Hälsning...

GOD JUL!!!
FELIZ NAVIDAD!!!
MERRY X-MAS!!!

Hoppas att ni alla haft en bra julafton!

/Patricia

Vecka 33

Idag var jag på koll hos vår barnmorska. Vår lilla bebis växer som hon/han ska. Hjärtljudet ligger stabilt på 152 slag i minuten, som det gjort de senaste gångerna. Fundusmåttet mäter 31 cm. Hon/han har lagt sig neråt med huvudet. Allt är som det ska och det känns skönt att veta. Har tagit ut några semesterdagar nu så jag har möjlighet att vila ut lite. Det har varit mycket på jobbet och jag har fått några "tillsägningar" från äldre kollegor (och mammor) om att ta det lugnt, tänka på mig själv och bebisen. Envis som jag är har jag haft svårt att acceptera att jag inte är lika "smidig" och inte har samma energi som annars. Men nu har jag lyssnat och det har varit jätteskönt att arbeta mindre. Vi får se hur det blir efter jul. Har tänkt att arbeta januari ut. Men jag får helt enkelt se hur jag mår. Känner av foglossning... som jag försöker förneka... och ryggen värker... som jag också försöker förneka.

Adoptionsregler

Läste just på Aftonbladet att Kina inför striktare regler för de som vill adoptera barn från Kina. Bland annat får man som sökande inte ha ett BMI över 40. När det gäller de här olika adoptionsreglerna som dels Sverige har och dels adoptionsländerna kan man verkligen ställa sig frågande till varför vissa regler finns och vissa inte finns. Exempelvis är det jätteviktigt att man är frisk, att man har ekonomi, utbildning mm mm. Men när det gäller andra viktiga saker såsom förmågan att visa kärlek, att kunna prata med sina barn, att ge barn självkänsla osv är inget som uppmärksammas... Tycker jag är jättesynd eftersom det är jätteviktiga bitar, men de uppmärksammas inte speciellt mycket. Men pengar och utbildning kan man ju mäta, men det är inte lika lätt att mäta förmågan att ge kärlek, omtanke och trygghet. Tyvärr.

Funderingar

I går var vi på föräldrakursen. Det var andra gången och vi gjorrde ett besök på förlossningen och såg en förlossningsfiilm.... gissa vad jag drömt om i natt.

Ja, mycket riktigt. Jag drömde att jag och min man var på förlossningenn för att föda. Minns inte själva förlossningen eller ens om vi kom så långt innan jag vaknade, men jag kommer i håg att vi födde tidigare än det beräknade datumet i februari. Nu har jag funderat på om jag allvarligt talat ska ta mig i kragen och maila min halvsyster i Chile och berätta om bebisen i magen och höra om min bio.mammas förlossningar. Hon har trots allt fött fyra barn, och det kan ju säga en del om hur vår förlossning kommer att bli.

Ett av paren i föräldrarkursen har redan fått sitt lilla barn. De var beräknade i slutet av januari, men har redan fått sitt lilla, men friska barn. Det blir ju klart mer påtagligt att vi också ska ha barn. Magen växer ju och det rör sig där inne men emellanåt är det alldeles för obegripbart att det verkligen är ett barn där inne. Min största skräck har alltid varit att jag inte skulle kunna få barn. Det hade varit en stor sorg, att inte ha någon som är mitt kött och blod, att inte ha någon som liknar mig. När man har varit utan det hela livet, blir det väldigt viktigt. Man vill både veta vem man kommer ifrån och vem man liknar och på vilket sätt. Att hitta sitt eget sammanhang på något vis.

Möjligheter

När jag kom till inskrivningen på Mödravårdcentralen (MVC) skulle man fylla i papper kring sin egen och sin mammas sjukdomshistoria, min egen vet jag ju men inte min bio.mammas. Jag har alltid velat veta om det finns några sjukdomar i släkten, och hur min bio.mammas graviditeter och förlossningar varit... men nu när jag verkligen har möjligheten att ta reda på det - låter jag bli. Jag kan tänka att det kan vara bra att veta. Samtidigt tänker en del av mig att det inte hjälper mig när jag ska föda. Om hon haft tuffa förlossningar skulle jag bara bli nervös, och har de varit lätta så är det ju bara positivt.


För övrigt så vet hon inte ens om att hennes dotter i Sverige väntar barn, och att hon på sätt och vis ska bli mormor.

Diskussion

Idag på jobbet hade vi en diskussion kring adoption. En kollegas vänner har adopterat en liten flicka och ska snart få en flicka till. En solskenshistoria.

Men det var en sak som jag reagerade på... kanske är jag oerhört partisk... kanske är jag ovanligt skeptisk... eller också är det bara egna erfarenheter som speglar mitt sätt att tänka. Men en sak som jag inte tycker är okej. Det gäller det här med åldern hos föräldrar som ska adoptera. Jag tycker inte att det är okej att de är 45+. Det är säkert inga problem när barnen är små, men det är inte lika kul att ha gamla föräldrar när man är tonåring. Dels för att de inte alls är på samma nivå i all samhällsutveckling, och inne i ett helt annat synsätt. Dels för att det var så länge sedan de själva var tonåringar att de helt har glömt hur det var, och dels för att de var tonåringar under helt andra förutsättningar än idag. Dels för att det blir mer påfrestande för dem att ha bångstyriga tonåringar som är ute och lever rövare. Dessutom är det pinsamt att ha föräldrar som är lika gamla som klasskompisars mor-och farföräldrar...

Och det är inte alls kul att ens föräldrar är så pass gamla som de är den dag då man själv ska få barn. Föräldrar är bland det viktigaste som finns. De är ens trygghet, även när man är vuxen och själv ska få barn... och det är då som man upptäcker att åldern faktiskt har betydelse.

