Fråga

Jag undrar hur mycket mina föräldrar längtade och väntade på mig.

???????????????????????????????????

Tanke

Har läst på bloggar och hoppat från den ena efter den andra, där alla handlat om ofrivillig barnlöshet, längtan efter barn och adoption.

Blir så rörd över all den längtan och all den kärlek som de blivande föräldrarna skriver om. Verkligen jätterörd.

Long time...

Det var länge sedan jag skrev.

Det är inte det att jag slutat skriva här, det är mer att det finns så mycket tankar kring så mycket. Jag har svårt att avgöra vad jag kan och vill skriva här. Många av mina tankar berör inte mig personligen (och vissa gör det), men då jag på olika sätt kommer i kontakt med händelser så ligger tankarna där och gror.

Det finns så många olika aspekter på det här med att vara adopterad. Sjukt många. Någon tror kanske att när barnet väl kommit till Sverige så är allt "bra". Det är inget fel med att tänka så, men man har inte förstått vidden av vad en adoption för med sig. Föräldrar som adopterad behöver ha en otrolig emapti och förståelse för barnet. Det krväs att de är öppna för den adopterades "förlorade" liv. Att de har tillräckligt med självförtroende och självkänsla så att de klarar av att låta sina barn leta efter de biologiska banden, utan att lägga skuldkänslor på barnet/den unge/den vuxne. De vuxna som adopterar idag, hoppas jag, har mer empatisk förmåga och förståelse än de tidigare generationerna har/hade.

Nackdelen med att vara adopterad från Chile är att det är så hiskeligt långt bort. Det går inte bara att åka dit på några timmar, utan det krävs planering i åtminstone ett år i förväg. För att inte tala om kostnaden att åka dit. Jag pratade med en vän häromdagen och hon och hennes familj hade räknat ut att det skulle kosta 46 000:- för två vuxna och två barn! Och det bara för resan! Sedan ska man ju helst vara där i minst, verkligen minst, tre veckor.

Jag längat efter Chile, det gör jag, men inte lika mycket längre. Mycket tack vare dottern, jag har en del av mig här nu, i min vardag.