Tacksamhet och skuld

Under många, många år har jag levt med en tanke om att jag ska vara "tacksam" och med en känsla av tacksamhetsskuld. Tacksam för att jag kom till Sverige, tacksam för att jag kom till ett bra hem, tacksam för att jag kom till bra föräldrar, tacksam för att min bio.mamma gjorde ett val för mig, tacksam för att.... ja det fortsätter i evigheter. Likadant har den här skulden hängt över min axel. Jag har alltid känt att jag måste göra "rätt" (vad nu det är?). Jag har alltid känt att jag har stått i "skuld" till min bio.mamma för att hon "gav mig en andra chans". Och det har då varit upp till mig att förvalta denna "andra chans" på ett så bra sätt som möjligt. Det har jag liksom varit "skyldig" henne eftersom hon fick ge upp så mycket... för MIN skull. Någonstans har jag tänkt att om jag hittade henne en dag, då skulle hon bli stolt. Hon skulle känna att det var värt det, att hon gjorde ett bra val. Och jag har känt samma skuld till mina föräldrar. De skulle aldrig behöva ångra sitt val av att adoptera mig, utan de skulle också känna att det gjorde rätt val. Och om jag var så bra som möjligt, och alltid gjorde "rätt", skulle de också vara stolta över mig.

När jag tänker på hur länge jag gått omkring med denna "börda", utan att vara medveten om det, blir jag förbannad. Här har jag gått runt och känt skuld och tacksamhet för något som inte var mitt val, för något som aldrig var min önskan. Allt som jag har idag, har jag känt skuld för! Att jag haft det bättre än många andra, för att jag har gjort fler saker, för att jag utbildar mig, för att jag har krav på livet och för att jag vill ha saker, för att jag bara vill vara jag... allt det där har jag på något sätt bett om ursäkt för. Det har alltid funnits en tanke "det här tillhör egentligen inte mig" och "förlåt bio.mamma för att jag bor mycket bättre än vad du gör". Jag som adopterad har verkligen gjort en "klassresa" från att ha kommit långt ner på samhällsskalan i ett land, till att komma ganska högt upp på skalan i ett annat.

Alla tankar kring detta aktualiserades när jag läste en kurs i genus, klass och kön. Läraren bad oss att i grupper diskutera vissa saker, däribland klass. För mig blev det jätte jobbigt. Jag kan inte säga att jag tillhör det ena eller det andra. Vi gick runt och alla fick säga vilken "klass" de kom ifrån och när det kom till mig så valde jag att gå med strömmen och inte avvika. Och det där förbryllade mig och jag blev arg över min egen reaktion. Varför skämdes jag för min person? Och varför var jag så svag att jag inte klarade av att sticka ut? Jag diskuterade det där med tre vänner från klassen, med A, med en klok person som jag kallar L, och tillslut kom jag fram till att allt rörde sig runt det här med tacksamhet och skuld.

Men nu när jag kommit fram till detta tänker jag inte gå runt och be om ursäkt för vem jag är, vart jag kommer ifrån eller vad jag har. Jag tänker inte längre trycka ner mig själv på grund av andra människors val.