Tankar i natten
För att beskriva mig själv är jag nog egentligen väldigt vanlig och tråkig. Hade det inte varit för att jag varit adopterad hade jag nog inte haft särskilt mycket att berätta.
Jag har en "vanlig" familj med en mamma, en pappa och en lillebror. Min uppväxt var den bästa man kan tänka sig, med en mamma som alltid fanns där, som hade färdig bakade bullar när jag kom hem från skolan. En pappa som alltid ställde upp oavsett om det gällde körning vid skolutflykter eller brädor till klätterställningar på skolgården. En lillebror som jag band fast i gungor för att han inte skulle smyga efter och kompisar/pojkvänner, men som jag samtidigt älskade gränslöst. En underbar mormor som höjde mig till skyarna oavsett om jag var värd det eller inte. En farmor som lät mig bo hos henne trots "vilt" festande. En farfar som lät mig göra det mesta jag ville och som alltid fanns där. En morfar som tidigt försvann ur mitt liv, men som fanns där den tid han fanns i livet.
Jag har alltid haft många vänner, aldrig haft svårt att skaffa vänner eller behålla dem. Haft lätt för mig i skolan, alltid älskat att läsa böcker och skriva. Min mormor sa alltid att jag skulle bli "lärarinna eller författare" eftersom jag alltid läste eller skrev. Aldrig haft svårt att hitta pojkvänner. Egentligen inte haft några problem.
Om det ändå inte varit för adoptionen... som på något mystiskt sätt alltid varit överhängande, trots att allt varit bra. Men frågor utan svar, tomma rop utan gensvar är svåra att tackla för en tonåring som i största allmänhet redan, utan detta, är vilsen. Med ett vilset sökande efter "mig själv", med ett testande av gränser och ett stillastående trampande i en lerpöl som jag aldrig kom loss från, höll på att förgöra mig.
Så småningom kom jag fram till att jag var tvungen att göra något för att komma loss. Det var då jag reste till Chile. Det var där allt började, kanske skulle mina frågor få svar och jag skulle få ett "slut" på min historia och mina frågor.
Men jag lärde mig att det inte slutar där. Det slutar inte för att man hittar det man söker, det slutar inte för att man flyger tillbaka och i viss mån "hittar sig själv".
Jag har ofta sett "Spårlöst försvunnen" där de letar upp adopterades biologiska föräldrar och allt verkar sluta lyckligt när de slutligen finner dem och de kramar om varandra i tv-studion. Men, när kamerorna slagits av, när publiken gått hem och människor slutat gråta... det är då allting börjar. Det väcks nya frågor, vissa kan besvaras men de flesta fortsätter att eka utan några svar. Och det är då man måste hantera det oförberedda, för detta var inget man hade räknat med, inget man kunnat läsa sig till, inget man kunnat förbereda sig på. Och det är när man inte är förberedd som det blir svårare att hantera allting.
Jag har en "vanlig" familj med en mamma, en pappa och en lillebror. Min uppväxt var den bästa man kan tänka sig, med en mamma som alltid fanns där, som hade färdig bakade bullar när jag kom hem från skolan. En pappa som alltid ställde upp oavsett om det gällde körning vid skolutflykter eller brädor till klätterställningar på skolgården. En lillebror som jag band fast i gungor för att han inte skulle smyga efter och kompisar/pojkvänner, men som jag samtidigt älskade gränslöst. En underbar mormor som höjde mig till skyarna oavsett om jag var värd det eller inte. En farmor som lät mig bo hos henne trots "vilt" festande. En farfar som lät mig göra det mesta jag ville och som alltid fanns där. En morfar som tidigt försvann ur mitt liv, men som fanns där den tid han fanns i livet.
Jag har alltid haft många vänner, aldrig haft svårt att skaffa vänner eller behålla dem. Haft lätt för mig i skolan, alltid älskat att läsa böcker och skriva. Min mormor sa alltid att jag skulle bli "lärarinna eller författare" eftersom jag alltid läste eller skrev. Aldrig haft svårt att hitta pojkvänner. Egentligen inte haft några problem.
Om det ändå inte varit för adoptionen... som på något mystiskt sätt alltid varit överhängande, trots att allt varit bra. Men frågor utan svar, tomma rop utan gensvar är svåra att tackla för en tonåring som i största allmänhet redan, utan detta, är vilsen. Med ett vilset sökande efter "mig själv", med ett testande av gränser och ett stillastående trampande i en lerpöl som jag aldrig kom loss från, höll på att förgöra mig.
Så småningom kom jag fram till att jag var tvungen att göra något för att komma loss. Det var då jag reste till Chile. Det var där allt började, kanske skulle mina frågor få svar och jag skulle få ett "slut" på min historia och mina frågor.
Men jag lärde mig att det inte slutar där. Det slutar inte för att man hittar det man söker, det slutar inte för att man flyger tillbaka och i viss mån "hittar sig själv".
Jag har ofta sett "Spårlöst försvunnen" där de letar upp adopterades biologiska föräldrar och allt verkar sluta lyckligt när de slutligen finner dem och de kramar om varandra i tv-studion. Men, när kamerorna slagits av, när publiken gått hem och människor slutat gråta... det är då allting börjar. Det väcks nya frågor, vissa kan besvaras men de flesta fortsätter att eka utan några svar. Och det är då man måste hantera det oförberedda, för detta var inget man hade räknat med, inget man kunnat läsa sig till, inget man kunnat förbereda sig på. Och det är när man inte är förberedd som det blir svårare att hantera allting.
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar