Chile 2000, del 11

Den unga kvinnan stod kvar där ute med den andra kvinnan som jag förmodade var min bio.mamma. Hon tittade nyfiket på oss och undrade säkert vilka vi var och vad vi ville. M bad sedan att få tala endast med min (förmodade) mamma, och den unga kvinnan nickade och gick sin väg tillbaka in i huset. Kvinnan öppnade grinden och stod framför oss. M frågade om min (förmodade) bio.mamma hette C och och var si och så gammal. Och hon svarade ja. Nu kunde jag se hennes ansikte. Och hon tittade på mig hela tiden. Släppte inte mitt ansikte för en sekund med blicken. M frågade vidare om hon hade fött en dotter för ett antal år sedan, kvinnan svarade ja. M frågade om barnet hette Patricia X X, kvinnan nickade, fortfarande utan att släppa min blick. M vände sig mot mig och sa "det är hon". Det enda jag kunde göra var att nicka tillbaka. Det var hon, min bio. mamma! M frågade kvinnan om hon visste vem jag var. Hon tittade intensivt på mig utan att svara. M sa tillslut att jag hetter Patricia och var hennes dotter. Kvinnans ögon fyllde med tårar, och hon nickade och gav M en blick, som om hon redan visste.

Det var som en dröm. Jag har nog aldrig varit så tyst i hela mitt liv. Jag tittade på henne, hennes ansikte och kunde inte sluta. Jag studerade varje millimeter av hennes ansikte. Var vi lika? Syntes det att hon var min mamma? M och min bio.mamma pratade. M frågade saker om henne och om anledningen till varför hon adopterat bort mig. I adoptionspapprena står det att hon var ung, och att hon arbetade i familjer. Och att det då hade varit omöjligt att ha med ett litet barn på armen. Hennes familj hade inte stöttat henne utan sa att om hon behöll barnet, var hon inte längre välkommen hem. Hon stod utan stöd från någon och hade inget annat val. Mannen hade hon träffat sporadiskt, men då han fått reda på att hon var gravid hade han lämnat staden. Nu kan jag säga som så att detta inte riktigt stämde, utan att gå in på detaljer, men då hon upptäckte att hon var gravid gjorde hon allt för att behålla mig. Då jag föddes behöll hon mig så länge hon kunde, men insåg ganska snart att det inte skulle gå. Det sista hon ville vara att lämna bort mig. Hon berättade om den dagen då hon gått till ett kontor där hon skulle lämna mig. Hon lämnade mig, men då hon gick ner för trappan från kontoret hade hon ångrat sitt beslut och sprungit tillbaka upp igen. Då var jag redan på väg därifrån. Det sista hon såg av mig var då jag försvann in i en bil. Hon försökte att stoppa bilen från att köra i väg men hon kunde inte springa tillräckligt fort. Sedan såg hon mig aldrig mer. Hon fick inte ens reda på vart jag tagit vägen. Hon trodde att jag fanns kvar någonstans i Chile, eller åtminstone i sydamerika. Men hon kunde aldrig ha gissat att jag hamnade i Sverige.

Hon berättade att det fanns ett tv-program, som kan jämföras med våra "Spårlöst försvunnen"-program, och att hon alltid drömt om att programmet en dag skulle komma till henne. Att de skulle berätta att hennes dotter ville ha kontakt med henne, och att hennes dotter alltid tänkt på henne. Nu kom ju inte vi med stora videokameror, men hennes dröm gick ändå i uppfyllelse. Hon fortsatte att berätta om sitt liv efter att jag försvunnit, och jag såg på henne att det inte hade varit lätt. Hon hade efter något år träffat en man som hon blev gravid med och det var då min halvsyster kom till världen. Den unga kvinnan som först kommit ut, visade sig nu vara min halvsyster.

Det var mycket att ta in på en gång. Jag hörde samtalet pågå och jag förstod mer än vad jag trodde att jag skulle. Men samtidigt hörde jag deras röster och min bio.mammas berättelse som i en dimma. Jag kunde inte titta mig mätt på henne, och inte hon på mig. Hon tittade på mig hela tiden, hon hade stora mörka vackra, men väldigt sorgsna ögon. Jag tittade på hela henne, hennes kropp, hennes händer, hennes fötter... och där märkte jag att hennes stortå var en kopia på min högra stortå. Jag började fnissa för mig själv eftersom det var det sista jag hade tänkt skulle vara lika.

Jag vet inte hur länge vi var där hos henne, tiden fanns inte. Vi kunde ha stått där i en halv timme lika väl som en och en halv timme. Jag hade med mig några bilder från det att jag var liten, upp i skolåldern. M gav bilderna till henne och sa att hon fick dem. Min bio.mamma sa att hon nog inte kunde behålla dem... men sedan sa hon "sanningen kommer alltid ifatt en, och då är det dags att berätta". Sedan sa hon, nästan lite trotsigt, "jag behåller dem". Vi tog några kort, men innan dess sprang hon in för att byta om till en finare blus än den hon hade på sig när vi kom. Jag log igenkännande igen, precis så skulle jag också ha gjort. Efter en stund sa vi hejdå. Vad jag tänkte eller kände, eller ens pratade med M efteråt minns jag faktiskt inte. Jag minns inte när eller var vi hoppade på bussen tillbaka Temuco. Huvudet måste har varit så fullt av intryck och känslor att jag på något sätt stängde av.

Det var den klart största upplevelsen i mitt liv.
En dröm som gick i uppfyllelse.