Chile 2000, del 5

Dagen innan nyårsafton, det stora milleniumskiftet, upptäckte jag att lappen med min bio.mammas adress och alla uppgifter på var borta. Jag och familjen R hade sovit hos deras släkt i Viña (del Mar), och det var mycket folk där och alla hade sovit lite överallt i huset. Jag fick en egen säng och ett eget rum att sova i, men hade lagt ur några saker ur min väska. Familjen i Viña hade en hushållerska som bäddat och städat rummet, och hade lyckats städa bort den viktigaste lappen i mitt liv! Tårarna sprutade, men sedan tänkte jag att det på något sätt skulle ordna sig. Jag kunde alltid be någon ringa Oscar R och få uppgifterna igen. Jag orkade bara inte oroa mig, utan tänkte att allt hade en mening. Kanske tänkte jag att hon ändå inte skulle vilja träffa mig, och att jag ändå kunde åka till Temuco (den stad jag föddes i) i vilket fall.

Dessutom var det full uppladdning inför nyår. Milleniumskifte, med tusen och åter tusentals människor. Det pratades om att Valparaíso var en av de bästa platserna i världen att vara på just denna kväll. Det skulle bli karneval, storslagna fyrverkerier över hamnen och fest över allt.

Och fest, det blev det!!! Vi åt middag hemma med familjen R och släkten. Vi såg fyrverkerier som var helt fantastiska!!! De vackraste jag sett!!! Sedan gick vi "unga" ut i festnatten. Det var människor överallt, det var varmt och alla var glada. Inga bråk så långt ögat kunde nå. Det var fullt på alla uteställen, så vi festade och dansade runt bland alla människor. Och jag var kär! Kär i allt, alla människor, i Chile, i Valparaíso, i musiken som spelades överallt, allt det vackra. Hade en innerlig känsla av fullkomlig lycka den natten. Vi kom hem framåt 9-tiden på morgonen.

Men verkligheten, dvs Sverige och mina "plikter", gjorde sig påminda. Min lillebror började ringa ofta. Han saknade mig och ville att jag skulle komma hem. Det var andra människor som också började ställa krav på att jag skulle komma hem. Men jag ville inte. För en gångs skull mådde jag riktigt bra, rakt igenom. Och jag kunde inte förmå mig till att sätta andra framför mig själv, just då. Jag ringde hem till min bästa vän, A-M och grät. Och hon sa, det jag verkligen behövde höra då, "men nu är det väl ändå dags att DU får må bra! Om de inte kan förstå det så är de verkligen egoistiska... stanna du, så länge DU vill". Och det var precis det stöd som jag behövde. Det var det som fick mig att verkligen ta beslutet om att stanna längre.

Hemma i Sverige tror ingen att jag bryr mig. Alla tror att jag har glömt dem bara för att jag vill och kommer att stanna lite längre. Alla är sura och vill att jag ska komma hem. Och när jag säger "inte än" tar de det som att jag glömt dem och att jag inte bryr mig om dem. Jag som alltid tänker på andra först! Alltid. Detta är den första gången som jag bara tänker på mig själv, för att jag ska må bra. Sedan förväntar de sig att jag ska GÖRA saker. Men för mig räcker det med att stå i fönstret och se ut på allt folk som går förbi där nere på gatan, eller sitta på Plaza Victoria, jag måste inte kolla museér eller statyer! Jag mår bra av att bara se att andra ser ut som jag! Alla har samma hårfärg som jag, jag är till och med normallång här och inte kortast som alltid annars. De där hemma fattar inte, de vill inte ens försöka förstå!

~ Ur min dagbok, 6/1-2000 ~

Jag sköt upp hemresan till slutet av januari.