Chile 2000, del 3

Efter några veckor i Chile ville jag aldrig åka därifrån igen. Att jag inte förstod allt som sades var jobbigt emellanåt, men inte längre hela tiden. Vi åkte mellan Valparaíso och Santiago. I Santiago var det oerhört varmt. Luften stod stilla, solen stod högt på den blå himlen, smoggen låg tät och man var ständigt svettig. När man åkte buss klibbade ryggen mot galonsätet och man kände sig hela tiden smutsig. Det fläktade knappt eftersom det ligger berg runt omkring hela Santiago, så det känns som en kokande gryta. Inombords mådde jag bättre och bättre, jag kände inte lika starkt att jag behövde hitta min bio.mamma. Det kändes som att jag hade hittat hem. Chile passade in i mig, och jag i Chile. I min dagbok skrev jag:

Det som förut inte var bra, är bra nu. För nu har jag hittat hem. Allt känns bra, och allt är bra. Inte ens i mina bästa fantasier trodde jag att jag skulle trivas så bra som jag gör. Jag vågade väl aldrig hoppas på att jag skulle göra det. Just nu vet jag inte om jag vill hitta min mamma. Men samtidigt vet jag att jag "måste". Jag kommer aldrig förlåta mig själv annars när jag kommer till Sverige. Jag vet hur ont det gör att inte veta, jag vet hur mitt hjärta gråter och jag vet hur mycket jag vill, bara att jag inte känner det just nu. Jag kommer ändå inte att träffa henne nu. Det blir en annan gång eftersom allt måste gå genom en myndighet i Temuco. Och sådant tar ju alltid tid. Men jag vill se henne nu, den här gången. För att, ja, bara SE henne och tänka "Wow, kolla det där är min mamma".

~ 19/12-99 ~

Klokt nog visste jag att jag var tvungen att ändå söka efter mer information. Familjen R hjälpte mig också till ett ställe i Santiago där man letar reda på försvunna människor. Vi fick träffa en man där som hette Oscar R. Första pratade vi länge och han frågade mig om skälet/en till varför jag ville söka upp henne. Hur mitt liv i Sverige var, om jag var arg på henne osv. Sedan läste han mina adoptionshandlingar. Han slog sedan in min bio.mammas namn i datorn och vips hade han alla uppgifter jag behövde. Från att bara ha hennes namn, fick jag reda på hennes adress, jag fick reda på att jag hade tre halvsyskon, två systrar och en bror, deras namn, deras ålder, deras födelsedatum, namnet på hennes man, när och vart de gift sig. Jag trodde inte att det skulle gå så lätt.

Oscar R skulle kontakta polisen i Temuco, som skulle kontakta min bio.mamma, som sedan skulle få bestämma om hon ville träffa mig, sedan skulle de (poliserna) kontakta mig. Jag blev alldeles snurrig, men tyckte väl att det lät bra. Från Sverige har jag alltid fått höra att den bio.mamman kanske inte alls vill eller kan träffa sitt barn igen och man ska därför aldrig "bara dyka upp". Man ska på något sätt utgå från att de inte vill träffas. Man ska inte ha för höga förhoppningar, om en några överhuvudtaget.

Det kändes bra när vi gick därifrån. Jag hade tagit ett viktigt steg, och jag är evigt tacksam mot familjen R´s pappa som var med mig.