Bebis i magen

Det är en märklig känsla att känna det röra sig inom en. Jag vet att det är en liten bebis där inne, en liten bebis som hör min röst varje dag, som hela tiden finns med mig. Det är märkligt att tänka sig, och ändå så finns det en nytt litet liv där inne. Det är också en märklig känsla att veta att min bio.mamma en gång kände mig i sin mage, precis som jag nu känner min bebis. Ännu märkligare och, framför allt, sorgligare är det att tänka att hon var tvungen att ge bort mig till främmande människor som hon än idag inte vet vilka de är.

Hej!

Det var länge sedan jag skrev något. Det var egentligen länge sedan jag överhuvudtaget surfade så mycket. På grund av flytt och inget bredband blir det lätt så. Jag har dock inga tankar på att sluta blogga, om någon ännu tittar in... Bredbandet är på G nu och är beställt.

Hela mitt liv håller på att förändras. I augusti gifte jag mig med min älskling. Vi hade ett ljuvligt sommarbröllop på stranden med alla nära och kära. Festen var helt underbar. Det bästa jag någonsin gjort! Eller, ja, en av de bästa sakerna... det är nämligen så att jag och min älskade man lyckats skapa en liten bebis också. En liten bebis som just nu ligger och sparkar i min mage. Är just nu i vecka 26. Magen har börjat växa och det känns märkligt underbart.

Jag hoppas att ni har det bra i höstrusket! Ta hand om er!

/Patricia

Winnerbäck

I måndags var jag och såg Winnerbäck live! En helt underbar fantastisk konsert i den mest fantastiska miljö!

UNDERBART!

Soliga hälsningar

Ja, nu har jag flyttat tillbaka till "Småstaden". Än så länge känns det som en vanlig semester (bortsett från det att jag jobbar), det känns inte som att vi verkligen flyttat tillbaka. Såg på min lilla väderflicka i Malmö att det var regn... det är det inte här kan jag tala om. Här lyser solen obarmhärtigt, inga moln, 22-26 grader i vattnet, säkert 30 grader i luften.

Vi har inte tillgång till internet såsom innan, utan nu får jag ta mig till vänner för att skriva. Och eftersom ingen vet att jag skriver denna blogg kommer det bli svårt att skriva något längre...

Hoppas att ni alla har det bra i sommarvärmen!

/ Patricia

Long time no see...

Det händer saker i mitt liv just nu. Massor av saker. Vi har de senaste veckorna packat kartonger efter kartonger, eftersom vi ska flytta tillbaka till "småstaden". Denna vecka går flyttlasset. Det ska både bli kul och jobbigt att "komma tillbaka" till det som förut var hem, men som inte varit det på några år, samtidigt blir det en omställning att möta det gamla eftersom vi utvecklats och inte riktigt är samma personer som vi var när vi flyttade. Det är i alla fall skönt att vi är två.

Det händer som sagt mycket i mitt liv just nu. För tillfället kan jag inte skriva om allt som händer, men förr eller senare kommer jag att skriva om det. Från och med onsdag kommer jag inte att kunna skriva eftersom vi då inte kommer att ha tillgång till internet. Det tar några dagar att installera först på nya stället. Men så fort det är fixat är jag tillbaka igen! Och innan dess hinner jag ju eventuellt skriva lite till!

:D

Ha det gott så länge!

Chile 2000, del 11

Den unga kvinnan stod kvar där ute med den andra kvinnan som jag förmodade var min bio.mamma. Hon tittade nyfiket på oss och undrade säkert vilka vi var och vad vi ville. M bad sedan att få tala endast med min (förmodade) mamma, och den unga kvinnan nickade och gick sin väg tillbaka in i huset. Kvinnan öppnade grinden och stod framför oss. M frågade om min (förmodade) bio.mamma hette C och och var si och så gammal. Och hon svarade ja. Nu kunde jag se hennes ansikte. Och hon tittade på mig hela tiden. Släppte inte mitt ansikte för en sekund med blicken. M frågade vidare om hon hade fött en dotter för ett antal år sedan, kvinnan svarade ja. M frågade om barnet hette Patricia X X, kvinnan nickade, fortfarande utan att släppa min blick. M vände sig mot mig och sa "det är hon". Det enda jag kunde göra var att nicka tillbaka. Det var hon, min bio. mamma! M frågade kvinnan om hon visste vem jag var. Hon tittade intensivt på mig utan att svara. M sa tillslut att jag hetter Patricia och var hennes dotter. Kvinnans ögon fyllde med tårar, och hon nickade och gav M en blick, som om hon redan visste.

Det var som en dröm. Jag har nog aldrig varit så tyst i hela mitt liv. Jag tittade på henne, hennes ansikte och kunde inte sluta. Jag studerade varje millimeter av hennes ansikte. Var vi lika? Syntes det att hon var min mamma? M och min bio.mamma pratade. M frågade saker om henne och om anledningen till varför hon adopterat bort mig. I adoptionspapprena står det att hon var ung, och att hon arbetade i familjer. Och att det då hade varit omöjligt att ha med ett litet barn på armen. Hennes familj hade inte stöttat henne utan sa att om hon behöll barnet, var hon inte längre välkommen hem. Hon stod utan stöd från någon och hade inget annat val. Mannen hade hon träffat sporadiskt, men då han fått reda på att hon var gravid hade han lämnat staden. Nu kan jag säga som så att detta inte riktigt stämde, utan att gå in på detaljer, men då hon upptäckte att hon var gravid gjorde hon allt för att behålla mig. Då jag föddes behöll hon mig så länge hon kunde, men insåg ganska snart att det inte skulle gå. Det sista hon ville vara att lämna bort mig. Hon berättade om den dagen då hon gått till ett kontor där hon skulle lämna mig. Hon lämnade mig, men då hon gick ner för trappan från kontoret hade hon ångrat sitt beslut och sprungit tillbaka upp igen. Då var jag redan på väg därifrån. Det sista hon såg av mig var då jag försvann in i en bil. Hon försökte att stoppa bilen från att köra i väg men hon kunde inte springa tillräckligt fort. Sedan såg hon mig aldrig mer. Hon fick inte ens reda på vart jag tagit vägen. Hon trodde att jag fanns kvar någonstans i Chile, eller åtminstone i sydamerika. Men hon kunde aldrig ha gissat att jag hamnade i Sverige.

