Funderingar

I går var vi på föräldrakursen. Det var andra gången och vi gjorrde ett besök på förlossningen och såg en förlossningsfiilm.... gissa vad jag drömt om i natt.

Ja, mycket riktigt. Jag drömde att jag och min man var på förlossningenn för att föda. Minns inte själva förlossningen eller ens om vi kom så långt innan jag vaknade, men jag kommer i håg att vi födde tidigare än det beräknade datumet i februari. Nu har jag funderat på om jag allvarligt talat ska ta mig i kragen och maila min halvsyster i Chile och berätta om bebisen i magen och höra om min bio.mammas förlossningar. Hon har trots allt fött fyra barn, och det kan ju säga en del om hur vår förlossning kommer att bli.

Ett av paren i föräldrarkursen har redan fått sitt lilla barn. De var beräknade i slutet av januari, men har redan fått sitt lilla, men friska barn. Det blir ju klart mer påtagligt att vi också ska ha barn. Magen växer ju och det rör sig där inne men emellanåt är det alldeles för obegripbart att det verkligen är ett barn där inne. Min största skräck har alltid varit att jag inte skulle kunna få barn. Det hade varit en stor sorg, att inte ha någon som är mitt kött och blod, att inte ha någon som liknar mig. När man har varit utan det hela livet, blir det väldigt viktigt. Man vill både veta vem man kommer ifrån och vem man liknar och på vilket sätt. Att hitta sitt eget sammanhang på något vis.