Glädje och sorg

Det är en sak som jag länge har funderat över, och som kan vara ganska känsligt. Den vanligaste anledningen till att man adopterar ett barn är att man själv av någon anledning inte kan få biologiska barn. När man ansöker om att få adoptera ett barn, genomförs en ordentlig utredning av föräldrarna, deras bakgrund, uppväxtförhållanden, nätverk, arbeten, hälsa, familj, förhållandet, ekonomin mm.

Men jag funderar över hur väl de bearbetat att de inte kan få biologiska barn. Det måste ju vara en oerhörd "förlust" och det måste finnas en sorg över detta, vilket är fullt naturligt. Jag vet att det finns föräldrakurser för föräldrar som ska adoptera ett barn, men går man där igenom "förlusten" och sorgen eller fokuserar man bara på det som ska komma? Det är ju viktigt för föräldrarna att få vara ledsna för att de inte kunde få biologiska barn, lika viktigt är det för adopterade att få sörja förlusten av sin bakgrund och det liv man skulle ha haft, men som man inte fick. Med detta menar jag att man samtidigt "ska" vara glad för det barn och det liv man har, men det är också viktigt att inte förtränga några känslor bara för att man är rädd för vad andra ska säga. Man kan vara glad samtidigt som man får ha en sorg över att livet inte blev som det var "tänkt".