Just nu...

skulle jag vilja sätta mig ner bredvid min bio.mamma. Dricka en kopp té och prata om livet.

Nedräkning

Det börjar närma sig för förlossning. Dagarna släpar sig fram och jag försöker att tänka på andra saker än att vänta på att det ska sätta igång. Jag längtar efter den lilla bebisen i magen. H*n finns ju så nära mig, innanför min hud, i mig men ändå är h*n så långt borta.

Jag undrar vad min bio.mamma kände då det närmade sig för hennes förlossning. Kände hon samma längtan som jag gör? Eller kände hon bara förtvivlan?

Väntan

Har i natt "sovit" på sjukhuset. Hade ont i huvudet under hela helgen och de på förlossningen ville att jag skulle komma in. Jag blev kvar där för observation under natten och kunde knappt sova någonting. Har +3.0 äggvita i urinen och ännu högt blodtryck. I morgon går jag in i vecka 39 och bebisen är verkligen klar och vill förhoppningsvis komma ut så snart som möjligt. Under veckan som gått har jag varit på förlossningen nästan varje dag, och det känns lite orättvist när man ser alla andra där med sina små nyfödda, som svävar fram på små moln. Jag är där men inte för att föda eller för att jag precis fått barn.

Jag vill också ta med mig en liten bebis hem!

Vecka 38

Fler prover...

Under förmiddagen har jag varit inne på förlossningen och tagit fler prover, CTG och pratat med läkare. Proverna var bra, utom blodtrycket och äggvitan. Har en lindrig form av havandeskapsförgiftning, fick jag äntligen bekräftat igår och idag. Innan har de inte sagt så mycket, utan både sagt ja och nej samtidigt. Skönt i alla fall att ha det bekräftat. Det värsta är ju att det känns som man är en "tickande bomb". Rätt vad det är kan jag bli jättesjuk och få kramper mm. Men än så länge ser alla prover bra ut, och då är det ingen fara. De vill ju att jag ska gå så länge som möjligt även fast bebisen är "klar". H*n behöver egentligen bara lägga på sig lite mer vilket bebisar gör de sista veckorna.

Läkaren var jättenoga med att säga att jag måste vila, får inte städa, laga mat eller gå på stan mm. Ligga på soffan och se på tv är ungefär det jag får göra. Och jag som redan är rastlös! Idag är det dessutom underbart vinterväder, snö och solsken. Imorgon ska jag lämna mer prov, sedan ska jag till min barnmorska på måndag. Det ska bli skönt för då ska vi prata kring förlossningsplan och hur gravidieteten har förlöpt.

Jag hoppas på att bebisen kickar igång allt själv nu snart och att h*n vill komma ut. Det skulle verkligen underlätta i allt. På ett sätt känns det som att något är på G, men det kan å andra sidan bara vara önsketänkande.

Inlagd

I måndags var jag hos min barnmorska för koll av blodtryck och äggvita. Jag hade då ganska högt blodtryck och +2.0 äggvita i urinen. Jag fick en läkartid dagen efter. BM ringdedock tillbaka efter lunch och sa att hon pratat med en jour.läkare som eventuellt ville lägga in mig, i alla fall ta fler prover. Vid 14-tiden var jag på sjukhuset och blev då inlagd för övervakning. Jag hade i alla fall tur som sedan fick gå hem igår eftersom blodtrycket gick ner och ytterligare urinprov inte visade på större läcka av äggvita.

Idag var vi hos en läkare som gjorde ultaljud på bebisen. H*n väger nu 3093 gram! Moderkakan är helt okej och barnet får den näring som h*n behöver, så bebisen mår bra och har inte påverkats något. Däremot kommer jag eventuellt att sättas igång tidigare eftersom det är oroande att jag inte mår bra, vilket ju i slutändan påverkar bebisen. Förhoppningsvis kan förlossningen hoppa igång av sig självt. Känner ganska stora sammandragningar emellanåt och har lite molande värk (som mensvärk ungefär). Det är också skönt att jag är i vecka 38 nu och att bebisen är "klar". I morgon ska jag in till BM igen för ytterligare prover och koll.

Det är i alla fall skönt att veta att bebisen mår bra, det är huvudsaken. Nu ska jag bara fortsätta vila.

