Tonår

Idag när jag cyklade hem såg jag en mamma och hennes lilla dotter. Dottern var (troligtvis) adopterad (hon kan ju ha en utländska pappa också). Hon var så söt och såg så glad ut. Och jag tänkte en helt urbota dum tanke... "hoppas du är lika glad när du kommer in i tonåren". Och jag vet ju, bara för att jag hade en jättejobbig period då, behöver ju inte denna lilla flicka få det.

Men, faktum är ju tonåren är jobbiga för de allra flesta. Oavsett om man är adopterad eller inte. Tonåren går ju alla igenom. Men min tonår var otroligt jobbig. Det är dett under att jag stod ut med mig själv, ännu större under att människor runt omkring stod ut med mig. Allt var bara helt fel. Jag kände mig ensam och lämnad. Osedd och oförstod. Vilsen och ledsen. Jag irrade runt i totalt mörker och försökte hitta ut till ljuset.

Men jag hade en vän. Hon fanns alltid där, och hon var den viktigaste personen för mig där och då. Hon trodde på mig, hon såg mig, och kunde ta mina tårar, min frustration. Hon lyssnade och dömde aldrig ut mina, ibland, hemska tankar. Hon finns ännu där för mig idag med. Men nu för tiden behöver hon inte ta min hemska tankar, för de är borta. Nu får hon iställer lyssna på mina "lyxproblem" och andra mer vardagliga tankar. Men tack och lov för henne! Att hon fanns!

Jag hoppas att den lilla flickan som jag såg, också hon kommer att ha någon vid sin sida. Någon som kan leda henne mot ljuset och finnas där för henne, om hon får jobbiga tankar och känslor som inte riktigt går att hantera för en tonåring.