pucón. Där hyrde vi en ridtur med guide upp på ett berg. Det var riktigt riktigt kul, och vi red vid ett jättevackert vattenfall. Men våra hästar var slöa och vi fick aldrig igång dem i galopp även fast vi försökte.

Shakira

Första gången jag såg och hörde Shakira var i slutet av 1999 då jag var i Chile. Jag fastnade direkt för hennes musik, hennes röst och hennes magdans. Jag och M dansade alltid till "Ojos así" på alla uteställen, vi fullkomligt älskade den låten och försökte få till rördelserna, som jag då tyckte var helt omöjliga. När hon sedan blev populär utanför sydamerikas gränser, hade hon blivit blond och var inte alls den Shakira som jag fastnat för. Dessutom sjöng hon på engelska. Lite besviken var jag, och det tog ett tag innan jag fattade. För att slå internationellt var det bara att bleka och blondera håret och sjunga på engelska... Men nu, när hon slagit igenom är hon den Shakira som jag fastnade för. Sjunger blandat spanska och engelska, och hennes senaste Hips don´t lie är bara bäst! Tack vare henne är jag fast i den orientaliska dansen.

Hon kan det jag ännu inte kan, kombinera två olika "kulturer" med varandra. Hon har både det orientaliska och det latinamerikanska med i sin musik. Och jag vill kunna kombinera både det svenska och det chilenska i mitt liv.

Ur fotoalbumet

Vid stranden i Viña del Mar satt vi i solen en kväll och tittade på några fiskare.

Cerro Playa Ancha

I början av år 2002 åkte jag och Andréas till Chile. Denna bild är från vår första kväll på Cerro Playa Ancha, Valparaíso. Jag älskar det där varma ljuset, alla små hus i regnbågens alla färger, utsikten över havet när man åker micros (bussar) ner till centrum. Love it!

Jag = en fegis 2

Sedan är det så fegt av mig att inte skriva ut vad min kärlek faktiskt heter på riktigt. För det är inte så att han har något emot att jag skulle skriva ut hans namn. Och lika fegt är det att inte skriva var jag bor...

Så nu tänker jag faktiskt vara modig.

Min älskling A heter Andréas.

Och vi bor i Malmö.

Tada... vad modig jag var nu! ;P

Jag = en fegis

Jag är så feg. På min blogg skriver jag om ganska känsliga saker (för mig), och givetvis utelämnar jag vissa eftersom jag inte är helt anonym. Ändå är de allra flesta som läser här, helt okända människor för mig. Vissa kommer tillbaka ofta och läser, andra inte. Och jag vill att människor ska läsa, läsa och beröras...på något sätt. Och det känns bra att utelämna tankar som jag har, och försöka beskriva känslor. Men... jag har knappt berättat för någon om att jag skriver denna blogg. Jag menar för vänner, för de som känner mig. Jag har berättat för A och tre vänner. Det lustiga är att alla tre vänner är långt ifrån mig. Den ena finns i en stad långt ifrån mig, den andra är i Bolivia och den tredje är i Tokyo. Därmed är det ingen av dem som jag behöver "möta", då de läst. På något weird sätt är det jobbigt. Kanske för att det är känsligt, kanske för att de bara känner en annan del av mig, som inte alls har så mycket att göra med själva adoptions-identiteten eller vad man nu ska hitta på att kalla det för.

Men jag önskar nog att jag kunde vara lite modigare, och berätta för fler som jag verkligen känner. Men för tillfället är jag glad för alla "okända" människor som läser, och som lämnar kommentarer. Det betyder mer än vad jag trodde.

Avsked

När jag var liten såg jag på Pippi Långstrump. I ett avsnitt skulle hon säga adjö till Tommy och Annika eftersom hon skulle segla i väg med sin pappa. Jag var fullkomligt otröstlig och bara grät och grät. Jag minns det så väl, och jag var väl en sådär sju-åtta år gammal. Tillslut sa pappa till mig att sluta gråta för det var ju bara en film. Men i min värld upplevde jag det som jättesorgligt och jobbigt.

