Investering för barnet?

När jag läser sådant här blir jag alltid lika konfunderad över vilken "panik" sådant kan skapa hos föräldrar. Att de måste sova med sina barn i sängen tills dess att barnet är fem år. Och detta för att undvika seperationsångest??? Att det skulle vara en investering för barnet.

Det är alltid lika intressant att läsa om bandet mellan mamma-pappa-barn. Att det är viktigt att amma, hålla barnet nära intill sig så fort det kommit ut i världen. Annars kan barnet få djupa men.

När jag tänker på hur jag själv föddes, och hur jag själv hade det de första tre månaderna av mitt liv (som ju också är de viktigaste, de första månaderna och året)... kan jag tänka att "ja det är ju tur att jag som adopterad inte är mer skruvad än vad jag redan är (?!)". För inte tror jag att jag alltid hade den där närheten som är så viktig, inte sov jag ihop med någon och inte fanns det någon där så fort jag skrek. Självklart kommer det men ur sådant. Inga tvivel om det, MEN man överlever. Det finns värre saker man som förälder kan göra än att inte sova med sitt barn tills dess det är fem år. Visst kan det säkert vara en bra investering för barnet, men helt ärligt... vilken investering är det för föräldrarna och deras parförhållande??? Har barnet ens två föräldrar efter de fem år barnet sovit mellan dem? Don´t think so!