Hon berättade att det fanns ett tv-program, som kan jämföras med våra "Spårlöst försvunnen"-program, och att hon alltid drömt om att programmet en dag skulle komma till henne. Att de skulle berätta att hennes dotter ville ha kontakt med henne, och att hennes dotter alltid tänkt på henne. Nu kom ju inte vi med stora videokameror, men hennes dröm gick ändå i uppfyllelse. Hon fortsatte att berätta om sitt liv efter att jag försvunnit, och jag såg på henne att det inte hade varit lätt. Hon hade efter något år träffat en man som hon blev gravid med och det var då min halvsyster kom till världen. Den unga kvinnan som först kommit ut, visade sig nu vara min halvsyster.

Det var mycket att ta in på en gång. Jag hörde samtalet pågå och jag förstod mer än vad jag trodde att jag skulle. Men samtidigt hörde jag deras röster och min bio.mammas berättelse som i en dimma. Jag kunde inte titta mig mätt på henne, och inte hon på mig. Hon tittade på mig hela tiden, hon hade stora mörka vackra, men väldigt sorgsna ögon. Jag tittade på hela henne, hennes kropp, hennes händer, hennes fötter... och där märkte jag att hennes stortå var en kopia på min högra stortå. Jag började fnissa för mig själv eftersom det var det sista jag hade tänkt skulle vara lika.

Jag vet inte hur länge vi var där hos henne, tiden fanns inte. Vi kunde ha stått där i en halv timme lika väl som en och en halv timme. Jag hade med mig några bilder från det att jag var liten, upp i skolåldern. M gav bilderna till henne och sa att hon fick dem. Min bio.mamma sa att hon nog inte kunde behålla dem... men sedan sa hon "sanningen kommer alltid ifatt en, och då är det dags att berätta". Sedan sa hon, nästan lite trotsigt, "jag behåller dem". Vi tog några kort, men innan dess sprang hon in för att byta om till en finare blus än den hon hade på sig när vi kom. Jag log igenkännande igen, precis så skulle jag också ha gjort. Efter en stund sa vi hejdå. Vad jag tänkte eller kände, eller ens pratade med M efteråt minns jag faktiskt inte. Jag minns inte när eller var vi hoppade på bussen tillbaka Temuco. Huvudet måste har varit så fullt av intryck och känslor att jag på något sätt stängde av.

Det var den klart största upplevelsen i mitt liv.
En dröm som gick i uppfyllelse.

Chile, 2000 del 10

Vi tog en liten buss till byn där min bio.mamma fanns. Jag hade adressen uppskriven på olika ställen så att jag aldrig mer skulle tappa bort den igen. Jag minns inte själva resan från Temuco till byn, jag vet bara att jag drunknade i en mängd frågor och att jag var så koncentrerad på det jag skulle försöka göra. Fokuserad på att inte krascha. Vi hoppade av bussen på torget mitt i byn. En liten mysig grön och lummig liten by mötte oss. Solen hade gått upp och det började att bli varmare. Vi pausade en stund på torget, samlade lite kraft, småpratade och skojade.

Tillslut bestämde vi oss för att börja sökande på riktigt. Det var så svårt att greppa att min bio.mamma fanns inom ett hundartal meter ifrån mig. Det påminde om den där leken när man går nära något man letar efter och den andra säger "hett, hett" och när man går ifrån "kallt, kallt". Men nu fanns det ingen som sa om jag var på väg mot henne eller ifrån henne. Vi letade bland alla gator och alla husnummer. Människorna i byn var uppe och barnen var på väg till skolan. Människor vi mötte tittade nyfiket på oss, tyckte vi, fast vi försökte "smälta in" och inte dra uppmärksamheten till oss. Vi gick gata upp och gata ner. I början var jag spänd som en fiolsträng, men efter ett tag slappnade jag av mer och mer och tänkte att "det här kommer inte gå fort". Att hitta en adress i Chile är inte samma sak som att hitta en adress i Sverige. I Chile kan huset vara borta... alla nummer stämmer överens men när du kommer fram till ett efterfrågat nummer finns inte huset mer, antigen är det rivet eller så har det helt enkelt aldrig funnits. När vi kom fram till rätt gata och hittade vi inte det rätt numret. Först kändes det som ett slag i magen. Så nära, men ändå så grymt långt ifrån.

Vi stannade upp mellan de två husen där just hennes skulle ha funnits. Tanken på att ge upp fanns aldrig, frågan var bara hur vi skulle gå vidare. Det var varmt nu. Solen fullkomligt stekte oss från en klarblå himmel. Vi bar på våra ryggsäckar och önskade att vi hade haft tunnare kläder med oss. Men vad skulle vi göra nu??? Vi kom fram till att vi skulle fråga någon försiktigt, om adressen och numret men aldrig hennes namn. Vi hittade en kvinna som vi frågade, hon tog adressen i sin hand och tittade sig omkring. Efter en stund ropade hon på sin man som kom ut. Men ingen av dem kunde svara. Vi gick vidare och för varje person som vi frågade samlades allt fler, tillslut smög vi inte omkring längre. Vi gick varv efter varv runt i kvarteret och människorna började fråga oss "har ni hittat adressen? Inte... gå till det gula huset där borta. Där bor en gammal gumma som bott här hela sitt liv, hon vet". Men inte heller hon visste. Tillslut kom vi fram till att vi var tvugna att fråga efter min bio.mamma och även då använda hennes namn. Vi stannade till utanför ett hus och där pratade vi med en familj, som inte kände till någon C. Sedan kom någon av dem på den briljanta ideén. "Om hon har barn, så är barnen inskrivna i skolan. Det finns bara två skolor här, de måste ha den rätta adressen. Har ni namnen på hennes barn?". Tack och lov hade vi ju det. Då jag slarvade bort adressen hjälpte M´s mamma mig att få tillbaka adressen där ju även barnens namn och födelsedatum stod med.