Det ska bli så enormt häftigt att se vår bebis!

Att veta att en del av henne eller honom kommer från mig. Jag hoppas att h*n kommer att likna mig. Det skulle vara en så oerhört häftig känsla, att varje dag se en annan människa som påminner om mig.

Nyfödd

Ung mamma har blivit mamma till lilla Wilma!

GRATTIS!!!

Längtan

Jag längtar så efter vår bebis nu. Har varit ganska trött på att bara gå och vänta och känna mig stor. Men nu har jag kommit på att för varje dag, varje timme, minut och sekund som går så kommer jag allt närmare bebisen.

På något konstigt sätt ser jag fram emot att värkarna ska börja. Jag vet ju att det kommer att göra ofantligt ont... men bebisen kommer ju att komma till oss genom smärtan, så det är ju egentligen en positiv smärta!


(Ska komma ihåg detta när jag väl ligger där med värkar och ska pressa fram bebban och det känns som jag ska gå i tusen bitar!)

Min lillasyster K

Min minsta syster i Chile är hur söt som helst. Hon skriver numer små korta mail varje dag till mig och det känns helt fantastiskt! Hon har varit orolig för mig nu pga. det höga blodtrycket.

Första gången jag träffade henne var hon 8 år, liten och en liten kopia av mig i samma ålder. Kanske är det därför som jag känner mer samhörighet med henne än min syster som är äldre (som kom efter mig). Min minsta syster K har en personlighet som påminner om min. Hon är lite blyg, väldigt alert, glad och sympatisk. Det är nog därför som jag känner så starkt för henne, vi hör liksom ihop. Vi påminner om varandra både utseendemässigt och personlighetsmässigt.

Mamma

För några veckor sedan var min svärfar på besök. Av någon anledning är han jätteintresserad av min vikt och av att kommentera att jag exempelvis blivit lite rund i ansiktet (inte så värst populärt...). Han berättade att min svärmor gått upp si och så mycket då hon väntade barn, och så kommer min mamma in i rummet och han frågar henne hur mycket hon gick upp... för att sedan liksom bita sig i tungan och "ja, nej, just det..." och mamma ler lite fånigt och säger något ohörbart.

Usch vad jag tyckte att det blev jobbigt. Mamma har ju aldrig varit gravid. Hon har aldrig känt en liten bebis i sin mage, hon har aldrig gått upp i vikt pga. en graviditet och hon har aldrig fött ett barn. Det måste vara jättesvårt för henne att höra andra diskutera kring graviditeter och förlossningar eftersom hon inte alls har några erfarenheter av det. Första gången hon kände bebisen sparka i min mage fick hon tårar i ögonen och det såg ut som att hon inte kunde riktigt förstå att det var en bebis där inne. Jag kan inte prata om gravidietet med henne, inte så där som andra kan med sina mammor som själva fött barn. Mamma kan bara säga "ja, jag har hört att man..." eller "nej, jag hörde att...". Och pappa, han har nog svårt att förstå vilken stor omställning det är för kroppen. Han har ju aldrig upplevt att hans kvinna inte kan och orkar göra allt som hon orkar i vanliga fall. Han kan nog tycka att min man "daltar" lite med mig, som tar hand om mig och som helst inte vill att jag ska göra så mycket hemma.

Det är konstigt att det oftare är kvinnan som på något sätt får "stå till svars" för att hon och hennes man inte har barn, eller att de inte fått barn på "det vanliga sättet". Det är väl lika mycket upp till mannen.

Slow motion

Varje dag går som i slow motion. Det blir svårare att ta sig för något bra. Jag är inte bra på att bara gå hemma, utan jag måste ha något bestämt att göra. Samtidigt är det svårt att ta sig för saker också. Speciellt då jag också måste vila och ta det lugnt för blodtrycket.

Igår kväll skulle jag vara duktig och laga mat (inte det roligaste jag vet här i livet). Och jag misslyckades... med korvstroganoff!!! Kan man det? Och jag som ska vara vuxen nu och bli mamma och allt. Som tur var är min älskling rena kockmästaren, så han räddade maten och gjorde den jättegod. Den mannen kan trolla!

