Om adoption (2/2)
Men de känslomässiga banden klipps aldrig av...
Ibland skulle jag önska att det vore lika lätt att klippa av dessa, som det är att klippa av de rättsliga. Men det är det inte.
mars 15, 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.jpg)
6 kommentarer:
Återigen måste jag tacka dig för din nyanserade blogg. Det är skönt att läsa den.
Ofta i adoptivsammanhang är allt svart eller vitt. Antingen är allt förkastligt och den adopterade hatar allt som har med adoptionen att göra, eller så är allt så toppen... det finns INGA problem alls.
Tack! :D
Ja, jag vet verkligen vad du menar. Inget är svart eller vitt, men det är oftast lättare att tänka så... och i vissa perioder tror jag att många adopterade tänker och känner i "svarta eller vita"-termer. Det har jag själv gjort, men dessa tankar och känslor är inte konstruktiva. I alla fall var de inte det för mig, men det krävs att man vågar reflekterar över sig själv, sitt liv och sin "mening".
Hej
Jag är själv adopterad och vi har 2 adopterade barn som idag är 8 och 11 år.
Jag har haft enormt jobbig period i tonåren, vårt äldsta barn har jobbigt periodvis genom saknad och funderingar.
Minstingen vill ibland flytta tillbaka för där blir dom nog inte arga när han inte gör som man säger ;-)
Det är nog mer ett försvar för och se hur vi reagerar.
Jag tycker du har väldigt sunda åsikter här på din blogg och jag återkommer gärna och läser mer
Lisa: Tack för din kommentar!
Jag blev väldigt nyfiken på att veta mer om dig och din familj! Om du vill får du gärna maila mig.
Oj, vad fin sida du gjort här! Tack för besöket och gästboksinlägget! Klart det inte går att klippa av de känslomässiga banden. Tycker du är stark som försöker reda ut motstridiga känslor! Stor kram till dig!
Tonårsmorsa: Tack :D Stor kram till dig med!
Skicka en kommentar