Vi fick vägvisning till skolan där de små barnen gick. Människor på vägen frågade hur det gick. Vår första taktik om att vara så diskreta som möjligt höll inte, men desperata situationer kräver desperata lösningar. Och eftersom ingen ändå visste vem min bio.mamma var kändes det som att det ändå inte spelade någon roll. Vi kom fram till skolan och pratade med en lärare som tog med oss till rektorn. Väggarna var vitkalkade och det var en skön svalka där inne. Rektorn plockade fram en stor, stor brun bok. I denna enorma bok började hon att slå efter barnens namn. Det kändes som att gå tillbaka i tiden. Denna enorma bok, med alla barns namn nedteckade förhand i snirklig skrivstil, som jag aldrig skulle kunna tyda. Efter mycket bläddrande hittade hon mina småsyskons namn! Namnen stod verkligen där! Vad som var ännu bättre, var också att adressen stod där. Den rätta. Det var skrattretande när vi såg den. Exakt samma adress, men siffrorna var omkastade. Från att ha letat efter ett högt nummer, skulle vi nu leta efter ett lågt nummer. Vi skrattade så tårarna rann. Vi tackade så mycket och gick sedan mot andra sidan av byn. Tilläggas bör, att trots att det var en relativt liten by, var det långt att gå till andra sidan av den. Vägen till andra sidan byn kändes som en evighet.

Det fanns en lättnad inom oss nu. Vi hade gjort ett framsteg. Vi stannade till vid en liten kiosk och köpte vatten. En lite äldre kvinna gick förbi oss och jag sa "Är det där min mamma?" halv p skoj, halvt på allvar. M började att skratta "Åh, stackars liten som inte vet vem hennes mamma är". Och så skrattade vi mellan tårar. Hela situationen var absurd. Vi märkte på husnumrena att vi började närma oss, på riktigt. Tillslut såg vi numret. Hjärtat bankade. Nästa "problem" uppkom dock. Det fanns tre olika hus på samma tomt, under det där numret. Efter en stund bestämde vi oss för att knacka på och fråga efter C. Ingen skulle ju ändå få reda på vad vi ville henne. Innan vi hann gå in på gården kom en dam ut från ett av husen. Hon hade sitt hår uppknutet i en stram knut på huvudet. Ögonen granskade oss, och jag blev rädd. Jag tyckte inte alls om henne och tänkte hela tiden, att "nej, hon kunde omöjligt vara min bio.mamma". Det var hon inte heller, men hon kände inte heller till någon vid namn C. Däremot hänvisade hon oss till en granne en bit upp på gatan i ett litet gult hus. Vi gick dit. Där inne i det lilla gula huset, med bruna knutar satt en familj och åt mat. M knackade lite på fönstret som stod på glänt. De stannade upp och lyssnade på M. Jag stod en bit bakom och bara försökte andas.

Sedan gick allt jättefort. De berättade att hon bodde precis bredvid dem, och att deras barn gick i samma klass som mina småsyskon. Flickan i familjen ropade till sin bror, innan jag hann blinka sprang pojken i till min bio.mamma, och i nästa stund kommer han ut tillsammans med en yngre kvinna. Mitt inre är alldeles i uppror. Hade kroppen och benen fungerat där och då hade jag sprungit. Men mina ben vägrade att röra sig. Det enda som rörde sig var hjärtat som höll på att banka sig ur min kropp. Jag tittade på den yngre kvinnan, men vi likande inte varandra. Hon tittade nyfiket på oss. Hon ropade in mot huset på sin mamma. Min mamma? Efter en liten stund kom en kvinna ut med kort korpsvart hår. Mellan oss fanns en grind. Jag såg till att ha brädan som satt på grinden framför hennes ansikte tills jag var helt säker på att det var hon. Jag orkade bara inte med en besvikelse till. Att först börja leta efter likheter och sedan få reda på att det inte var hon, nej, det orkade jag inte med. Denna gång ville jag vara 100% säker på att det var hon, min bio.mamma, som stod framför mig.

Äntligen!

Nu är jag helt klar med högskolestudier (på ett tag i alla fall). I fredags tog jag min socionomexamen! Jättekul och roligt var det! I dag avslutade jag min extra kurs med en liten redovisning.

Nu är jag alltså tillbaka, här i min blogg-värld! Nu har jag tid över till tankar och reflektioner, som inte rör skolan.

OCH jag har tid att läsa hos alla mina favoritbloggare igen! :D

Examensdags!

Imorgon klockan 14.00 tar jag min socionomexamen!!! Tjihooo! Äntligen är jag klar!!!

???

Min kärlek Andréas säger att jag emellanåt är för självständig och har för bra självförtroende. Att jag är för stark.

Det är lustigt att han upplever mig så, speciellt då jag själv känner mig som svagast...

Chile, 2000 del 9

Det var ett tag sedan jag skrev på min "följetong"... kanske har det blivit så medvetet, eller omedvetet. Jag vet inte. Men det är som att det inte finns tillräckliga ord för att beskriva det största i mitt liv. Ibland kan jag tänka för mig själv att "äsch, herregud vad är det för märkvärdigt med att jag råkat hitta min bio. mamma och familj???". Men varje gång jag berättar, bara lite, att jag varit tillbaka i Chile och "by the way" hittat min bio.familj fängslas människor och det är då som jag får min tankeställare.

