De första dagarna i Chile

De allra första dagarna var omtumlande. Resan hade varit lång och mina resväskor var kvar på flygplatsen i São Paulo. När vi landade började folk att applådera. Tårarna steg i mina ögon och trillade ner på kinderna. Äntligen var jag där. Jag ville springa av planet och kyssa marken. Jag var uppfylld och överväldig av glädje, men också av nervositet och rädsla.

Jag minns värmen som slog emot mig som en vägg. Värmedis och all smogg. Hundar som sprang omkring, bilar, bilar, bilar, människor, människor och åter människor överallt. Skyltar som jag inte förstod. Språket som jag inte alls hängde med i. Jag satt som i en egen liten glasbubbla där i bilen och försökte att ta in allt nytt som fanns runt omkring. Hela familjen R, som jag reste med, var sprudlande glada och hälsade på sina släktingar. Kära återseenden skapar mycket glädje. Nya möten skapar förvirring. Och förvirrad var jag. Jag ville hem. Hem till Sverige där allt var som jag var van med. Jag minns att jag tänkte att "nej, det här går inte". Tre dagar tog det för mig att komma in i Chiles värld. Tre dagar av förvirring, längtan hem till mamma och pappa och lillebror, längtan efter Sverige, tårar, ensamhet, tomhet och utanförskap. Dessa dagar var riktigt jobbiga, men jag härdade ut, tänkte att jag skulle ge det åtminstone en vecka innan jag skulle "ge upp" och åka hem.

Efter dessa tre dagar av förvirring och hemlängtan anpassade jag mig alltmer. Allt som var *annorlunda än Sverige fylldes plötlsigt med en charm. Denna charm har sedan dess aldrig lämnat mig igen. Efter några dagar i Santiago åkte vi till släktingar i Valparaíso. Denna stad förtrollade jag mig i, förälskade mig i kanske är en bättre förklaring. Natten med alla ljus över kullarna och från båtarna i havet... oslagbart vackert (och måste upplevas live).

Något hände dessa veckor och känslan av att jag inte ville åka därifrån efter **en månad började komma smygande. Där levde jag i ett "här och nu". Jag kunde gå omkring och bara titta på allt. Jag smälte in bland människorna där, men jag försvann inte, jag var ändå jag. Jag var lika lång, eller till och med längre än andra. Jag hade samma hårfärg som alla andra och lika mörka ögon. Jag såg flera tjejer som liknade mig, och jag mådde så bra av det. Att för en gångs skull se ut som "alla andra". Mitt favoritställe var att sitta på var ***Plaza Victoria. Där satt människor och pratade på bänkar, åt glass, spelade musik, skrattade och bara umgicks med varandra. Där trivdes jag som bäst och kunde sitta i timmar och bara titta på människorna som gick förbi.

Någonting fick mig att stanna kvar längre än bara en månad.

* I princip allt.

** Det var i en månad jag skulle vara där.

*** Ett torg som ligger centralt i Valparaíso.