Avsked

När jag var liten såg jag på Pippi Långstrump. I ett avsnitt skulle hon säga adjö till Tommy och Annika eftersom hon skulle segla i väg med sin pappa. Jag var fullkomligt otröstlig och bara grät och grät. Jag minns det så väl, och jag var väl en sådär sju-åtta år gammal. Tillslut sa pappa till mig att sluta gråta för det var ju bara en film. Men i min värld upplevde jag det som jättesorgligt och jobbigt.

Än idag kan jag vara jättekänslig för att ta avsked från någon. Oavsett om det är inför en resa, eller ett dödsfall. Jag tycker att situationen är jättejobbig. Med andra ord är jag fullkomligt urkass på att hantera avsked. Att säga hejdå till någon, för alltid eller för lång tid framöver, är bara bland det värsta jag vet. Och jag tror verkligen att det är ett spår från den allra första separationen i mitt liv. Där har jag fått ett stort men. Även fast jag inte kommer ihåg något från separationen tror jag att kroppen "minns". Att det finns minnesspår i kroppen. Och att när en liknande känsla kommer upp idag, minns kroppen, och det är därför som ett avsked än idag kan vara så svårt att tackla. För rent logiskt kan jag tänka "herregud vi ses ju om någon vecka..." men kroppsligt kommer en stor klump i halsen upp, och om jag skulle släppa efter skulle jag kunna börja storgråta. Men det är just tillfället då man säger hejdå, när man står inför att vara isär, som är det jobbiga. Det går över sedan när man väl är isär, men just i den stund då man vet att... nu, efter det här kommer vi vara isär.

Tur att man inte tar avsked av folk så ofta!