Varje människa behöver inte hitta sin bio.familj, de bara "har" den. Varje människa behöver inte samla allt sitt mod för att göra det värsta, och på samma gång, det bästa i sitt liv. Det är som att gå ut i något okänt med förbundna ögon. Och du vet aldrig när du kommer ramla. Krascha. Med ansiktet hårt mot marken.

Hur som helst, tog jag och M bussen till Temuco. Det var sista veckan på den tid jag hade kvar i Chile. Tre månadet hade gått. Och slutdatumet för min biljett. Mina föräldrar hade "gett upp hoppet" på att få hem mig innan JAG ville hem. Under hela tiden under dessa tre månader hade jag inte tänkt tanken på att jag ville hitta min bio.mamma. Jag hade allt, jag kände mig hel, bara av att vara i Chile. Jag behövde inget mer, bara vara där. Men under någon vecka innan mitt avresedatum tillbaka till Sverige började jag att fundera. Kanske var det bäst ändå, att i alla fall försöka att hitta henne. Annars skulle jag ju ångra mig när jag kom tillbaka hem till Sverige. Det visste jag ju. Att jag varit henne så nära, men ändå inte tagit chansen.

Så någon gång bestämde jag mig för att försöka. Jag minns inte när eller hur. Jag minns bara att jag och M en dag gick till busstationen i Valparaíso för att boka biljetter. 13 timmar dit på buss. 13 långa timmar. Jag minns inte heller vad jag tänkte på vägen dit. Jag var bara så glad för att M åkte med mig. För att hon fanns med vid min sida.

När dagen kom åkte vi. Vi kom fram jättetidigt på morgonen och det var kallt, fruktansvärt kallt. Inte alls den värmen som det var i Valparaíso. Vi tog buss in till centrum där vi drack te. Klockan var fem-sex-sju på morgonen och vi frös. Vi lade upp en liten taktik. Att försöka hitta min bio.mamma utan uppmärksamhet från någon. Att "smyga" oss runt för att ingen skulle märka av oss, för att ingen skulle förstå. Vi skulle inte berätta för någon om vad det var vi skulle göra, eller vem det var vi skulle söka efter. Det var vår taktik, ingen skulle märka oss, ingen skulle se oss...

Ur fotoalbumet

San Cristóbal, Santiago de Chile 2002

Frustrerande

Det är frustrerande när det är så mycket man vill berätta för någon, men som man inte kan på grund av bristande språkkunskaper.

Jag mailar min halvsyster i Chile med jämna mellan rum, men det är jättesvårt. Den chilenska spanskan inte alls om den spanskan som man får lära sig i skolan. Det är andra benämningar på vissa saker, man uttrycker sig på ett annat sätt... men framförallt är det väldigt mycket slang. Och då man pratar är det mycket lättare, då fattar jag. Men i skriftform????

Min halvsyster är min länk till min bio.mamma, min andra halvsyster och min halvbror. Och kontakten med henne är viktig. Det är svårt att beskriva livet i Sverige, livet här skiljer sig markant från livet i Chile. På gott och ont. Men det är också svårt att ibland veta hur jag ska förhålla mig till min bio.familj. De gånger då jag varit i Chile så har jag varit och hälsat på varje gång, men bara över en dag. Med undantag från den sista gången i december, då jag och min bror var där två dagar. Men ju längre jag är där desto svårare blir det att lämna dem. Avskedet blir jobbigare ju bättre jag lär känna dem och ju mer tid jag tillbringar med dem.

Det finns så mycket att berätta för dem, men samtidigt är det så svårt. Det är svårt att förhålla sig till familjen i Chile, som på ett sätt är främlingar men på ett annat sätt så oändligt mycket mer än det.

Examensarbetet är inlämnat!

Nu är examensarbetet inlämnat!!! Äntligen! Som jag och N slitit de sista veckorna. Stress, stress, stress. Men nu har vi gjort det bästa vi kunnat, nu väntar opponering och förhoppningsvis blir vi godkända.

Sedan tar jag min examen fredagen den 2 juni!!!

Nu har jag åter tid att skriva mer på bloggen! :D

Ur fotoalbumet

Jag på fisketur i río Toltén vid Villarica.

Investering för barnet?

När jag läser sådant här blir jag alltid lika konfunderad över vilken "panik" sådant kan skapa hos föräldrar. Att de måste sova med sina barn i sängen tills dess att barnet är fem år. Och detta för att undvika seperationsångest??? Att det skulle vara en investering för barnet.

Det är alltid lika intressant att läsa om bandet mellan mamma-pappa-barn. Att det är viktigt att amma, hålla barnet nära intill sig så fort det kommit ut i världen. Annars kan barnet få djupa men.

När jag tänker på hur jag själv föddes, och hur jag själv hade det de första tre månaderna av mitt liv (som ju också är de viktigaste, de första månaderna och året)... kan jag tänka att "ja det är ju tur att jag som adopterad inte är mer skruvad än vad jag redan är (?!)". För inte tror jag att jag alltid hade den där närheten som är så viktig, inte sov jag ihop med någon och inte fanns det någon där så fort jag skrek. Självklart kommer det men ur sådant. Inga tvivel om det, MEN man överlever. Det finns värre saker man som förälder kan göra än att inte sova med sitt barn tills dess det är fem år. Visst kan det säkert vara en bra investering för barnet, men helt ärligt... vilken investering är det för föräldrarna och deras parförhållande??? Har barnet ens två föräldrar efter de fem år barnet sovit mellan dem? Don´t think so!

