Chile 2000, del 8

Det var mitten av februari och den där festivalen i Viña, som familjen R´s släktingar pratat om i början av januari, kom. Jag, M och N med flera gick dit den kvällen då det bland annat var Chayanne! Festivalen i Viña är en stor, stor festival som håller på en hel vecka, med en mängd artister. Både nationella och internationella. Den är jättepopulär och direktsänds över hela sydamerika. Denna festival var till och med artister från Sverige med... A-teens. Och vilket liv det var kring dem! Jag var så trött på deras efterapande av ABBA, men inte ens i Chile slapp man undan.

Läktarna fylldes, och det var "publikuppvärmning" där de spelade sommarens hits och alla sjöng och dansade med. Det var härligt att få "vara med", att kunna sjunga med i alla låtar, att kunna danserna till. Även om jag inte förstod allt jag sjöng, kunde jag ändå de spanska meningarna. Tänk att musik och dans kan göra så mycket för gemenskapskänslan. Det var ingen runt omkring oss som skulle ha trott att jag inte var chilenska. Och just då var det allt jag ville vara.

När Chayanne äntligen kom in på scenen skrek vi oss hesa, och sjöng med i alla hans låtar. När han skulle gå av scenen skrek alla "Chayanne" om och om igen. Det slutade med att programledaren till slut fick be oss i publiken att sluta skrika efter honom, eftersom det var fler artister som skulle framträda. Vilken kväll det var!

Veckorna efter var relativt lugna. Det kändes allt mer att tiden började rinna ut för oss som ännu var kvar. Jag och M gick i affärer och jag började "hamstra" på mig typiskt chilenska saker. Tanken slog mig allt mer att jag borde åka och i alla fall försöka hitta min bio. mamma. Jag pratade med M om det och hon pratade med sin mamma. Det visade sig att hennes mamma kände en person på ett ställe inom de chilenska myndigheterna. Denna person kunde troligvis hjälpa till att skaffa fram min bio. mammas adress igen. Vi gick alla tre till detta ställe och denna person, och jag fick tillslut fram adressen igen. Denna gång skrev jag upp den på flera olika ställen. M tyckte att jag skulle åka, och jag tyckte nog det med... men jag var rädd.

Jag tänkte på det värsta som kunde hända... att hon inte ville veta av mig. Men då hade jag åtminstone fått SE henne. Och bara det var en "vinst" i sig. Vad det bästa var som kunde hända tänkte jag aldrig på. Vilket jag, nu, kan tycka var en miss från min sida. För när det värsta inte händer, står man ganska handfallen då det bästa händer... Men från alla håll runt omkring hade jag bara fått höra "det värsta".

¤ Man måste vara beredd på att hon inte vill veta av en

¤ Man måste tänka på hennes nya familj

¤ Man kan förstöra hennes nuvarande liv

¤ Man måste tänka på att hon kan vara död

Trots detta tog jag steget, jag bestämde mig för att på riktigt försöka. Det var ingen fantasi längre utan jag skulle verkligen åka till min födelsestad. M skulle åka med mig. Jag minns inte hur eller när jag bestämde mig... Men när min sista vecka i Chile kom, tog jag beslutet... jag skulle försöka, jag skulle leta upp min bio. mamma. Jag kände att jag var tvungen, för min egen skull. Jag mindes känslan som jag hade innan jag kom till Chile, och jag tänkte att det inte gick att fortsätta leva med den på det sättet. Jag och M bokade bussbiljetter, och såg på biljetten att det skulle ta oss 13 timmar från Valparaíso till Temuco, där jag en gång föddes. Men vad var 13 timmar, emot tusentals mil ifrån henne i Sverige?