Men jag måste skärpa mig, man kan bara inte misslyckas med korvstroganoff (har aldrig hänt innan). Och som blivande mamma måste jag ta mig i kragen och bli bättre på att laga mat.

Igår var jag hos barnmorskan igen. Bebisens hjärtljud ligger på 134 slag i minuten, hon eller han ligger med huvudet ner men huvudet är fortfarande rörligt. Men tydligen fixeras inte alla barn, och även om de gör det så kan huvudet bli rörligt igen innan förlossningen. Huvudsaken är i alla fall att huvudet är neråt!

2006 - Året då allt hände

Har legat i sängen och försökt somna i ungefär 3 timmar nu. Har läst bok, lyssnat på musik men somna kan jag inte. Tänker på året som gick och på allt som hände. Det hände så mycket under 2006 och jag har knappt haft tid att reflektera över det.

Januari - Sista terminen på min utbildning börjar.
Februari - Planerar frieri. Blivande bonussvärmor blir sjuk.
Mars - Börjar slita med C-uppsatsen tillsammans med N. Friar till min älskling på vår 6-års dag, han svarar JA! Bestämmer att vi ska gifta oss den 12 augusti.
April - På besök i "småstaden" passar på att ta ur spiralen. Springer i bröllopsbutiker och planerar bröllop. Skriver på C-uppsats, rasar i vikt pga all stress.
Maj - C-uppsats klar! Blir gravid (ännu ovetandes fram till i juni). Söker jobb, får två erbjudanden.
Juni - Tar min efterlängtade socionomexamen. Säljer vår lägenhet i Malmö. Budgivningen klar efter några dagar, och vi själva hinner knappt med innan lägenheten är såld. Börjar packa. Sista veckan i juni går flyttlasset till "småstaden". I mitten av juni gör jag ett graviditetstest som slår om direkt till två streck = gravid. Lycka och förundran blandas med nervositet.
Juli - Börjar på mitt nya jobb. Planerar bröllop för fullt. Är gravid i smyg eftersom vi inte berättat för någon än.
Augusti - Jobbar och planerar det sista på bröllopet. Gifter mig med min älskling den 12:e. Avslöjar att vi väntar barn dagen efter bröllopet.
September - Börjar jobba igen. Berättar på jobbet att jag är gravid (efter ultraljudet). Bonussvärmor går bort i cancer. Stor sorg och saknad.
Oktober - Jobb, graviditet, lycka, sorg.
November - Jobb. Åker till Stockholm för att komma ifrån "småstaden" en stund. Börjar inse att vi verkligen flyttat tillbaka.
December - Är jättegravid och jobbar för fullt. Ont i ryggen och fogar.

Förhoppningsvis blir år 2007 betydligt lugnare, trots att en liten bebis är på väg.

13 januari

Igår den 13 januari var det en månad kvar till vårt beräknade datum på att bebisen ska komma. En månad kvar... minst. Det känns som ett år. Varje dag känns som en vecka, tiden går så sakta och allt vi väntar på är lilla bebisen. Alla säger att man ska ta vara på tiden nu, vila och läsa böcker, ta det lugnt. Och det är precis det jag gör men det är himla långtråkigt!

Ett liv

Tänk att ett litet liv har växt inuti mig under de senaste månaderna. Det är helt ofattbart. Jag kan ännu inte förstå att det verkligen, verkligen är ett litet barn där inne, en liten människa. Just nu är det bara en stor mage som mest är jobbig och i vägen. Men varje gång bebisen sparkar och rör sig, påminns jag om att det är en liten bebis där inne.

Det är så märkligt det här med att bli gravid. Jag har tänkt mycket på min bio.mamma de sista veckorna. Tänk att hon hade mig i sin mage, att hon kände mig röra sig därinne och samtidigt visste hon att hon inte skulle kunna behålla mig. Jag kan inte tänka mig in i den känslan eller situationen över huvudtaget. Ännu mindre att lämna ifrån mig barnet. Kan man överleva det? Läker själen någonsin?