Notis

Just nu är jag mitt uppe i examensarbetet... som tar all min tid... :(
Inget bloggande och inget bloggläsande...

Men snart är jag tillbaka igen! :D


Ps. Tack för alla kommentarer! Me like!!! Ds.

Tonår

Idag när jag cyklade hem såg jag en mamma och hennes lilla dotter. Dottern var (troligtvis) adopterad (hon kan ju ha en utländska pappa också). Hon var så söt och såg så glad ut. Och jag tänkte en helt urbota dum tanke... "hoppas du är lika glad när du kommer in i tonåren". Och jag vet ju, bara för att jag hade en jättejobbig period då, behöver ju inte denna lilla flicka få det.

Men, faktum är ju tonåren är jobbiga för de allra flesta. Oavsett om man är adopterad eller inte. Tonåren går ju alla igenom. Men min tonår var otroligt jobbig. Det är dett under att jag stod ut med mig själv, ännu större under att människor runt omkring stod ut med mig. Allt var bara helt fel. Jag kände mig ensam och lämnad. Osedd och oförstod. Vilsen och ledsen. Jag irrade runt i totalt mörker och försökte hitta ut till ljuset.

Men jag hade en vän. Hon fanns alltid där, och hon var den viktigaste personen för mig där och då. Hon trodde på mig, hon såg mig, och kunde ta mina tårar, min frustration. Hon lyssnade och dömde aldrig ut mina, ibland, hemska tankar. Hon finns ännu där för mig idag med. Men nu för tiden behöver hon inte ta min hemska tankar, för de är borta. Nu får hon iställer lyssna på mina "lyxproblem" och andra mer vardagliga tankar. Men tack och lov för henne! Att hon fanns!

Jag hoppas att den lilla flickan som jag såg, också hon kommer att ha någon vid sin sida. Någon som kan leda henne mot ljuset och finnas där för henne, om hon får jobbiga tankar och känslor som inte riktigt går att hantera för en tonåring.

Mina väderflickor

Jag älskar min små väderflickor (som ni hittar på höger sida en bit ner). En väderflicka som visar Malmös väder, och den andra som visar Temucos väder. Genast kom Temuco och min bio.familj mycket "närmare". Nu vet jag direkt vilket väder de har, varje dag.

Funderingar

När (och om) jag och Andréas får barn, hur förklarar man egentligen att de både har en familj här i Sverige men också en familj i Chile. Att de inte liknar sin mormor och morfar i Sverige, men att de liknar sin mormor i Chile?

Att deras mamma fanns i en mormors mage i Chile, men inte i sin mormors mage här... Och hur förklarar man att det är skillnad på mormor i Sverige och mormor i Chile. Att mormor i Sverige är "riktig" mormor fast mormor i Chile är "biologisk"? Att mormor här alltid finns med i vardagen, medans mormor i Chile bara finns med i tankarna och under resor till Chile.

Och morfar... det finns en morfar i Chile med, men att deras mamma fullkomligt skiter i den "morfarn" så den enda morfar som gäller är morfar i Sverige...

Hänger ni med? Knappast jag. Men det tåls nog att tänka på, för barn har ju den (underbara) förmågan att fråga sina frågor rakt ut utan att linda in dem i bomull.

Minnen

I går satt jag och en klasskompis, som kommit att bli en av mina närmaste vänner, i skolan. Av någon anledning kom vi in på att prata om min bio.mamma i Chile. Vi pratade om hur det var att leta reda på henne, att det inte finns några ord att beskriva det allra första mötet. Och att jag nu senare kan se att jag bara kommer ihåg vissa delar, att jag minns vissa saker som min bio.mamma berättade i bilder, att jag inte kommer ihåg resan från Temuco till hennes stad och hemresan därifrån. Jag har ingen aning om under hur lång tid som vi, jag och M, var där. En del saker som hon berättade vet jag idag inte om det är sant eller om jag fantiserat ihop det, eller om jag missförstått spanskan totalt.

Temuco

I denna stad föddes jag för en massa år sedan. Ingen märkvärdig stad alls, men områdena runt omkring Temuco är väldigt vackra. Min bio.mamma och syskon bor en bit utanför.

Mail

I förrgår fick jag ett mail från min halvsyster i Chile. Hon var arg på mig eftersom jag inte hört av mig på länge. En märklig men härlig känsla. Vi känner knappt varandra, men ändå kan hon bli arg på mig för att jag har varit dålig på att höra av mig.

Val, val och åter val

Nu börjar min utbildning närma sig sitt slut, och nu står jag istället inför jobbsök. När jag började utbildningen tänkte jag att "bara jag har en utbildning, sen så...". Men nu när det mer eller mindre är "sen så", tvekar jag. Nu tänker jag "nej, jag måste ha ett jobb, och sen ett bra boende också, och sen en bra stor bil". Det värsta är att det där "och bara en" ökar ju mer jag tänker på det. Är det för att jag inte är redo för att försöka skaffa barn, eller är jag bara rädd för att försöka?

Jag har aldrig tagit det där med barnskaffande för givet, troligtvis på grund av att jag sitter här i Sverige och mina föräldrar har ett barn som föddes i Chile... När jag var yngre var jag alltid rädd för att bli ofrivilligt gravid. Jag skulle minsann inte göra samma "misstag" som min bio.mamma, att få barn för tidigt så att jag inte kunde ta hand om dem. Det var ett löfte som jag gav mig själv väldigt tidigt. Men nu, när jag är lite över 25 år och lite mindre än 30 så börjar det väl pocka på lite. Men jag är rädd, rädd för att inte kunna få egna barn men också rädd för att kunna få barn. Och det är nog därför som jag hela tiden tänker "jag ska bara". Men när ska jag "bara" försöka skaffa barn? Jag är ju starkt medveten om att det kan ta tid, inte gå med en enda gång (som man alltid fått höra under tonåren). Riktigt så enkelt är det ju tydligen inte. Och jag vill inte bli för gammal... heller.

