Chile 2000, del 2

När jag åkte till Chile första gången åkte jag inte helt själv. Jag fick möjligheten att resa dit med familjen R, som jag känt ytligt under några år. De skulle åka tillbaka till Chile för att hälsa på sin släkt och fira Milleniumskiftet. Min dröm sedan jag varit liten var att få komma till Chile innan år 2000. Den drömmen gick i uppfyllelse, vilket jag såg till att den skulle. Jag fick bo med dem och deras släkt, först i Santiago och sedan i Valparaíso. De flesta familjer i Chile är stora, stor släkt och många vänner. Man umgås på ett helt annat sätt än vad man gör i Sverige. Det finns ingen som först ringer och frågar om man får komma över på en fika. Man dyker bara upp och "känner sig som hemma". Mi casa es su casa är ett uttryck som verkligen är sant. Man kan sitta och dricka kaffe och prata i timmar. Alla umgås med alla, barn som vuxna.

Hemma hos P var det också alltid mycket folk. I deras ögon var det inte "folk" utan deras familj. För mig var det folk. Jag kände dem inte, kunde inte prata med dem och förstod inte så mycket. Emellanåt blev det också väldigt påfrestande. Jag ville vara själv emellanåt och drog mig undan lite. Skrev mycket, tänkte, lyssnade på musik. Försökte förstå mig själv. Hade jag kunnat prata spanska flytande eller bättre än vad jag gjorde, hade jag inte dragit mig undan. Men att bara förstå mindre än hälften och att inga hänga med i alla skämt är tröttsamt.

Vi var ute en del också. Många av kusinerna var i samma ålder som mig. Vi satt på barer och "pratade" och jag försökte hänga med så gott det gick. Jag minns att jag kände mig lite utanför, eftersom att språket hela tiden hindrade mig från att "vara som alla andra". Det är ganska lustigt när man tänker på det. I Sverige var länge min strävan att "se ut som alla andra" medan i Chile ville jag "vara som alla andra" eftersom jag där smälte in rent utseendemässigt. Vi var ute och dansade. Tjejerna gick oftast in gratis medan killar fick betala. Det bästa var i alla fall att där man var tvungen att betala fick man alltid minst en drinkbiljett i priser!

Jag minns att jag var arg också. Jag började mer och mer att avguda Chile och tyckte allt var så vackert. Och jag var arg, arg för att "de" adopterade bort mig till Sverige. För att "de" skickade bort mig från allt det vackra. Och jag var avundsjuk på all släkt som familjen R hade. Att alla stod varandra så nära, och att de delade så mycket med varandra.

Fy f*n, vad en adoption förstör mycket! Jag vill inte vara adopterad längre. Hur f*n kunde de skicka iväg mig till andra sidan jordklotet? Jag vill inte åka härifrån. Vad var meningen med att ta mig härifrån för att sedan vilja få mig att stanna för alltid?

~ 19/12-99 ~

Det är svårt att läsa, jobbigt att minnas. När jag läser min dagbok nu, känns det som det är en helt annan person som skrivit. En ung, arg person. En person som antigen älskade eller hatade, en person som drog allt till sin spets. Det är en märklig känsla.