Då jag träffade henne första gången minns jag hennes sorgsna ögon. Det fanns ingen gnista i dem. Andra gången vi träffades glittrade hennes ögon, de var levande och sprudlande. Jag tror inte att det bara var för att jag tagit kontakt och för att hon då visste var i världen jag fanns, och att jag levde... men jag tror att hon på något sätt fick tillbaka en del av sitt hjärta, sin själ genom att jag tog kontakt med henne. Jag vet i alla fall att det var så för mig. Hon har fattats mig hela livet. Från den första dagen utan henne tills dess att jag hittade henne. Och hon fattas mig på sätt och vis ännu, genom att vi inte lever nära varandra, men den stora skillnaden är att jag nu vet var hon finns.

Det som skrämmer mig är att något kan hända henne och att jag aldrig mer kommer att träffa henne. Min minsta syster berättade i ett mail att hon varit allvarligt sjuk, men att hon nu var bra igen. Jag vet inte hur jag skulle reagera om det skulle hända henne något, om hon skulle dö och jag aldrig mer fick träffa henne. Innan jag hittade henne tänkte jag att det på något sätt skulle räcka med att se henne - i alla fall en gång, men det gör inte riktigt det. Nu vill jag istället veta mer om henne, veta mer om mig.

I mailet hade min bio.mamma och min minsta syster skrivit förslag på namn till bebisen och det värmer mitt hjärta att de tänker på mig, pratar om mig. Att de tänker på min bebis! Min bio. mamma ska ju bli mormor! Och mina systrar ska bli mostrar och min bror morbror!

En liten tröst, även fast vi är långt ifrån varandra, är att vi på något sätt möts i tankarna.

Vecka 36

Sjukskriven

Är numer sjukskriven pga. det höga blodtrycket. Fick medicin och är ordinerad att ta det lugnt och vila mycket. Vi fick göra ett ultraljud för att räkna ut vikten på bebisen. Hon/han väger 2498 g och allt såg bra ut! Läkaren sa att det inte är någon fara om det skulle vara så att bebisen kommer nu eller om det skulle bli tvunget att "plocka ut" bebisen tidigare.

Jag mailade min minsta syster häromdagen med frågor kring min mammas graviditeter, fick svar från henne igår. Hon berättade att då hon låg i min bio.mammas mage så mådde hon inte så bra och hade kraftiga värkar som kunde vara farligt. Först blev jag lite orolig när jag läste det, men samtidigt så har jag ju mått bra under hela tiden och emellanåt knappt märkt att jag varit gravid. Det är bara nu på sluttappen som jag inte mår så bra. Dessutoch finns det en stor skillnad mellan mig och min bio.mamma... jag ska föda barn i Sverige, hon har fött i Chile.

Men självklart är det lite mer nervöst nu eftersom om jag nu skulle få havandeskapsförgiftning, kan tillståndet för mig och bebisen snabbt bli dåligt... och det är så klart läskigt att tänka på. Men för en gångs skull tänker jag tänka att allt kommer att gå bra. Inte ha det där "skyddet" som jag alltid haft innan... då har jag tänkt att det inte kommer att gå bra, eftersom jag intalat mig att jag inte skulle bli lika besviken om det skulle visa sig att det inte skulle gå bra.

Nu ska jag varje vecka ta blodtryck och lämna urinprov för att de ska ha ordentlig koll på mig och bebis.

I morgon förmiddag ska jag till läkaren på MVC. Har haft högt blodtryck och blivit ordinerad vila. Har med andra ord inte varit på jobbet idag, utan har legat på soffan och bloggat. Jag hoppas att blodtrycket är lägre i morgon och att jag inte har några spår av äggvita och glukos i urinen. Min barnmorska misstänker nog att det kan röra sig om havandeskapsförgiftning.

Har i alla fall fått ett mail översatt till spanska av en vän, så jag hoppas att jag kan få några svar av min bio.mamma kring hennes graviditeter och förlossningar. Just nu skulle det kännas ganska skönt att veta, då kan jag ha en föraning om det skulle vara något. Dessutom skulle det kännas bättre att barnmorskor och läkare också känner till om det skulle vara något speciellt.

Det känns verkligen skönt att ha den möjligheten att fråga henne. Om jag inte hade hittat henne hade jag inte kunnat ta reda på något alls. Det hade varit jobbigt.

