Tre veckor som kom och gick

De tre veckorna i Chile under december gick fort. Alldeles för fort. Ibland känns det mer som en dröm. Måste se på alla bilder och videosnuttar där ifrån. Det var så mycket runt omkring. Tog en "paus" från uppsatsskrivande och studier, for iväg... borta tre veckor från livet i Sverige. Kom tillbaka och livet gick på i 190 så fort vi landat. Hann inte smälta någonting. Det var en så stor upplevelse. Man blir så uppfylld av livet, av känslor, av värmen, av människor man möter... sedan går man tillbaka till sitt "vanliga" livet och nu känns det bara väldigt, väldigt tomt.

Kokosnöt

Ibland känner jag mig som en kokosnöt... vit på insidan, men brun på utsidan. Emellanåt kan jag tycka att det är orättvist att jag hela tiden måste förklara för människor att jag är adopterad, och att det är därför som jag har ett svenskt för- och efternamn.

I den stad där jag bor, finns det många "invandrare". Och många gånger känner jag att jag hamnar mittemellan "invandrare" och "svenskar". För båda "sidor" ser mig som "invandrare" vid första ögonkastet. Och varje gång känns det obekvämt att bli tagen för sin utsida.

När "svenska" människor pratat med mig och vet att jag är adopterad blir jag sedd som "svensk", en av dem. När "invandrade" människor pratar med mig, är det viktigaste att jag är född utomlands och alltså också är"invandrare" och därmed en av dem.

Men jag är på något sätt varken eller och samtidigt både och. Och det där kan vara svårt att hantera. Att av vissa ses som "svensk", men av andra som "invandrare". Det är nog inte konstigt att, i alla fall jag, haft svårt med mitt identitetsbyggande under tonåren, och senare också för den delen. När jag tänker på det, är det kanske en naturlig konsekvens av något som är svårt och emellanåt ohanterbart.

Lättnad

Pratade med en kompis häromdagen. Hon är också adopterad från Chile och har liksom jag, hittat sin biologiska familj.

Det var så skönt att höra henne säga att hon tyckte att det var svårt att hålla kontakten med sin bio. familj i Chile. Att få det bekräftat av någon annan i "samma" situation var skönt. Någon som förstår även fast hennes situation är annorlunda än min, men samtidigt är det många komponenter som är lika mellan oss.

Jag minns hur viktigt det hade varit under tonåren, att ha någon som var som jag, som befann sig i samma situation. Men det fanns ingen då. Och jag vet inte om det hade underlättat, jag har bara en föreställning om att det hade det eftersom gemenskap med någon annan många gånger har stor betydelse. Framförallt under tonåren. I dag finns adoptionscentrums "Forum för adopterade" och jag minns att adoptionscentrum hade ett telefonnummer man kunde ringa om man ville prata med en annan som också var adopterad.

Jag ringde aldrig. Även fast jag många gånger höll i telefonluren.

Och definitivt hade behövt det.

Istället kämpade jag med alla tankar, alla känslor själv. Vissa gånger på ett bra sätt, andra gånger mindre bra. Ofta kändes det som att jag levde i ett svart hål, utan någon utgång. Det var bara svart runt omkring. Jag var glad och skrattade mycket under dagarna, men grät desto mer under nätterna.

Vad ska man säga? Det var minst sagt en svår och tung period i mitt liv. Och jag är verkligen glad att den är över och att jag tillslut kom ut på andra sidan. Jag skrev väldigt mycket under den tiden. Dagbok varje dag. Många gånger har jag tänkt att jag skulle läsa dem, men jag har inte vågat öppna dem. Det var många mörka tankar under den tiden, och jag kan tycka så synd om den där vilsna lilla tjejen som var jag. Och jag vill nog helst lämna de där tankarna och känslorna där, inte möta dem igen. Inte än i alla fall.

Men det är viktigt att känna att det finns fler som lever i samma situation som en själv. Det tror jag är något som är gemensamt för alla människor, man behöver känna igen sig, känna gemenskap och tillhörighet, speciellt då man befinner sig i "speciella situationer".

Dåligt samvete

Det ligger och gnager ett litet dåligt samvete i mig just nu. Det har funnits där de senaste veckorna. Och det har funnits i mig mellan de gånger jag varit i Chile.

