Ensam är stark!
Mitt måtto under många år har varit "ensam är stark". Länge har jag tänkt att jag var tvungen att vara stark eftersom jag kände det som att jag på något sätt stod "själv i världen". Sjuk tanke, eftersom jag egentligen inte alls stått själv. Men på något sätt var det min "överlevnads strategi" att tänka jag har bara mig själv. Det är bara mig själv jag kan lita på, det är bara jag som kan se till att jag klarar något eller inte, jag kan bara lita på mig själv.
Folk försvinner ur ens liv, nya människor kommer in. Men det är det där försvinnandet som jag haft problem med att tackla. Att bli lämnad. Bli ensam kvar. Bli sårbar. Vem skulle hålla upp mig när och om jag inte klarade hålla upp mig själv? Det fanns ingen jag litade på tillräckligt mycket som jag kände att jag helt och fullständigt kunde lite på att de skulle stå där den dagen jag kanske skulle bryta sönder. Kanske är det mitt största problem. Att lita på att folk finns där för mig, att de inte lämnar.
Ofta får man höra att adopterades stora problem är att de har problem med separationer, pga att de så tidigt i sitt liv blivit lämnade av sina bio. mammor. Jag har aldrig velat inse att det där faktiskt gällt mig med. Men under den senaste tiden har det inte gått att undvika att det faktiskt stämmer in på mig. Nu när jag fattar det kan jag se det i mitt beteende. Framför allt i förhållandet till den som står mig allra närmast... min sambo.
Det sorgliga är att man (=jag) vill ha den man älskar mest i hela världen nära, nära, nära sig. Man vill släppa in honom nära inpå. In i tankarna, men kanske framför allt i känslorna. Men det är där det tagit stopp. Så länge det gällt bra och positiva känslor har det inte varit några problem. Problemen har uppstått då det gällt negativa känslor... när jag känt mig sårad eller "hotad"har jag stött bort honom och många gånger tänkt gå du bara, jag klarar mig f*n bättre själv, utan dig. Samtidigt har allt inom mig skrikit i skräck lgå inte, ämna mig inte! Självklart blir det svårt för min sambo att tackla värsta schizo-bruden som plötsligt dykt upp och tagit kommandot i hans annars "kloka flickvän".
Idag försöker jag att lära mig lita honom som står mig närmast. Jag har mycket att förlora på om jag släpper honom tätt tätt intill och han sedan lämnar mig. MEN... jag förstår nu att jag har MER att förlora om jag inte gör det och att han lämnar mig bara därför. Och det är det där jag tränar på nu, och som jag faktiskt också gör framsteg i. Även om det för det mesta kanske sker med myrsteg, men det händer faktiskt att jag tar några "giraffsteg" också!
PS. Visst är ensam stark, men riktigt stark kan man bara bli om man vågar ge av sig själv trots att man kan förlora... starkast är man när man emellanåt kan och vågar luta sig mot någon annan. DS.
Folk försvinner ur ens liv, nya människor kommer in. Men det är det där försvinnandet som jag haft problem med att tackla. Att bli lämnad. Bli ensam kvar. Bli sårbar. Vem skulle hålla upp mig när och om jag inte klarade hålla upp mig själv? Det fanns ingen jag litade på tillräckligt mycket som jag kände att jag helt och fullständigt kunde lite på att de skulle stå där den dagen jag kanske skulle bryta sönder. Kanske är det mitt största problem. Att lita på att folk finns där för mig, att de inte lämnar.
Ofta får man höra att adopterades stora problem är att de har problem med separationer, pga att de så tidigt i sitt liv blivit lämnade av sina bio. mammor. Jag har aldrig velat inse att det där faktiskt gällt mig med. Men under den senaste tiden har det inte gått att undvika att det faktiskt stämmer in på mig. Nu när jag fattar det kan jag se det i mitt beteende. Framför allt i förhållandet till den som står mig allra närmast... min sambo.
Det sorgliga är att man (=jag) vill ha den man älskar mest i hela världen nära, nära, nära sig. Man vill släppa in honom nära inpå. In i tankarna, men kanske framför allt i känslorna. Men det är där det tagit stopp. Så länge det gällt bra och positiva känslor har det inte varit några problem. Problemen har uppstått då det gällt negativa känslor... när jag känt mig sårad eller "hotad"har jag stött bort honom och många gånger tänkt gå du bara, jag klarar mig f*n bättre själv, utan dig. Samtidigt har allt inom mig skrikit i skräck lgå inte, ämna mig inte! Självklart blir det svårt för min sambo att tackla värsta schizo-bruden som plötsligt dykt upp och tagit kommandot i hans annars "kloka flickvän".
Idag försöker jag att lära mig lita honom som står mig närmast. Jag har mycket att förlora på om jag släpper honom tätt tätt intill och han sedan lämnar mig. MEN... jag förstår nu att jag har MER att förlora om jag inte gör det och att han lämnar mig bara därför. Och det är det där jag tränar på nu, och som jag faktiskt också gör framsteg i. Även om det för det mesta kanske sker med myrsteg, men det händer faktiskt att jag tar några "giraffsteg" också!
PS. Visst är ensam stark, men riktigt stark kan man bara bli om man vågar ge av sig själv trots att man kan förlora... starkast är man när man emellanåt kan och vågar luta sig mot någon annan. DS.
.jpg)
3 kommentarer:
Mmm jag tycker också att det är skitläskigt! Jag började läsa in mig på adopterades problem etc för några år sedan och blev rädd över att jag stämde in på nästan allt.
En del vänner (de riktigt nära som jag pratade med det om) sade att jag nog bara ville se likheterna, men helt seriöst, det stämmer in. Separationsproblematiken inte minst. För här släpps minsann ingen in.
Nej, jag vet... det är sorgligt att upptäcka att det stämmer in mer än vad man själv velat inse. Å andra sidan... vad annat kan det bli. Blir man lämnad det första man blir i livet, sitter känslan nog kvar i kroppen. Muren är svår att bryta ner. Men är (för mig) ett måste. Men svårt, svårt.
Shit.
Känner igen mig grymt mycket i det. Tror faktiskt att alla vi som blivit uppryckta med rötterna i någon form känner av separationsångest och därför också kan ha problem med närhet och tillit. Som du skriver Patricia, man får jobba på det helt enkelt.
Skicka en kommentar