Jag = en fegis

Jag är så feg. På min blogg skriver jag om ganska känsliga saker (för mig), och givetvis utelämnar jag vissa eftersom jag inte är helt anonym. Ändå är de allra flesta som läser här, helt okända människor för mig. Vissa kommer tillbaka ofta och läser, andra inte. Och jag vill att människor ska läsa, läsa och beröras...på något sätt. Och det känns bra att utelämna tankar som jag har, och försöka beskriva känslor. Men... jag har knappt berättat för någon om att jag skriver denna blogg. Jag menar för vänner, för de som känner mig. Jag har berättat för A och tre vänner. Det lustiga är att alla tre vänner är långt ifrån mig. Den ena finns i en stad långt ifrån mig, den andra är i Bolivia och den tredje är i Tokyo. Därmed är det ingen av dem som jag behöver "möta", då de läst. På något weird sätt är det jobbigt. Kanske för att det är känsligt, kanske för att de bara känner en annan del av mig, som inte alls har så mycket att göra med själva adoptions-identiteten eller vad man nu ska hitta på att kalla det för.

Men jag önskar nog att jag kunde vara lite modigare, och berätta för fler som jag verkligen känner. Men för tillfället är jag glad för alla "okända" människor som läser, och som lämnar kommentarer. Det betyder mer än vad jag trodde.