Integritet eller inte???

Ibland blir jag avundsjuk på människor som skriver "öppna" bloggar där de lägger in bilder på sig själv och sitt liv. De skriver öppet om vad de gör på dagarna och vad som händer i deras liv. Inte för att mitt liv är så innehållsrikt eller så, men det verkar så skoj! Tyvärr är jag den typen av person som har en så himla stark integritet... på något sätt kan jag få för mig att om jag är för öppen så kan jag få äta upp det sedan. Jag har alltid varit på min vakt. Det är inte heller det att jag tror ont om människor, tvärtom. Mycket har nog att göra med att jag kommer från "Småstaden" där det är fult att sticka ut för mycket. Där det alltid har handlat om vad andra tror, tänker eller tycker... Sedan handlar det ju självklart om att själva ämnet för bloggen, som emellanåt kan vara känsligt.

Men när jag exempelvis läser Ung mammas blogg och Prinsessans dagbok så blir jag lite inspirerad att för en gångs skull strunta i att ha en "hemlig" bild och strunta i att skriva "dottern" och istället använda hennes vackra namn.

Det känns också som att bloggen kring att vara adopterad numer kommer i andra eller tredje eller fjärde hand, och att det som numer alltid kommer som nummer ett är dottern. Och med tanken på vad min älskade man sa häromdagen, så kanske bloggen allt mindre kommer att handla så mycket om att vara adopterad, utan istället kanske den kommer att handla mer om att i första hand vara mamma.


*svamlar vidare in i sängen nu*

Min underbara älskling

Snart 3 månader

Dottern blir snart tre månader gammal och det var i hennes ålder som jag kom till Sverige när jag var liten. Jag tänker på det ibland, resan som jag gjorde hit. Så liten och alldeles själv. Dottern är ju så medveten om allt. Hon tittar sig omkring, känner igen människor som hon träffar ofta, blir glad av vissa saker, ledsen av andra. Hon är redan nu en liten person med egen vilja och känslor. Jag skulle aldrig i mitt liv skicka henne på en resa tvärs över jorden, med en okänd person. Hur skulle den personen kunna trösta henne då hon är ledsen? Det är bara jag (och hennes pappa) som vet hur hon vill bli tröstad då hon är ledsen, det är vi som vet hur hon helst vill bli buren, vilken vaggsång som är hennes favorit, det vet ingen annan. Jag blir sorgsen då jag tänker på hur små, små barn blivit skickade med främmande personer från ett land till ett annat. Som att små barn inte skulle ta intryck av det de upplever eller vara medvetna i den mening att de märker att omgivningen ändras.

Det är tur att man inte minns vad man varit med om som litet spädbarn. Men någonstans måste det ändå sätta spår, kanske är det kroppen som minns det hjärnan inte gör.

Språk

Innan dottern kom till världen hade jag en fantasi om att jag ville att hon skulle lära sig spanska och att jag skulle lära mig sånger på spanska och så vidare... men det där har helt ändrats. Nu tycker jag att det viktiga är att hon först och främst lär sig svenska. Spanska skulle vara kul om hon lärde sig, men jag kan inte lära henne det eftersom jag inte pratar så bra själv. Men intresset får komma från henne själv, inte från mig.

Tjat

Idag sa min älskling att min blogg börjar bli lite tjatig. Jag sa "Jasså, på vilket sätt då?" och han svarade "Ja, men allt handlar ju om dottern nu... dottern hit och dottern dit..."

och när jag nu kollat de senaste inläggen så inser jag ju att *fniss* han har alldeles rätt. Allt handlar om henne nu.

Kanske blir det tjatigt, vad vet jag, men jag kommer inte sluta att skriva om henne för det. ;)

Resor

Sedan dottern föddes känner jag inte alls samma längtan efter Chile. Jag känner inte längre lika starkt att jag måste åka dit. Innan var det bara Chile som gällde om jag skulle ut och resa, alla sparade pengar gick till resor dit. Men inte längre. Klart jag vill åka dit, men just nu känns det som om det kommer att dröja ett tag. Jag skulle hellre kunna tänka mig att åka till Spanien, Italien, Mexico, Nya Zeeland. Dottern har medfört någon förändring i mig, men jag vet inte riktigt vad än.