Min kärlek A

Min stora kärlek, A, träffade jag strax innan jag åkte till Chile första gången. Men när jag träffade honom, visste jag inte att han var "den Rätte". När jag varit i Chile i 1,5 månad fick jag ett mail där det stod "har jag tagit fel på datumet, skulle du inte vara hemma nu? Eller var det den 11 januari NÄSTA år du skulle komma hem?". Det mailet var det första av många som skickades mellan Sverige och Chile. Efterhand mailade vi varandra varje dag tills dess att jag kom tillbaka till Sverige. Det var så vi lärde känna varandra. När jag väl kom tillbaka till Sverige kände vi redan varandra utan att egentligen har pratat med varandra. Jag ringde honom nervöst från Arlanda, och det kändes konstigt att verkligen prata med honom. När jag kom hem träffades vi samma kväll och "ljuv musik uppstod". Och gör det fortfarande. Efter sex år tillsammans är kärleken starkare än någonsin.

Men det har inte alltid varit lätt för A... Jag har aldrig varit som ett öppen bok att läsa (det kommer jag aldrig heller att bli). Jag är ganska svår att leva tillsammans med. Envis och bestämd, vilket hjälpt mig många gånger. Men vissa gånger stjälpt mig. I relationen till A har jag fått jobba på att släppa honom intill mig känslomässigt. Jag har haft (och har fortfarande) en osynlig mur som dyker upp som ett skydd så fort jag känner mig sårad. Men muren har börjat falla bit för bit, och den ska bort - vilket jag jobbar på. Men A är så fantastisk att han ändå kan se mig bakom min "skyddsmur". Och efter sex år vet jag att han finns kvar hos mig, och det älskar honom bara mer för!

Min A, han är alldeles underbar!!!