Chile, 2000 del 10

Vi tog en liten buss till byn där min bio.mamma fanns. Jag hade adressen uppskriven på olika ställen så att jag aldrig mer skulle tappa bort den igen. Jag minns inte själva resan från Temuco till byn, jag vet bara att jag drunknade i en mängd frågor och att jag var så koncentrerad på det jag skulle försöka göra. Fokuserad på att inte krascha. Vi hoppade av bussen på torget mitt i byn. En liten mysig grön och lummig liten by mötte oss. Solen hade gått upp och det började att bli varmare. Vi pausade en stund på torget, samlade lite kraft, småpratade och skojade.

Tillslut bestämde vi oss för att börja sökande på riktigt. Det var så svårt att greppa att min bio.mamma fanns inom ett hundartal meter ifrån mig. Det påminde om den där leken när man går nära något man letar efter och den andra säger "hett, hett" och när man går ifrån "kallt, kallt". Men nu fanns det ingen som sa om jag var på väg mot henne eller ifrån henne. Vi letade bland alla gator och alla husnummer. Människorna i byn var uppe och barnen var på väg till skolan. Människor vi mötte tittade nyfiket på oss, tyckte vi, fast vi försökte "smälta in" och inte dra uppmärksamheten till oss. Vi gick gata upp och gata ner. I början var jag spänd som en fiolsträng, men efter ett tag slappnade jag av mer och mer och tänkte att "det här kommer inte gå fort". Att hitta en adress i Chile är inte samma sak som att hitta en adress i Sverige. I Chile kan huset vara borta... alla nummer stämmer överens men när du kommer fram till ett efterfrågat nummer finns inte huset mer, antigen är det rivet eller så har det helt enkelt aldrig funnits. När vi kom fram till rätt gata och hittade vi inte det rätt numret. Först kändes det som ett slag i magen. Så nära, men ändå så grymt långt ifrån.

Vi stannade upp mellan de två husen där just hennes skulle ha funnits. Tanken på att ge upp fanns aldrig, frågan var bara hur vi skulle gå vidare. Det var varmt nu. Solen fullkomligt stekte oss från en klarblå himmel. Vi bar på våra ryggsäckar och önskade att vi hade haft tunnare kläder med oss. Men vad skulle vi göra nu??? Vi kom fram till att vi skulle fråga någon försiktigt, om adressen och numret men aldrig hennes namn. Vi hittade en kvinna som vi frågade, hon tog adressen i sin hand och tittade sig omkring. Efter en stund ropade hon på sin man som kom ut. Men ingen av dem kunde svara. Vi gick vidare och för varje person som vi frågade samlades allt fler, tillslut smög vi inte omkring längre. Vi gick varv efter varv runt i kvarteret och människorna började fråga oss "har ni hittat adressen? Inte... gå till det gula huset där borta. Där bor en gammal gumma som bott här hela sitt liv, hon vet". Men inte heller hon visste. Tillslut kom vi fram till att vi var tvugna att fråga efter min bio.mamma och även då använda hennes namn. Vi stannade till utanför ett hus och där pratade vi med en familj, som inte kände till någon C. Sedan kom någon av dem på den briljanta ideén. "Om hon har barn, så är barnen inskrivna i skolan. Det finns bara två skolor här, de måste ha den rätta adressen. Har ni namnen på hennes barn?". Tack och lov hade vi ju det. Då jag slarvade bort adressen hjälpte M´s mamma mig att få tillbaka adressen där ju även barnens namn och födelsedatum stod med.

Vi fick vägvisning till skolan där de små barnen gick. Människor på vägen frågade hur det gick. Vår första taktik om att vara så diskreta som möjligt höll inte, men desperata situationer kräver desperata lösningar. Och eftersom ingen ändå visste vem min bio.mamma var kändes det som att det ändå inte spelade någon roll. Vi kom fram till skolan och pratade med en lärare som tog med oss till rektorn. Väggarna var vitkalkade och det var en skön svalka där inne. Rektorn plockade fram en stor, stor brun bok. I denna enorma bok började hon att slå efter barnens namn. Det kändes som att gå tillbaka i tiden. Denna enorma bok, med alla barns namn nedteckade förhand i snirklig skrivstil, som jag aldrig skulle kunna tyda. Efter mycket bläddrande hittade hon mina småsyskons namn! Namnen stod verkligen där! Vad som var ännu bättre, var också att adressen stod där. Den rätta. Det var skrattretande när vi såg den. Exakt samma adress, men siffrorna var omkastade. Från att ha letat efter ett högt nummer, skulle vi nu leta efter ett lågt nummer. Vi skrattade så tårarna rann. Vi tackade så mycket och gick sedan mot andra sidan av byn. Tilläggas bör, att trots att det var en relativt liten by, var det långt att gå till andra sidan av den. Vägen till andra sidan byn kändes som en evighet.

Det fanns en lättnad inom oss nu. Vi hade gjort ett framsteg. Vi stannade till vid en liten kiosk och köpte vatten. En lite äldre kvinna gick förbi oss och jag sa "Är det där min mamma?" halv p skoj, halvt på allvar. M började att skratta "Åh, stackars liten som inte vet vem hennes mamma är". Och så skrattade vi mellan tårar. Hela situationen var absurd. Vi märkte på husnumrena att vi började närma oss, på riktigt. Tillslut såg vi numret. Hjärtat bankade. Nästa "problem" uppkom dock. Det fanns tre olika hus på samma tomt, under det där numret. Efter en stund bestämde vi oss för att knacka på och fråga efter C. Ingen skulle ju ändå få reda på vad vi ville henne. Innan vi hann gå in på gården kom en dam ut från ett av husen. Hon hade sitt hår uppknutet i en stram knut på huvudet. Ögonen granskade oss, och jag blev rädd. Jag tyckte inte alls om henne och tänkte hela tiden, att "nej, hon kunde omöjligt vara min bio.mamma". Det var hon inte heller, men hon kände inte heller till någon vid namn C. Däremot hänvisade hon oss till en granne en bit upp på gatan i ett litet gult hus. Vi gick dit. Där inne i det lilla gula huset, med bruna knutar satt en familj och åt mat. M knackade lite på fönstret som stod på glänt. De stannade upp och lyssnade på M. Jag stod en bit bakom och bara försökte andas.

Sedan gick allt jättefort. De berättade att hon bodde precis bredvid dem, och att deras barn gick i samma klass som mina småsyskon. Flickan i familjen ropade till sin bror, innan jag hann blinka sprang pojken i till min bio.mamma, och i nästa stund kommer han ut tillsammans med en yngre kvinna. Mitt inre är alldeles i uppror. Hade kroppen och benen fungerat där och då hade jag sprungit. Men mina ben vägrade att röra sig. Det enda som rörde sig var hjärtat som höll på att banka sig ur min kropp. Jag tittade på den yngre kvinnan, men vi likande inte varandra. Hon tittade nyfiket på oss. Hon ropade in mot huset på sin mamma. Min mamma? Efter en liten stund kom en kvinna ut med kort korpsvart hår. Mellan oss fanns en grind. Jag såg till att ha brädan som satt på grinden framför hennes ansikte tills jag var helt säker på att det var hon. Jag orkade bara inte med en besvikelse till. Att först börja leta efter likheter och sedan få reda på att det inte var hon, nej, det orkade jag inte med. Denna gång ville jag vara 100% säker på att det var hon, min bio.mamma, som stod framför mig.