Bekännelse

Helt ärligt så är jag trööööött på min blogg.

Allt jag vill skriva om går inte att göra anonymt (det går, men blir himla trist), jag är trött på layouten på min blogg (snälla, kan någon berätta hur man lägger in andra bakgrunder och hur man lägger in en snygg titel på bloggen???), jag är trött på min titel "Hon som kommer...", trött på ämnet... känns som blablablablabla...

Adoptionen, och allt däromkring, var tidigare en stor del i mitt liv men är det inte längre. Innan visste jag ingenting, nu vet jag nästan allt. Jag vill skriva om adoptionen men, det blir så trist anonymt och utan bilder. Samtidigt känns det som att adoptionen är min "identitet", vilket den inte alls är egentligen (utan bara på bloggen). Adoptionen är bara en del av mig. Jag är jag, men den person jag är kommer inte fram och det är kanske därför som allt känns fel.

Det viktiga i mitt liv nu, är så klart Dottern (som har världens vackraste namn), min man och våra liv. Det som är aktuellt i mitt liv just nu är det som vi hittar på om dagarna, och allt annat som händer i mitt liv. Min "bio.mamma" är (numer) en del av mitt liv, inte någon okänd person som finns i Chile.

Det jag försöker säga är att jag nog måste tänka om i mitt bloggande. Det anonyma känns fel, ja, hela bloggen känns just nu fel. Men missförstå mig inte, jag har inte för avsikt att sluta blogga... det skulle aldrig gå, men jag måste blogga i annan form. En ny blogg kanske, ny titel och ny layout, massor med bilder.


Nu vaknade min lilla rosenknopp, som troligtvis är grymt hungrig efter all förmiddagssömn.