Älskade lillebror

Min bror och jag har alltid stått varandra nära. Har alltid "skyddat" varandra. Det finns ingenting som jag inte skulle göra för honom. Han har alltid varit mitt stöd, säkert helt omedveten om det. Vi har alltid haft ett speciellt band, och jag tror att det har varit för att vi båda är adopterade från Chile.

Det skiljer sex år mellan oss, men åldern har aldrig spelat någon roll. Jag minns hur glad och lycklig jag var över att få en liten bror. Jag avgudade honom från första dagen vi möttes. Han var så liten i sin blåa lilla sparkdräkt när vi mötte honom på Arlanda. Och han låg bara alldeles rak i kroppen och tittade runt omkring sig med sina stora mörka ögon. Funderade nog på vart han hade hamnat. När han var liten kunde han skratta så att det bubblade av glädje. Var jag arg på honom och han började skratta, var det omöjligt att fortsätta vara arg.

Idag är han 21 år och det är lustigt att han, precis som jag, åkte tillbaka till Chile vid denna ålder. Jag har alltid sagt till honom att jag ville resa med honom till Chile, den dagen då han ville det. Och jag är oerhört glad för att jag uppfyllde det löftet till honom. Och jag är glad över att han fått se "vårt" land, att vi upplevt det tillsammans, att han har fått träffa min bio. mamma och syskon, liksom jag fick söka och hitta hans. Nu delar vi något ännu mer speciellt.