Engagemang

När jag var yngre engagerade jag mig i Adoptionscentrums Forum för adopterade. Det var en enormt stark och häftig känsla första gången som jag träffade så många andra adopterade samtidigt. När jag pratade om saker, behövde jag inte gå in och förklara vad jag menade, utan de andra bara nickade igenkännande och förstod. Det var en störtskön känsla.

Efter något år tröttnade jag, och kände att jag inte längre "behövde" känna den där samhörighetskänslan eller gemenskapen, utan tyckte mer bara att det blev jobbigt. Därför drog jag mig därför ur allting. Jag var med på några träffar med ChiCoLa , och det var riktigt riktigt roligt. Ändå kunde jag inte förmå mig att "på riktigt" engagera mig.

Trots att jag inte kunnat förmå mig engagera mig i olika föreningar, har adoption i sig, alltid funnits med. Uppsatser som jag skrev inom etnologin handlade alltid om adopterades upplevelse av adoption. Och det är nog det som intresserar mig, enskilda personers upplevelser. Det är som en upptäcktsresa, eftersom alla adopterade upplever allting på olika sätt.