december 06, 2006

Diskussion

Idag på jobbet hade vi en diskussion kring adoption. En kollegas vänner har adopterat en liten flicka och ska snart få en flicka till. En solskenshistoria.

Men det var en sak som jag reagerade på... kanske är jag oerhört partisk... kanske är jag ovanligt skeptisk... eller också är det bara egna erfarenheter som speglar mitt sätt att tänka. Men en sak som jag inte tycker är okej. Det gäller det här med åldern hos föräldrar som ska adoptera. Jag tycker inte att det är okej att de är 45+. Det är säkert inga problem när barnen är små, men det är inte lika kul att ha gamla föräldrar när man är tonåring. Dels för att de inte alls är på samma nivå i all samhällsutveckling, och inne i ett helt annat synsätt. Dels för att det var så länge sedan de själva var tonåringar att de helt har glömt hur det var, och dels för att de var tonåringar under helt andra förutsättningar än idag. Dels för att det blir mer påfrestande för dem att ha bångstyriga tonåringar som är ute och lever rövare. Dessutom är det pinsamt att ha föräldrar som är lika gamla som klasskompisars mor-och farföräldrar...

Och det är inte alls kul att ens föräldrar är så pass gamla som de är den dag då man själv ska få barn. Föräldrar är bland det viktigaste som finns. De är ens trygghet, även när man är vuxen och själv ska få barn... och det är då som man upptäcker att åldern faktiskt har betydelse.

1 kommentar:

Salvia sa...

Ja du. Det är svårt det där med ålder. Jag är helt med på dina resonemang om gamla föräldrar och har nog själv alltid tyckt att unga föräldrar är att föredra.

Men så träffade jag kärleken som är tolv år äldre än mig och vi vill inget hellre än att skaffa barn tillsammans. Då funkar inte de gamla resonemangen längre.

Och jag vet faktiskt inte varför det ska vara skillnad på att bli adoptivförälder som 45+ eller att få biologiska barn i den åldern. Min gudfar fick sitt fjärde barn när han var 47 och det känns ju helt ok.

Men, visst är det något man funderar över.