Chile 2000

Här kommer hela följetongen. Del 11 är den nya delen som jag aldrig kom mig för att publicera innan.

Chile 2000 - Inledning
Chile 2000, del 1
Chile 2000, del 2
Chile 2000, del 3
Chile 2000, del 4
Chile 2000, del 5
Chile 2000, del 6
Chile 2000, del 7
Chile 2000, del 8
Chile 2000, del 9
Chile 2000, del 10
Chile 2000, del 11

Min "följetong"

För er som läst här ett tag vet ni ju att jag skrev ner allt kring hur det gick till första gången då jag var i Chile och tillslut letade reda på min bio.mamma. Jag hade väl ungefär en del kvar, den då vi verkligen hittade varandra.

Jag skrev klart den delen redan i juni förra året, men av någon anledning kunde jag aldrig publicera den här på bloggen. Den delen har alltid varit svårast och mest känslomässigt jobbig att prata om, eller skriva om. Det är inte lätt att förklara känslan av att ha hittat sin bio.mamma, att få sin högsta önskan gå i uppfyllelse med några futtiga ord. Det finns egentligen inga ord som är tillräckligt starka för att beskriva känslan. Men kanske är det heller inte nödvändigt. Jag tänker i alla fall publicera den delen nu, och länka till alla delar för er som inte minns eller som inte läst de tidigare delarna.

Vecka 35

Bilden är i och för sig från vecka 34, men någon större skillnad är det inte på magstorleken. Har snart fyra veckor kvar till beräknat datum... hur stor kan en mage egentligen bli?

Bebis!!!

Kattmamman har blivit mamma! Så otroligt roligt!

GRATTIS!!!

Häromdagen fick jag ett mail från min minsta syster i Chile. Jag berättade då att vi väntar barn! Det stör mig ordentligt att jag är så kass på spanska att jag inte kan mer i detalj berätta om allt som just nu händer i mitt liv och med bebisen som växer och växer i magen. Men det är i alla fall skönt att ha kontakt med min minsta syster, och på så vis också min bio.mamma. De undrar också när jag ska komma till Chile nästa gång, vilket just nu är omöjligt att svara på. Jag vill åka snart igen, men det kostar och resan är lång. Med en liten bebis blir resan också helt annorlunda än de tidigare resorna. Och sitta på ett flygplan med en liten bebis vet jag inte om jag vill. Nog för att själv reste som tremånaders baby, men det är knappast någon drömscenario för någon.

Jag måste också översätta ett brev till min bio.mamma med frågor kring hennes graviditeter och förlossningar. Vissa saker är mer genetiska än andra, och så är det bara. Igår var jag på extra kontroll hos barnmorskan eftersom jag i tisdags hade för högt blodtryck. Jag hade ännu högre igår vilket resulterade i att jag fick gå till förlossningen för fler provtagningar. Jag ringde mannen som kom på sju röda. Jag fick ligga i ett av förlossningsrummen. Barnmorskan satte fast en rund "bricka" som mätte bebisens hjärtljud och en "bricka" som mätte sammandragningar. Varje gång bebisen rörde sig skulle jag trycka på en knapp så att rörelserna registrerades. Först sov hon/han, sedan började hon/han dansa runt... det blir definitivt en dansare... som sin mamma :)

Min barnmorska var orolig för att jag kunde ha havandeskapsförgiftning på gång, men jag kunde inte svara henne om min mamma haft det eftersom jag ju inte vet det. Men jag har nu i alla fall bestämt mig för att fråga henne om hennes graviditeter osv. Hon har ju ändå burit och fött fyra barn till världen. När jag kom till Sverige var jag tre månader gammal men vägde som en nyfödd, nu har jag börjat fundera på om det kan vara så att jag kom för tidigt. Det kan ju bara min bio.mamma svara på. Läkaren inne på förlossningen sa i alla fall att jag ska sjukskriva mig från jobbet från och med måndag och har ordinerat vila. Ska träffa en annan läkare på tisdag, eventuellt sjukskriver han mig då beroende på hur blodtryck mm. ser ut då.

Börjar bli lite nervöst nu, det är trots allt fem veckor kvar till beräknat förlossningsdatum.