Dåligt

För en vecka sedan fick jag ett sms från min yngsta lillasyster i Chile. Hon ville veta varför jag inte var med dem. Hon sa att vår mamma aldrig berättat varför. Jag frågade vad vår mamma sagt efter första gången de sett mig, och då sa hon något om att jag var en gåva som kommit men inget mer. Min lillasyster var så liten och förstod inte, och frågade inte mer. Nu antar jag att hon frågat igen men inte fått något svar. Jag vet ju varför, men vill inte berätta om inte min mamma känner att hon vill. Lillasyster ville att jag skulle ringa till vår mamma, men det har jag inte gjort. Det är så fruktansvärt dåligt av mig, men jag har ingen ork att börja "gräva runt" i det som passerat för länge sen. Det är så egoistiskt av mig att inte "orka" eftersom jag anar att det är en stor sak för min lillasyster. När jag letade upp min mamma, inte kunde jag då ana att jag skulle ha syskon, som senare skulle ha stora frågetecken kring varför jag inte är med dem, och som vill ha svar på sina frågor. Jag har fått svar på mina (fler har visserligen uppkommit), men nu vill Lillasyster ha svar på sina.

Kan jag helt enkelt komma tillbaka in i deras liv för att sedan dra mig ur deras liv igen? Det är ju ingen på och av knapp man trycker på. Nu är jag ju åter i deras liv, de glömmer mig inte. Jag glömmer inte dem. Problemet är att vi har flera mil av hav och land emellan oss, olika språk, olika kulturer och olika vanor. Jag kan inte bara åka dit, som de så gärna vill tro. Jag kan inte bara ringa och prata obehindrat, jag förstår ju inte allt och vill inte missuppfatta då så mycket står på spel.

Men oavsett, fy vad dåligt av mig...

och ändå kommer jag inte att ringa.

Tiden bara går och går

En kväll som denna sitter jag och njuter av lite lugn och ro. Mina två små flickor sover sött... för ja, vi har fått tillökning i form av en bedårande liten tjej till. Detta är en liten tjej med mycket temperament. Redan i magen kände jag att detta var något annat än vår andra dotter som var så lugn. Vår numero dos skriker så att taket lyfter. Hon tog sin givna plats i vår familj på en gång, och det går inte att missa henne. Livet med två små barn innebär att det händer 1000 saker hela, hela tiden. Hittills har det, helt ärligt, varit ganska jobbigt. Men jag vet ju att det blir 1000 gånger bättre om bara någon månad så jag försöker ändå njuta av detta nya familje-kaos som vi just ni befinner oss i.

Jag kan inte annat att än en gång förundras över hur medvetna små bebisar är. Nr2 har full koll på allt som händer runt om henne känns det som. Hon kollar in vad syrran gör, var vi är och vem som kommer och går. Hon skiner upp som solen ibland och hennes leende smälter isberg. Hur kan man motstå det första leendet? Jag förstår fortfarande inte att man klarar av att lämna bort sin bebis, och ändå fortsätta fungera som människa. Jag förstår ju att en del människor inte har något bättre val, och jag beundrar alla de mammor som valt att ge sina bebisar bättre liv än vad de själva kan erbjuda, men själv skulle jag aldrig klara det utan att gå sönder inuti.