Usch, alla val. Ska vi, ska vi inte, kan vi, kan vi inte, när ska vi, när ska vi inte, vad är viktigt, vad är inte viktigt?

Mitt liv i kameran

I min digitalkamera bär jag med mig min bio. familj. Där har jag jättemånga bilder och de betyder så mycket. Trots att jag har korten sparade på bägge datorerna och sparade på cd-skivor, så "måste" jag på något sätt ha kvar korten i kameran. Där har jag också videoklipp på min bio.mamma och på mig när vi sitter och pratar och skrattar. Att höra hennes skratt värmer hjärtat. Genom videoklippen blir hon mer "levande", inte bara en leende bild. Och det är så härligt att se oss tillsammans. Hennes sätt att se på mig. Det finns så mycket i hennes blick när hon ser på mig, och fast jag inte känner henne på djupet, så är hon någon som betyder väldigt mycket för mig. Och jag kan se i hennes ögon, att jag också betyder mycket för henne.

När jag letade reda på henne, trodde jag inte att jag skulle sitta här, sex år senare med känslan av att vara älskad av henne. Accepterad och att känna att jag har en liten familj i Chile med. Att det finns ett antal personer där, som tänker på mig, och som längtar efter mig. Det är en mäktig känsla.

På hästar i Pucón

En riktigt varm dag tog vi oss från Villarica till Pucón. Där hyrde vi en ridtur med guide upp på ett berg. Det var riktigt riktigt kul, och vi red vid ett jättevackert vattenfall. Men våra hästar var slöa och vi fick aldrig igång dem i galopp även fast vi försökte.

Shakira

Första gången jag såg och hörde Shakira var i slutet av 1999 då jag var i Chile. Jag fastnade direkt för hennes musik, hennes röst och hennes magdans. Jag och M dansade alltid till "Ojos así" på alla uteställen, vi fullkomligt älskade den låten och försökte få till rördelserna, som jag då tyckte var helt omöjliga. När hon sedan blev populär utanför sydamerikas gränser, hade hon blivit blond och var inte alls den Shakira som jag fastnat för. Dessutom sjöng hon på engelska. Lite besviken var jag, och det tog ett tag innan jag fattade. För att slå internationellt var det bara att bleka och blondera håret och sjunga på engelska... Men nu, när hon slagit igenom är hon den Shakira som jag fastnade för. Sjunger blandat spanska och engelska, och hennes senaste Hips don´t lie är bara bäst! Tack vare henne är jag fast i den orientaliska dansen.

Hon kan det jag ännu inte kan, kombinera två olika "kulturer" med varandra. Hon har både det orientaliska och det latinamerikanska med i sin musik. Och jag vill kunna kombinera både det svenska och det chilenska i mitt liv.

Ur fotoalbumet

Vid stranden i Viña del Mar satt vi i solen en kväll och tittade på några fiskare.

Cerro Playa Ancha

I början av år 2002 åkte jag och Andréas till Chile. Denna bild är från vår första kväll på Cerro Playa Ancha, Valparaíso. Jag älskar det där varma ljuset, alla små hus i regnbågens alla färger, utsikten över havet när man åker micros (bussar) ner till centrum. Love it!

Jag = en fegis 2

Sedan är det så fegt av mig att inte skriva ut vad min kärlek faktiskt heter på riktigt. För det är inte så att han har något emot att jag skulle skriva ut hans namn. Och lika fegt är det att inte skriva var jag bor...

Så nu tänker jag faktiskt vara modig.

Min älskling A heter Andréas.

Och vi bor i Malmö.

Tada... vad modig jag var nu! ;P

Jag = en fegis

Jag är så feg. På min blogg skriver jag om ganska känsliga saker (för mig), och givetvis utelämnar jag vissa eftersom jag inte är helt anonym. Ändå är de allra flesta som läser här, helt okända människor för mig. Vissa kommer tillbaka ofta och läser, andra inte. Och jag vill att människor ska läsa, läsa och beröras...på något sätt. Och det känns bra att utelämna tankar som jag har, och försöka beskriva känslor. Men... jag har knappt berättat för någon om att jag skriver denna blogg. Jag menar för vänner, för de som känner mig. Jag har berättat för A och tre vänner. Det lustiga är att alla tre vänner är långt ifrån mig. Den ena finns i en stad långt ifrån mig, den andra är i Bolivia och den tredje är i Tokyo. Därmed är det ingen av dem som jag behöver "möta", då de läst. På något weird sätt är det jobbigt. Kanske för att det är känsligt, kanske för att de bara känner en annan del av mig, som inte alls har så mycket att göra med själva adoptions-identiteten eller vad man nu ska hitta på att kalla det för.

Men jag önskar nog att jag kunde vara lite modigare, och berätta för fler som jag verkligen känner. Men för tillfället är jag glad för alla "okända" människor som läser, och som lämnar kommentarer. Det betyder mer än vad jag trodde.

Avsked

När jag var liten såg jag på Pippi Långstrump. I ett avsnitt skulle hon säga adjö till Tommy och Annika eftersom hon skulle segla i väg med sin pappa. Jag var fullkomligt otröstlig och bara grät och grät. Jag minns det så väl, och jag var väl en sådär sju-åtta år gammal. Tillslut sa pappa till mig att sluta gråta för det var ju bara en film. Men i min värld upplevde jag det som jättesorgligt och jobbigt.