Än idag kan jag vara jättekänslig för att ta avsked från någon. Oavsett om det är inför en resa, eller ett dödsfall. Jag tycker att situationen är jättejobbig. Med andra ord är jag fullkomligt urkass på att hantera avsked. Att säga hejdå till någon, för alltid eller för lång tid framöver, är bara bland det värsta jag vet. Och jag tror verkligen att det är ett spår från den allra första separationen i mitt liv. Där har jag fått ett stort men. Även fast jag inte kommer ihåg något från separationen tror jag att kroppen "minns". Att det finns minnesspår i kroppen. Och att när en liknande känsla kommer upp idag, minns kroppen, och det är därför som ett avsked än idag kan vara så svårt att tackla. För rent logiskt kan jag tänka "herregud vi ses ju om någon vecka..." men kroppsligt kommer en stor klump i halsen upp, och om jag skulle släppa efter skulle jag kunna börja storgråta. Men det är just tillfället då man säger hejdå, när man står inför att vara isär, som är det jobbiga. Det går över sedan när man väl är isär, men just i den stund då man vet att... nu, efter det här kommer vi vara isär.

Tur att man inte tar avsked av folk så ofta!

Barn

Någon gång önskar jag mig barn. Små friska söta svensk/chilenska barn. Med världens brunaste ögon och A´s långa ögonfransar. :)

Samtidigt är jag lite rädd. Dels, självklart, för att jag och A kanske inte kan få barn. Dels för att det ska dyka upp känslor kring adoptionen som jag inte kommit i kontakt med innan. Exempelvis kan jag nog mer sätta mig in i den smärta som min bio.mamma måste ha känt. Att först bära mig i sin mage, känna mina sparkar och sedan vara tvungen att lämna bort mig. Lämna sitt eget barn. Jag minns en gång för flera, flera år sedan. Jag jobbade på en förskola och på denna förskola arbetade en chilensk kvinna. Vi pratade lite på gården och jag berättade att jag funderade på om min bio.mamma ännu tänkte på mig. Hon sa något som jag aldrig glömmer och som många gånger stärkt mig... hon sa "en mamma glömmer aldrig sina barn". Och det är fullkomligt logiskt. Hur skulle man någonsin kunna glömma det barn man burit och känt i sin mage?

Jag kan bli ledsen när jag tänker på det. Den smärta som min bio.mamma måste ha känt. Men det är en annan smärta som jag också tänker på, min egen smärta. Jag vet att jag bara var ett spädbarn, men all forskning visar ju att barnet redan i magen kan höra och känna igen sin mammas röst. Vilka spår av sorg och smärta sitter egentligen i min kropp? Och kommer dessa spår komma upp till ytan då jag kanske själv bär ett barn i magen? Eller för första gången ser och håller mitt barn i min famn? Jag vet inte, och hur skulle man kunna veta? Men det är den där ovissheten som skrämmer mig. Att min kropp/själ bär på en sorts sorg som kanske aktualiseras i och med att jag själv blir mamma.

Chile 2000, del 8

Det var mitten av februari och den där festivalen i Viña, som familjen R´s släktingar pratat om i början av januari, kom. Jag, M och N med flera gick dit den kvällen då det bland annat var Chayanne! Festivalen i Viña är en stor, stor festival som håller på en hel vecka, med en mängd artister. Både nationella och internationella. Den är jättepopulär och direktsänds över hela sydamerika. Denna festival var till och med artister från Sverige med... A-teens. Och vilket liv det var kring dem! Jag var så trött på deras efterapande av ABBA, men inte ens i Chile slapp man undan.

Läktarna fylldes, och det var "publikuppvärmning" där de spelade sommarens hits och alla sjöng och dansade med. Det var härligt att få "vara med", att kunna sjunga med i alla låtar, att kunna danserna till. Även om jag inte förstod allt jag sjöng, kunde jag ändå de spanska meningarna. Tänk att musik och dans kan göra så mycket för gemenskapskänslan. Det var ingen runt omkring oss som skulle ha trott att jag inte var chilenska. Och just då var det allt jag ville vara.

När Chayanne äntligen kom in på scenen skrek vi oss hesa, och sjöng med i alla hans låtar. När han skulle gå av scenen skrek alla "Chayanne" om och om igen. Det slutade med att programledaren till slut fick be oss i publiken att sluta skrika efter honom, eftersom det var fler artister som skulle framträda. Vilken kväll det var!

