december 25, 2006

Hälsning...

GOD JUL!!!
FELIZ NAVIDAD!!!
MERRY X-MAS!!!

Hoppas att ni alla haft en bra julafton!

/Patricia

december 20, 2006

Vecka 33

Idag var jag på koll hos vår barnmorska. Vår lilla bebis växer som hon/han ska. Hjärtljudet ligger stabilt på 152 slag i minuten, som det gjort de senaste gångerna. Fundusmåttet mäter 31 cm. Hon/han har lagt sig neråt med huvudet. Allt är som det ska och det känns skönt att veta. Har tagit ut några semesterdagar nu så jag har möjlighet att vila ut lite. Det har varit mycket på jobbet och jag har fått några "tillsägningar" från äldre kollegor (och mammor) om att ta det lugnt, tänka på mig själv och bebisen. Envis som jag är har jag haft svårt att acceptera att jag inte är lika "smidig" och inte har samma energi som annars. Men nu har jag lyssnat och det har varit jätteskönt att arbeta mindre. Vi får se hur det blir efter jul. Har tänkt att arbeta januari ut. Men jag får helt enkelt se hur jag mår. Känner av foglossning... som jag försöker förneka... och ryggen värker... som jag också försöker förneka.

Adoptionsregler

Läste just på Aftonbladet att Kina inför striktare regler för de som vill adoptera barn från Kina. Bland annat får man som sökande inte ha ett BMI över 40. När det gäller de här olika adoptionsreglerna som dels Sverige har och dels adoptionsländerna kan man verkligen ställa sig frågande till varför vissa regler finns och vissa inte finns. Exempelvis är det jätteviktigt att man är frisk, att man har ekonomi, utbildning mm mm. Men när det gäller andra viktiga saker såsom förmågan att visa kärlek, att kunna prata med sina barn, att ge barn självkänsla osv är inget som uppmärksammas... Tycker jag är jättesynd eftersom det är jätteviktiga bitar, men de uppmärksammas inte speciellt mycket. Men pengar och utbildning kan man ju mäta, men det är inte lika lätt att mäta förmågan att ge kärlek, omtanke och trygghet. Tyvärr.

december 15, 2006

Funderingar

I går var vi på föräldrakursen. Det var andra gången och vi gjorrde ett besök på förlossningen och såg en förlossningsfiilm.... gissa vad jag drömt om i natt.

Ja, mycket riktigt. Jag drömde att jag och min man var på förlossningenn för att föda. Minns inte själva förlossningen eller ens om vi kom så långt innan jag vaknade, men jag kommer i håg att vi födde tidigare än det beräknade datumet i februari. Nu har jag funderat på om jag allvarligt talat ska ta mig i kragen och maila min halvsyster i Chile och berätta om bebisen i magen och höra om min bio.mammas förlossningar. Hon har trots allt fött fyra barn, och det kan ju säga en del om hur vår förlossning kommer att bli.

Ett av paren i föräldrarkursen har redan fått sitt lilla barn. De var beräknade i slutet av januari, men har redan fått sitt lilla, men friska barn. Det blir ju klart mer påtagligt att vi också ska ha barn. Magen växer ju och det rör sig där inne men emellanåt är det alldeles för obegripbart att det verkligen är ett barn där inne. Min största skräck har alltid varit att jag inte skulle kunna få barn. Det hade varit en stor sorg, att inte ha någon som är mitt kött och blod, att inte ha någon som liknar mig. När man har varit utan det hela livet, blir det väldigt viktigt. Man vill både veta vem man kommer ifrån och vem man liknar och på vilket sätt. Att hitta sitt eget sammanhang på något vis.

december 06, 2006

Möjligheter

När jag kom till inskrivningen på Mödravårdcentralen (MVC) skulle man fylla i papper kring sin egen och sin mammas sjukdomshistoria, min egen vet jag ju men inte min bio.mammas. Jag har alltid velat veta om det finns några sjukdomar i släkten, och hur min bio.mammas graviditeter och förlossningar varit... men nu när jag verkligen har möjligheten att ta reda på det - låter jag bli. Jag kan tänka att det kan vara bra att veta. Samtidigt tänker en del av mig att det inte hjälper mig när jag ska föda. Om hon haft tuffa förlossningar skulle jag bara bli nervös, och har de varit lätta så är det ju bara positivt.


För övrigt så vet hon inte ens om att hennes dotter i Sverige väntar barn, och att hon på sätt och vis ska bli mormor.

Diskussion

Idag på jobbet hade vi en diskussion kring adoption. En kollegas vänner har adopterat en liten flicka och ska snart få en flicka till. En solskenshistoria.

Men det var en sak som jag reagerade på... kanske är jag oerhört partisk... kanske är jag ovanligt skeptisk... eller också är det bara egna erfarenheter som speglar mitt sätt att tänka. Men en sak som jag inte tycker är okej. Det gäller det här med åldern hos föräldrar som ska adoptera. Jag tycker inte att det är okej att de är 45+. Det är säkert inga problem när barnen är små, men det är inte lika kul att ha gamla föräldrar när man är tonåring. Dels för att de inte alls är på samma nivå i all samhällsutveckling, och inne i ett helt annat synsätt. Dels för att det var så länge sedan de själva var tonåringar att de helt har glömt hur det var, och dels för att de var tonåringar under helt andra förutsättningar än idag. Dels för att det blir mer påfrestande för dem att ha bångstyriga tonåringar som är ute och lever rövare. Dessutom är det pinsamt att ha föräldrar som är lika gamla som klasskompisars mor-och farföräldrar...

Och det är inte alls kul att ens föräldrar är så pass gamla som de är den dag då man själv ska få barn. Föräldrar är bland det viktigaste som finns. De är ens trygghet, även när man är vuxen och själv ska få barn... och det är då som man upptäcker att åldern faktiskt har betydelse.

december 01, 2006

Bebis i magen

Det är en märklig känsla att känna det röra sig inom en. Jag vet att det är en liten bebis där inne, en liten bebis som hör min röst varje dag, som hela tiden finns med mig. Det är märkligt att tänka sig, och ändå så finns det en nytt litet liv där inne. Det är också en märklig känsla att veta att min bio.mamma en gång kände mig i sin mage, precis som jag nu känner min bebis. Ännu märkligare och, framför allt, sorgligare är det att tänka att hon var tvungen att ge bort mig till främmande människor som hon än idag inte vet vilka de är.