Ett liv

Tänk att ett litet liv har växt inuti mig under de senaste månaderna. Det är helt ofattbart. Jag kan ännu inte förstå att det verkligen, verkligen är ett litet barn där inne, en liten människa. Just nu är det bara en stor mage som mest är jobbig och i vägen. Men varje gång bebisen sparkar och rör sig, påminns jag om att det är en liten bebis där inne.

Det är så märkligt det här med att bli gravid. Jag har tänkt mycket på min bio.mamma de sista veckorna. Tänk att hon hade mig i sin mage, att hon kände mig röra sig därinne och samtidigt visste hon att hon inte skulle kunna behålla mig. Jag kan inte tänka mig in i den känslan eller situationen över huvudtaget. Ännu mindre att lämna ifrån mig barnet. Kan man överleva det? Läker själen någonsin?

Då jag träffade henne första gången minns jag hennes sorgsna ögon. Det fanns ingen gnista i dem. Andra gången vi träffades glittrade hennes ögon, de var levande och sprudlande. Jag tror inte att det bara var för att jag tagit kontakt och för att hon då visste var i världen jag fanns, och att jag levde... men jag tror att hon på något sätt fick tillbaka en del av sitt hjärta, sin själ genom att jag tog kontakt med henne. Jag vet i alla fall att det var så för mig. Hon har fattats mig hela livet. Från den första dagen utan henne tills dess att jag hittade henne. Och hon fattas mig på sätt och vis ännu, genom att vi inte lever nära varandra, men den stora skillnaden är att jag nu vet var hon finns.

Det som skrämmer mig är att något kan hända henne och att jag aldrig mer kommer att träffa henne. Min minsta syster berättade i ett mail att hon varit allvarligt sjuk, men att hon nu var bra igen. Jag vet inte hur jag skulle reagera om det skulle hända henne något, om hon skulle dö och jag aldrig mer fick träffa henne. Innan jag hittade henne tänkte jag att det på något sätt skulle räcka med att se henne - i alla fall en gång, men det gör inte riktigt det. Nu vill jag istället veta mer om henne, veta mer om mig.

I mailet hade min bio.mamma och min minsta syster skrivit förslag på namn till bebisen och det värmer mitt hjärta att de tänker på mig, pratar om mig. Att de tänker på min bebis! Min bio. mamma ska ju bli mormor! Och mina systrar ska bli mostrar och min bror morbror!

En liten tröst, även fast vi är långt ifrån varandra, är att vi på något sätt möts i tankarna.