Veckorna efter var relativt lugna. Det kändes allt mer att tiden började rinna ut för oss som ännu var kvar. Jag och M gick i affärer och jag började "hamstra" på mig typiskt chilenska saker. Tanken slog mig allt mer att jag borde åka och i alla fall försöka hitta min bio. mamma. Jag pratade med M om det och hon pratade med sin mamma. Det visade sig att hennes mamma kände en person på ett ställe inom de chilenska myndigheterna. Denna person kunde troligvis hjälpa till att skaffa fram min bio. mammas adress igen. Vi gick alla tre till detta ställe och denna person, och jag fick tillslut fram adressen igen. Denna gång skrev jag upp den på flera olika ställen. M tyckte att jag skulle åka, och jag tyckte nog det med... men jag var rädd.

Jag tänkte på det värsta som kunde hända... att hon inte ville veta av mig. Men då hade jag åtminstone fått SE henne. Och bara det var en "vinst" i sig. Vad det bästa var som kunde hända tänkte jag aldrig på. Vilket jag, nu, kan tycka var en miss från min sida. För när det värsta inte händer, står man ganska handfallen då det bästa händer... Men från alla håll runt omkring hade jag bara fått höra "det värsta".

¤ Man måste vara beredd på att hon inte vill veta av en

¤ Man måste tänka på hennes nya familj

¤ Man kan förstöra hennes nuvarande liv

¤ Man måste tänka på att hon kan vara död

Trots detta tog jag steget, jag bestämde mig för att på riktigt försöka. Det var ingen fantasi längre utan jag skulle verkligen åka till min födelsestad. M skulle åka med mig. Jag minns inte hur eller när jag bestämde mig... Men när min sista vecka i Chile kom, tog jag beslutet... jag skulle försöka, jag skulle leta upp min bio. mamma. Jag kände att jag var tvungen, för min egen skull. Jag mindes känslan som jag hade innan jag kom till Chile, och jag tänkte att det inte gick att fortsätta leva med den på det sättet. Jag och M bokade bussbiljetter, och såg på biljetten att det skulle ta oss 13 timmar från Valparaíso till Temuco, där jag en gång föddes. Men vad var 13 timmar, emot tusentals mil ifrån henne i Sverige?

Våren...var är du?

Det är så kallt idag. Riktigt höstväder. När jag gick längs trottoaren hem och pinades i vinden, försökte jag tänka mig bort... till varma vindar, klarblå himmel, varm sand under fötterna, turkost hav, Shakira sjungandes "Ojos así" och en brännhet sol. Med andra ord till Chile och denna strand nedan... som jag kan längta efter att bara kliva in i detta kort och vara tillbaka på samma plats.

Engagemang

När jag var yngre engagerade jag mig i Adoptionscentrums Forum för adopterade. Det var en enormt stark och häftig känsla första gången som jag träffade så många andra adopterade samtidigt. När jag pratade om saker, behövde jag inte gå in och förklara vad jag menade, utan de andra bara nickade igenkännande och förstod. Det var en störtskön känsla.

Efter något år tröttnade jag, och kände att jag inte längre "behövde" känna den där samhörighetskänslan eller gemenskapen, utan tyckte mer bara att det blev jobbigt. Därför drog jag mig därför ur allting. Jag var med på några träffar med ChiCoLa , och det var riktigt riktigt roligt. Ändå kunde jag inte förmå mig att "på riktigt" engagera mig.

Trots att jag inte kunnat förmå mig engagera mig i olika föreningar, har adoption i sig, alltid funnits med. Uppsatser som jag skrev inom etnologin handlade alltid om adopterades upplevelse av adoption. Och det är nog det som intresserar mig, enskilda personers upplevelser. Det är som en upptäcktsresa, eftersom alla adopterade upplever allting på olika sätt.

Chile 2000, del 7

Jag och min vän M höll ihop i vått och torrt. Emellanåt kändes det som att hon var min syster som jag både delade tårar och skratt med. Men emellanåt var jag också avundsjuk på henne. Under vissa perioder var det jobbigt att inte kunna prata spanska och förstå allt. Eller att inte ha sin egen familj i närheten. M hade både sin mamma, sin pappa, sin faster och hennes familj runt omkring sig. Och även fast de inkluderade mig i allt fanns det ändå vissa dagar då jag kände att jag ville hem till Sverige och att jag längtade efter mina föräldrar och min bror.

Det hade nu blivit februari, och jag hade alltså varit en månad mer i Chile, än vad som från början var tänkt. Min pappa hade lugnat sig lite, och hade väl insett att jag skulle bli kvar längre och att det inte fanns något han kunde göra åt det. Den envisa och bestämda sidan jag har, har jag för övrigt fått från just honom, och han insåg nog att det var lönlöst att försöka få hem mig innan jag själv ville det. Det som däremot var jobbigt, var att min lillebror var väldigt ledsen. Han saknade mig och ville att jag skulle komma hem. Vissa dagar ringde han oftare, men jag försäkrade honom om att jag skulle komma hem... men att jag inte exakt visste när. Men att lyssna på hans tårar genom en telefonlur, flera tusentals mil ifrån honom gjorde riktigt ont.

