"Hon kommer från främmande vidder"

Måste bara skriva ner delar av den mest underbara låt jag känner till, som jag i vissa delar helt kan identifiera mig med. Självklart är det denna låt som inspirerat mig till titeln på denna blogg, nämligen Lars Winnerbäcks låt "Hon kommer från främmande vidder". Jag har länge älskat denna låt men när jag sist var i Chile (i december), föll flera bitar på plats tack vare denna låt.

Jag och min lillebror var på väg med buss från Temuco (min födelsestad) tillbaka till Valaparaíso. Det var tidig gryning och jag vaknade och kunde inte somna om. Satte på MP3:n och denna låt. Det var då den föll på plats. Allt blir nämigen tvärtom i Chile. Jag kom på att jag inte alls är den typiska "vanliga" människa som går samma väg som "alla andra" utan som själv faktiskt trampat upp mina egna vägar. Och jag kom också på att jag stävat efter detta att "vara som alla andra" utan att lyckats, och kom till insikt i att jag heller aldrig kommer att lyckas med detta eftersom jag just kommer från "främmande vidder"... oavsett om jag är i Chile eller i Sverige. För Chile är Sverige främmande, lika mycket som Sverige är främmande i Chile.

"Hon kommer från ställen där tiden har slutat passera,
där morgonen sjunker i havet och där skymningen gryr"
- Tid existerar inte när jag är i Chile, då blir allt huller om buller...

"Hon får dig att lova vad du lovat att aldrig riskera"
- Hmm, den "förmågan" har jag... till och med inför mig själv.

"Hon är eldfast och stark, hon är sårbar och öm"
- Definitivt, jag är så stark att jag blir svag... emellanåt.

"Hon vänder sig om när du vunnit, och solar i glansen"
- "Primadonna-Pati"*

"Hon äger styrkan du alltid trodde var din"
- Styrka har jag...

"När rimfrosten glittrar då står hon vid dörren och vill in"
- Ja, för jag fryser alltid när det är snö och kallt, och då vill jag definitivt IN!

"Och hon kommer från främmande vidder,
där stormen är lä och lä storm,
där svart är vitt,
där mitt är ditt
och det tydliga mist sin form"
- Så klockrent beskrivet! I Chile blir för mig allt som inte är Sverige, det jag trodde på tror jag inte längre i Chile... "mi casa es su casa"... "mitt hem är ditt". Och det tydliga är absolut inte tydligt längre eftersom jag börjar ifrågasätta mig själv på ett helt annat sätt där.

"Hon kommer från främmande vidder
där ingenting blir allt"
- Jag kan sitta på en parkbänk på Plaza Victoria i Valparaíso en hel dag... vilket i vissa mått är att göra "ingenting", men som ändå blir "allt" för mig.

"Hon vandrar längs krokiga vägar
hon själv trampat opp"
- Det var detta som föll på plats tidigt en morgon. Varför strävar jag hela tiden efter att bli och göra något som "alla andra" gör? När jag inte är eller kan bli som "alla andra". Jag har alltid gått min egen väg, när jag tänker efter.

"Hon ler emot dig just innan solen går upp"
- "Party-Pati" som vägrar gå hem från en fest innan solen går upp *hehe*

"Hon kommer från främmande vidder
där dom fattiga ruvar på guld"
- Guld i from av omtanke, kärlek, närhet, "här-och-nu-tänkande", familj.

"Där svaret är frågan,
där gnistan är lågan
och dygd är det samma som skuld"
- Bara så bra formulerat!

"Du vill ta henne med
hon ska se vad du kan
men hon kommer från främmande vidder
dit du reser men aldrig når fram"
- Dit hon själv reser, men inte heller hon når fram till.



*Primadonna-Pati är min sambos påfund, mao "internt".