Chile 2000, del 7

Jag och min vän M höll ihop i vått och torrt. Emellanåt kändes det som att hon var min syster som jag både delade tårar och skratt med. Men emellanåt var jag också avundsjuk på henne. Under vissa perioder var det jobbigt att inte kunna prata spanska och förstå allt. Eller att inte ha sin egen familj i närheten. M hade både sin mamma, sin pappa, sin faster och hennes familj runt omkring sig. Och även fast de inkluderade mig i allt fanns det ändå vissa dagar då jag kände att jag ville hem till Sverige och att jag längtade efter mina föräldrar och min bror.

Det hade nu blivit februari, och jag hade alltså varit en månad mer i Chile, än vad som från början var tänkt. Min pappa hade lugnat sig lite, och hade väl insett att jag skulle bli kvar längre och att det inte fanns något han kunde göra åt det. Den envisa och bestämda sidan jag har, har jag för övrigt fått från just honom, och han insåg nog att det var lönlöst att försöka få hem mig innan jag själv ville det. Det som däremot var jobbigt, var att min lillebror var väldigt ledsen. Han saknade mig och ville att jag skulle komma hem. Vissa dagar ringde han oftare, men jag försäkrade honom om att jag skulle komma hem... men att jag inte exakt visste när. Men att lyssna på hans tårar genom en telefonlur, flera tusentals mil ifrån honom gjorde riktigt ont.

Jag och M umgicks mycket med det svensk-chilenska gänget. Men en efter en började att droppa av, eftersom de var tvugna att åka tillbaka till Sverige. Vi var dock ett par stycken som alltid höll ihop. Vi åkte på utflykter. Åkte längs kusterna norr om Valparaíso och Viña. Vi såg de mest fantastiska stränder, klippor och solnedgångar. Vi hoppade Bungy-jump på en strand vid Viña. Jag åkte till Isla Negra där Pablo Nerudas hus ligger. Fullkomligt fantastisk utsikt. Och självklart var vi på stranden och solade och badade. Det var en underbar tid. Livet kändes så lätt.

Och under denna tid tänkte jag inte alls på min bio. mamma. Jag hade inget behov av att göra det för vart jag än såg runt omkring mig, så smälte jag in. Det var nog därför som jag aldrig fick någon panik över att ha tappat bort lappen med hennes adress på. Tanken slog mig så klart emellanåt, men jag tänkte bara att "jag mår sååå bra bara av att vara här, jag behöver inte söka upp henne". Poliserna som skulle ringa tillbaka, ringde (naturligtvis) inte. Ska man göra något är det bäst att göra det själv, för då blir det gjort. Men det gjorde mig heller inget att de inte ringde, för jag brydde mig inte. Just då.

Vi levde verkligen i "nuet". Allt som fanns var vi, dagen och platsen där vi befann oss. En underbar känsla... (som naturligtvis aldrig är konstant under en längre tid).