Rädd

Ikväll har jag känt sammandragningar igen och jag känner att bebisen rör sig mot eller nuddar vid livmodertappen, vilket känns obehagligt. Jag känner att något är på G och det har jag ju längtat efter i så många dagar nu att det känns som år!

Samtidigt blir jag rädd...

Ska JAG verkligen bli mamma?
Ska JAG verkligen ta hand om ett litet, litet barn?
Ska verkligen JAG få barn? Jag som inte känner mig vuxen alls... ibland.
Hur kan man veta att man blir en bra mamma???

Tur för bebisen att mannen finns alldeles bredvid, han kommer i alla fall att bli den bästa och underbaraste pappan i hela världen. Kring det har jag inga som helst tveksamma tankar. Och bara det är en tröst i sig.

Jag kan heller inte låta bli att bli lite rädd för hur det kommer att kännas att hålla bebisen... och veta att min egen bio.mamma var tvungen att lämna mig. Jag är rädd för att känna någon slags panik över att få en förnimmelse över hur det måste ha känts för henne.