Barn

Någon gång önskar jag mig barn. Små friska söta svensk/chilenska barn. Med världens brunaste ögon och A´s långa ögonfransar. :)

Samtidigt är jag lite rädd. Dels, självklart, för att jag och A kanske inte kan få barn. Dels för att det ska dyka upp känslor kring adoptionen som jag inte kommit i kontakt med innan. Exempelvis kan jag nog mer sätta mig in i den smärta som min bio.mamma måste ha känt. Att först bära mig i sin mage, känna mina sparkar och sedan vara tvungen att lämna bort mig. Lämna sitt eget barn. Jag minns en gång för flera, flera år sedan. Jag jobbade på en förskola och på denna förskola arbetade en chilensk kvinna. Vi pratade lite på gården och jag berättade att jag funderade på om min bio.mamma ännu tänkte på mig. Hon sa något som jag aldrig glömmer och som många gånger stärkt mig... hon sa "en mamma glömmer aldrig sina barn". Och det är fullkomligt logiskt. Hur skulle man någonsin kunna glömma det barn man burit och känt i sin mage?

Jag kan bli ledsen när jag tänker på det. Den smärta som min bio.mamma måste ha känt. Men det är en annan smärta som jag också tänker på, min egen smärta. Jag vet att jag bara var ett spädbarn, men all forskning visar ju att barnet redan i magen kan höra och känna igen sin mammas röst. Vilka spår av sorg och smärta sitter egentligen i min kropp? Och kommer dessa spår komma upp till ytan då jag kanske själv bär ett barn i magen? Eller för första gången ser och håller mitt barn i min famn? Jag vet inte, och hur skulle man kunna veta? Men det är den där ovissheten som skrämmer mig. Att min kropp/själ bär på en sorts sorg som kanske aktualiseras i och med att jag själv blir mamma.