Ilska och sorg

Det värsta många gånger är att man inte kan rikta sin ilska och sorg mot någon. Den bio.mamman som lämnade bort en, vet man inte vem det är. Vanligtvis har man ingen bild av henne, kanske inte ens ett namn. Och sina föräldrar älskar man och kan inte klandra dem för att de själva inte kunde få bio.barn, och därför adopterade.

När jag var som argast skrev jag "brev" till min bio.mamma. Hon fick ta allt den där ilskan och vilsenheten. Den var från början riktad mot henne eftersom det var hon som lämnade bort mig. Sedan kom jag på att det egentligen varit hon som först blev lämnad. Hon blev lämnad av den bio.pappan, vilket ledde till att hon var tvungen att lämna bort mig. Sedan dess fick han ta all skuld och ilska. Jag har aldrig varit intresserad av honom. Jag vill inte veta hans namn, jag vill inte veta någonting alls om honom. Jag kallar honom inte ens "min" bio.pappa, utan pratar om honom som "den" bio.pappan, som att han inte hade något att göra med mitt liv.

Vilket han heller inte har.