Inledning

Under hela min uppväxt, hela mitt liv, har jag vetat om att jag var adopterad från Chile och att det fanns en annan mamma där som en gång födde mig. Sedan jag varit liten har den "andra" mamman alltid funnits i mina tankar. Vem är hon? Varför gjorde hon som hon gjorde? Vad var det som hände? Lever hon ännu?

Att söka frågor som inte hade några svar var min vardag under lång tid. Att inte veta något om början på sitt liv och ändå förstå att det var något "tragiskt" som hände skapar många fantasier. Att inte veta hur adoptionen, separationen och "allt runt omkring" verkligen påverkat ens person, mer i vissa situationer, mindre i andra, är en väldigt speciell situation att befinna sig i.

Jag kom till Sverige när jag var tre månader gammal. Är uppväxt med mamma, pappa och lillebror, som också är adopterad från Chile. Jag har alltid vetat att jag blev adopterad, men jag minns inte hur mina föräldrar berättade det eller hur de förklarade för mig. Men Chile har på ett naturligt sätt funnits där för mig. Chile (och adoptionen) har alltid funnits som en skugga bakom mig. Jag har många gånger liknat skuggan med Peter Pan´s skugga. En skugga som alltid finns där, som man hela tiden försöker få fatt i men som aldrig går att fånga.

Efter många, många år och efter ännu fler tårar lyckades jag tillslut med det omöjliga. Jag fångade min skugga, om inte annat för en kort stund i alla fall. Min största dröm har alltid varit att åka tillbaka till Chile, och att möjligen försöka mig på att söka upp min biologiska mamma. I mars 2000 gick den drömmen i uppfyllelse. Då hade jag varit i Chile i tre månader. Den sista veckan innan jag skulle resa hem, tog jag mod till mig, letade och fann henne.

Efter ytterligare en resa till Chile med min sambo 2002, har Chile blivit mer än bara mitt födelseland. Chile är numer som en kär vän, som det ständigt finns en längtan till och efter ett par år blir suget så stort att jag bara måste resa tillbaka. Just nu känns det som att det kommer vara så resten av livet.

I december förra året åkte jag dit igen. Denna gång med min lillebror som aldrig varit där innan. Ja, förutom att han en gång föddes där.

Jag känner mig på sätt och vis som en flyttfågel, vars inre kompass är inställd på en viss riktning, i mitt fall mot Chile. Jag flyttades från ett land till ett annat, flög i flera timmar och hamnade på en helt ny plats i världen. Men längtan i bröstet till det andra landet sitter djupt rotad, vilket medför att jag "titt som tätt" flyger tillbaka. Kanske kommer det att vara så för resten av mitt liv? Det vet jag inte. Än.