Sorgliga tankar

Min bästa vän frågade häromdagen om jag tänker mer på adoptionen nu när jag själv har en liten bebis. Jag sa att jag inte gör det, vilket jag heller inte gör normalt sett (inte så att jag tänker på det). Däremot tror jag att denna blogg funkar mycket som en "ventil" för mig. För när jag skriver här så tänker jag och jag kan också komma på att jag faktiskt har tänkt på adoptionen i min vardag med. Och det är också jobbigt att tänka och reflektera för mycket över det med. Samtidigt tror och känner jag att det också är viktigt att inte ignorera tankarna och känslorna. De känslor och tankar som är värst är det faktum att jag tvingades lämna så mycket. Att jag flyttades från ett sammanhang in i ett nytt. Men det allra värsta är att jag nu på ett helt nytt sätt kan "sätta mig in i" hur det måste kännas att tvingas lämna bort sitt barn. Tack och lov kommer jag aldrig att behöva göra det valet... och jag kan helt omöjligt förstå att man kan vara så stark och gå vidare efter att ha behövt göra det valet.

Det "bästa" måste nog vara att lämna barnet direkt och inte behålla bebisen så länge som möjligt (så som min bio.mamma gjorde). Jag var knappt tre månader gammal när jag kom till Sverige. Och jag har nog alltid tänkt att ett tre månaders gammalt barn inte är så medvetet och bara väldigt litet... men så är det ju inte alls! Dotter blir 7 veckor på onsdag, och hon är ju redan nu en liten person. Hon har speciella ljud och läten för sig. Hon har olika skrik för olika saker. Hon tittar på oss, känner igen oss. Är glad och pigg, ledsen och trött. Hon ler åt oss. Hon känner igen melodin på speldosan som vi spelade för henne då hon ännu låg i magen. Hon har olika minspel i ansiktet. Hon kommunicerar genom att härmas. Ja, jag kan fortsätta. Det är helt fantastiskt vad en liten bebis kan och hur snabbt de utvecklas. Samtidigt är det så sorgligt. När jag var så där liten måste ju jag ha känt igen min bio.mamma, jag måste ha gett henne världens underbaraste leende och jag måste ha "prata" på mitt speciella sätt med henne. Sedan bara hon försvann. Och jag från henne.


Nej, nu ska jag gå och krama dottern för nu orkar jag inte tänka på detta mer.