Chile, 2000 del 9

Det var ett tag sedan jag skrev på min "följetong"... kanske har det blivit så medvetet, eller omedvetet. Jag vet inte. Men det är som att det inte finns tillräckliga ord för att beskriva det största i mitt liv. Ibland kan jag tänka för mig själv att "äsch, herregud vad är det för märkvärdigt med att jag råkat hitta min bio. mamma och familj???". Men varje gång jag berättar, bara lite, att jag varit tillbaka i Chile och "by the way" hittat min bio.familj fängslas människor och det är då som jag får min tankeställare.

Varje människa behöver inte hitta sin bio.familj, de bara "har" den. Varje människa behöver inte samla allt sitt mod för att göra det värsta, och på samma gång, det bästa i sitt liv. Det är som att gå ut i något okänt med förbundna ögon. Och du vet aldrig när du kommer ramla. Krascha. Med ansiktet hårt mot marken.

Hur som helst, tog jag och M bussen till Temuco. Det var sista veckan på den tid jag hade kvar i Chile. Tre månadet hade gått. Och slutdatumet för min biljett. Mina föräldrar hade "gett upp hoppet" på att få hem mig innan JAG ville hem. Under hela tiden under dessa tre månader hade jag inte tänkt tanken på att jag ville hitta min bio.mamma. Jag hade allt, jag kände mig hel, bara av att vara i Chile. Jag behövde inget mer, bara vara där. Men under någon vecka innan mitt avresedatum tillbaka till Sverige började jag att fundera. Kanske var det bäst ändå, att i alla fall försöka att hitta henne. Annars skulle jag ju ångra mig när jag kom tillbaka hem till Sverige. Det visste jag ju. Att jag varit henne så nära, men ändå inte tagit chansen.

Så någon gång bestämde jag mig för att försöka. Jag minns inte när eller hur. Jag minns bara att jag och M en dag gick till busstationen i Valparaíso för att boka biljetter. 13 timmar dit på buss. 13 långa timmar. Jag minns inte heller vad jag tänkte på vägen dit. Jag var bara så glad för att M åkte med mig. För att hon fanns med vid min sida.

När dagen kom åkte vi. Vi kom fram jättetidigt på morgonen och det var kallt, fruktansvärt kallt. Inte alls den värmen som det var i Valparaíso. Vi tog buss in till centrum där vi drack te. Klockan var fem-sex-sju på morgonen och vi frös. Vi lade upp en liten taktik. Att försöka hitta min bio.mamma utan uppmärksamhet från någon. Att "smyga" oss runt för att ingen skulle märka av oss, för att ingen skulle förstå. Vi skulle inte berätta för någon om vad det var vi skulle göra, eller vem det var vi skulle söka efter. Det var vår taktik, ingen skulle märka oss, ingen skulle se oss...