Återresor

När jag var liten sa alltid mina föräldrar att vi skulle åka tillbaka till Chile när min lillebror var stor nog. Eftersom det är 6 år mellan oss, var jag långt före honom i de tankarna och kunde inte vänta på att han skulle bli "stor nog". Och jag kom också fram till att jag inte ville åka med mamma och pappa. För mig kändes det inte som att de tillhörde "den världen" eller "den delen av mig". Chile och återresan tillhörde på något sätt en del av mig, en privat del av mig som jag inte delat eller velat dela med dem. Det är svårt att förklara känslan, för jag vet att många familjer åker tillsammans för att upptäcka landet. Men jag ville på något sätt något mer. Jag ville inte leva som turist i mitt eget land, jag ville smälta in och jag ville upptäcka mig själv och min person. Jag var förberedd på att det skulle bli jobbigt, men det var just därför jag ville åka själv också. Jag ville inte att mamma och pappa skulle se mig ledsen, jag ville inte känna att jag var tvungen att hålla allt inom mig bara för att inte göra dem ledsna.

Självklart var det svårt för dem att släppa i väg mig till andra sidan jorden. Men svårare var det nog just eftersom det var till Chile, där mina rötter fanns. De var aldrig emot det, det var något de alltid räknat med. Att jag en dag skulle vilja åka tillbaka. Det är på något sätt något som "ingår" i hela "adopterar-kittet"... som förälder till adopterade bör man räkna med att personen någon gång vill tillbaka för att se och uppleva landet. Men det är svårt. Det var svårt för mig att ta upp resan, och det var svårt för mina föräldrar att låta mig resa. Jag är ju deras barn, jag tillhör dem och Chile blir på något sätt en "konkurent". Men de förstod att det var något viktigt, något som jag måste få göra på mitt sätt och själv.

Och jag är glad att jag var envis och bestämd med vad jag då ville. Min första återresa kunde inte på något sätt ha blivit bättre.

De första dagarna har jag skrivit om innan, här , men jag kommer fortsätta skriva om tiden efter de första dagarna. Jag kommer ta lite efterhand, eftersom det som hände under de tre månader jag var där skulle kunna fylla en hel bok.