Jag och M umgicks mycket med det svensk-chilenska gänget. Men en efter en började att droppa av, eftersom de var tvugna att åka tillbaka till Sverige. Vi var dock ett par stycken som alltid höll ihop. Vi åkte på utflykter. Åkte längs kusterna norr om Valparaíso och Viña. Vi såg de mest fantastiska stränder, klippor och solnedgångar. Vi hoppade Bungy-jump på en strand vid Viña. Jag åkte till Isla Negra där Pablo Nerudas hus ligger. Fullkomligt fantastisk utsikt. Och självklart var vi på stranden och solade och badade. Det var en underbar tid. Livet kändes så lätt.

Och under denna tid tänkte jag inte alls på min bio. mamma. Jag hade inget behov av att göra det för vart jag än såg runt omkring mig, så smälte jag in. Det var nog därför som jag aldrig fick någon panik över att ha tappat bort lappen med hennes adress på. Tanken slog mig så klart emellanåt, men jag tänkte bara att "jag mår sååå bra bara av att vara här, jag behöver inte söka upp henne". Poliserna som skulle ringa tillbaka, ringde (naturligtvis) inte. Ska man göra något är det bäst att göra det själv, för då blir det gjort. Men det gjorde mig heller inget att de inte ringde, för jag brydde mig inte. Just då.

Vi levde verkligen i "nuet". Allt som fanns var vi, dagen och platsen där vi befann oss. En underbar känsla... (som naturligtvis aldrig är konstant under en längre tid).

Angående min "följetong"

Har tänkt att jag ska skriva fortsättningen på min "följetong" om min första resa till Chile, men jag har upptäckt att det är svårt att göra det. För tidsmässigt i följetongen börjar det närma sig för sökandet efter min bio. mamma, och själva mötet med henne.

Det är svårt att berätta om det mötet, och den speciella situation som jag befann mig i just då. Själva upplevelsen var så stark att det är väldigt svårt att beskriva i ord. Ibland känns det fortfarande som att det var en dröm som jag jag drömde, men som aldrig hände på riktigt.

Men fortsättning följer... :)

Tankar

Jag pratade i telefon med en vän idag. Hon är i Tokyo för tillfället med sin familj. Vi pratade om det här med att vara annorlunda. Hon upplevde att hon med sitt chilenska utseende, verkligen stack ut mot alla japaner, och att japanerna verkligen kunde stirra på henne. I Chile däremot är det ingen som stirrar eftersom man inte ser annorlunda ut, däremot är känslan av att vara annorlunda mer aktuell där.

Vi pratade återigen om att det är så svårt att hålla kontakten med våra bio. famlijer. Hon har hittat familjemedlemmar hon med som hon haft kontakt med. Och hon berättade också om tre andra vänner (också adopterade från Chile), som är i Chile just nu. En jobbar, en studerar och den ena är på semster där. Alla har de hittat sina bio. familjer och har kontakt med dem nu när de är där. (Helt fantastiskt!)

Jag kan inte låta bli att bli lite avundsjuk. Jag vill ju också vara där, mer än bara på semester och flacka runt mellan massa olika städer. Jag skulle vilja lära känna min bio. familj bättre. Skulle vilja umgås mer med dem. Kanske bo med dem, få en vardag med dem. Men man kan heller inte bara tarycka på en pausknapp från sitt "vanliga" liv ,för att vara i Chile. Och att vara i Chile i tre månader som jag var för sex år sedan går inte idag.

Jag hade en gång i tiden en dröm om att köpa ett litet hus i Chile någonstans. Den finns ännu där,samtidigt är det inte realistiskt eftersom man bara inte flyger till Chile för två veckors semester, med jämna mellarum. En tanke var då också att min bio. mamma och syskon skulle bo i huset. Jag vill ha ett hus i Valaparaíso, som verkligen är MIN stad, i Chile. Det känns hemma där. Men min bio. mamma bor längre söder ut, och skulle nog gärna bo i samma område som hon gör nu.

Men det där är bara en dröm, eller en tanke som jag aldrig kommer att genomföra.