Kokosnöt

Ibland känner jag mig som en kokosnöt... vit på insidan, men brun på utsidan. Emellanåt kan jag tycka att det är orättvist att jag hela tiden måste förklara för människor att jag är adopterad, och att det är därför som jag har ett svenskt för- och efternamn.

I den stad där jag bor, finns det många "invandrare". Och många gånger känner jag att jag hamnar mittemellan "invandrare" och "svenskar". För båda "sidor" ser mig som "invandrare" vid första ögonkastet. Och varje gång känns det obekvämt att bli tagen för sin utsida.

När "svenska" människor pratat med mig och vet att jag är adopterad blir jag sedd som "svensk", en av dem. När "invandrade" människor pratar med mig, är det viktigaste att jag är född utomlands och alltså också är"invandrare" och därmed en av dem.

Men jag är på något sätt varken eller och samtidigt både och. Och det där kan vara svårt att hantera. Att av vissa ses som "svensk", men av andra som "invandrare". Det är nog inte konstigt att, i alla fall jag, haft svårt med mitt identitetsbyggande under tonåren, och senare också för den delen. När jag tänker på det, är det kanske en naturlig konsekvens av något som är svårt och emellanåt ohanterbart.