Jag är kass på att hålla kontakten med min familj i Chile. Och jag har denna gång verkligen gjort ett seriöst försök att hålla kontakten med min syster som har tillgång dator och mail.

Innan har jag inte haft någon kontakt alls mellan de gånger jag har träffat min bio. mamma. Första gången jag träffade henne, knackade jag i princip bara på hennes dörr. Det var i mars 2000. Sedan hade vi ingen kontakt tills jag nästa gång kom och knackade på dörren igen, två år efter. Sedan gick det ytterligare tre år tills jag återigen kom och knackade på dörren. Och efter denna gång nu i december (2005) så har jag verkligen försökt hålla kvar kontakten med dem, och kontakten till Chile på något vis. Men det är nästintill omöjligt.

Och kanske borde jag inte lägga någon skuld på mig själv. Inte känna dåligt samvete, för det ÄR svårt att hålla kontakten med någon på andra sidan jorden. Speciellt om man inte skriver och pratar språket flytande. Och egentligen inte känner varandra så där jättebra. Dessutom lever vi i helt skilda världar. Det är svårt, en svår situation. Men det betyder inte att jag inte vill, eller att jag inte tänker på dem.

Ändå gnager samvetet i mig.

...

Ibland har jag tänkt att jag varit på fel plats i världen... och på sätt och vis så har jag ju det.

De första dagarna i Chile

De allra första dagarna var omtumlande. Resan hade varit lång och mina resväskor var kvar på flygplatsen i São Paulo. När vi landade började folk att applådera. Tårarna steg i mina ögon och trillade ner på kinderna. Äntligen var jag där. Jag ville springa av planet och kyssa marken. Jag var uppfylld och överväldig av glädje, men också av nervositet och rädsla.

Jag minns värmen som slog emot mig som en vägg. Värmedis och all smogg. Hundar som sprang omkring, bilar, bilar, bilar, människor, människor och åter människor överallt. Skyltar som jag inte förstod. Språket som jag inte alls hängde med i. Jag satt som i en egen liten glasbubbla där i bilen och försökte att ta in allt nytt som fanns runt omkring. Hela familjen R, som jag reste med, var sprudlande glada och hälsade på sina släktingar. Kära återseenden skapar mycket glädje. Nya möten skapar förvirring. Och förvirrad var jag. Jag ville hem. Hem till Sverige där allt var som jag var van med. Jag minns att jag tänkte att "nej, det här går inte". Tre dagar tog det för mig att komma in i Chiles värld. Tre dagar av förvirring, längtan hem till mamma och pappa och lillebror, längtan efter Sverige, tårar, ensamhet, tomhet och utanförskap. Dessa dagar var riktigt jobbiga, men jag härdade ut, tänkte att jag skulle ge det åtminstone en vecka innan jag skulle "ge upp" och åka hem.

Efter dessa tre dagar av förvirring och hemlängtan anpassade jag mig alltmer. Allt som var *annorlunda än Sverige fylldes plötlsigt med en charm. Denna charm har sedan dess aldrig lämnat mig igen. Efter några dagar i Santiago åkte vi till släktingar i Valparaíso. Denna stad förtrollade jag mig i, förälskade mig i kanske är en bättre förklaring. Natten med alla ljus över kullarna och från båtarna i havet... oslagbart vackert (och måste upplevas live).

Något hände dessa veckor och känslan av att jag inte ville åka därifrån efter **en månad började komma smygande. Där levde jag i ett "här och nu". Jag kunde gå omkring och bara titta på allt. Jag smälte in bland människorna där, men jag försvann inte, jag var ändå jag. Jag var lika lång, eller till och med längre än andra. Jag hade samma hårfärg som alla andra och lika mörka ögon. Jag såg flera tjejer som liknade mig, och jag mådde så bra av det. Att för en gångs skull se ut som "alla andra". Mitt favoritställe var att sitta på var ***Plaza Victoria. Där satt människor och pratade på bänkar, åt glass, spelade musik, skrattade och bara umgicks med varandra. Där trivdes jag som bäst och kunde sitta i timmar och bara titta på människorna som gick förbi.

Någonting fick mig att stanna kvar längre än bara en månad.

* I princip allt.

** Det var i en månad jag skulle vara där.

*** Ett torg som ligger centralt i Valparaíso.