Än idag kan jag vara jättekänslig för att ta avsked från någon. Oavsett om det är inför en resa, eller ett dödsfall. Jag tycker att situationen är jättejobbig. Med andra ord är jag fullkomligt urkass på att hantera avsked. Att säga hejdå till någon, för alltid eller för lång tid framöver, är bara bland det värsta jag vet. Och jag tror verkligen att det är ett spår från den allra första separationen i mitt liv. Där har jag fått ett stort men. Även fast jag inte kommer ihåg något från separationen tror jag att kroppen "minns". Att det finns minnesspår i kroppen. Och att när en liknande känsla kommer upp idag, minns kroppen, och det är därför som ett avsked än idag kan vara så svårt att tackla. För rent logiskt kan jag tänka "herregud vi ses ju om någon vecka..." men kroppsligt kommer en stor klump i halsen upp, och om jag skulle släppa efter skulle jag kunna börja storgråta. Men det är just tillfället då man säger hejdå, när man står inför att vara isär, som är det jobbiga. Det går över sedan när man väl är isär, men just i den stund då man vet att... nu, efter det här kommer vi vara isär.

Tur att man inte tar avsked av folk så ofta!

Barn

Någon gång önskar jag mig barn. Små friska söta svensk/chilenska barn. Med världens brunaste ögon och A´s långa ögonfransar. :)

Samtidigt är jag lite rädd. Dels, självklart, för att jag och A kanske inte kan få barn. Dels för att det ska dyka upp känslor kring adoptionen som jag inte kommit i kontakt med innan. Exempelvis kan jag nog mer sätta mig in i den smärta som min bio.mamma måste ha känt. Att först bära mig i sin mage, känna mina sparkar och sedan vara tvungen att lämna bort mig. Lämna sitt eget barn. Jag minns en gång för flera, flera år sedan. Jag jobbade på en förskola och på denna förskola arbetade en chilensk kvinna. Vi pratade lite på gården och jag berättade att jag funderade på om min bio.mamma ännu tänkte på mig. Hon sa något som jag aldrig glömmer och som många gånger stärkt mig... hon sa "en mamma glömmer aldrig sina barn". Och det är fullkomligt logiskt. Hur skulle man någonsin kunna glömma det barn man burit och känt i sin mage?

Jag kan bli ledsen när jag tänker på det. Den smärta som min bio.mamma måste ha känt. Men det är en annan smärta som jag också tänker på, min egen smärta. Jag vet att jag bara var ett spädbarn, men all forskning visar ju att barnet redan i magen kan höra och känna igen sin mammas röst. Vilka spår av sorg och smärta sitter egentligen i min kropp? Och kommer dessa spår komma upp till ytan då jag kanske själv bär ett barn i magen? Eller för första gången ser och håller mitt barn i min famn? Jag vet inte, och hur skulle man kunna veta? Men det är den där ovissheten som skrämmer mig. Att min kropp/själ bär på en sorts sorg som kanske aktualiseras i och med att jag själv blir mamma.

Chile 2000, del 8

Det var mitten av februari och den där festivalen i Viña, som familjen R´s släktingar pratat om i början av januari, kom. Jag, M och N med flera gick dit den kvällen då det bland annat var Chayanne! Festivalen i Viña är en stor, stor festival som håller på en hel vecka, med en mängd artister. Både nationella och internationella. Den är jättepopulär och direktsänds över hela sydamerika. Denna festival var till och med artister från Sverige med... A-teens. Och vilket liv det var kring dem! Jag var så trött på deras efterapande av ABBA, men inte ens i Chile slapp man undan.

Läktarna fylldes, och det var "publikuppvärmning" där de spelade sommarens hits och alla sjöng och dansade med. Det var härligt att få "vara med", att kunna sjunga med i alla låtar, att kunna danserna till. Även om jag inte förstod allt jag sjöng, kunde jag ändå de spanska meningarna. Tänk att musik och dans kan göra så mycket för gemenskapskänslan. Det var ingen runt omkring oss som skulle ha trott att jag inte var chilenska. Och just då var det allt jag ville vara.

När Chayanne äntligen kom in på scenen skrek vi oss hesa, och sjöng med i alla hans låtar. När han skulle gå av scenen skrek alla "Chayanne" om och om igen. Det slutade med att programledaren till slut fick be oss i publiken att sluta skrika efter honom, eftersom det var fler artister som skulle framträda. Vilken kväll det var!

Veckorna efter var relativt lugna. Det kändes allt mer att tiden började rinna ut för oss som ännu var kvar. Jag och M gick i affärer och jag började "hamstra" på mig typiskt chilenska saker. Tanken slog mig allt mer att jag borde åka och i alla fall försöka hitta min bio. mamma. Jag pratade med M om det och hon pratade med sin mamma. Det visade sig att hennes mamma kände en person på ett ställe inom de chilenska myndigheterna. Denna person kunde troligvis hjälpa till att skaffa fram min bio. mammas adress igen. Vi gick alla tre till detta ställe och denna person, och jag fick tillslut fram adressen igen. Denna gång skrev jag upp den på flera olika ställen. M tyckte att jag skulle åka, och jag tyckte nog det med... men jag var rädd.

Jag tänkte på det värsta som kunde hända... att hon inte ville veta av mig. Men då hade jag åtminstone fått SE henne. Och bara det var en "vinst" i sig. Vad det bästa var som kunde hända tänkte jag aldrig på. Vilket jag, nu, kan tycka var en miss från min sida. För när det värsta inte händer, står man ganska handfallen då det bästa händer... Men från alla håll runt omkring hade jag bara fått höra "det värsta".

¤ Man måste vara beredd på att hon inte vill veta av en

¤ Man måste tänka på hennes nya familj

¤ Man kan förstöra hennes nuvarande liv

¤ Man måste tänka på att hon kan vara död

Trots detta tog jag steget, jag bestämde mig för att på riktigt försöka. Det var ingen fantasi längre utan jag skulle verkligen åka till min födelsestad. M skulle åka med mig. Jag minns inte hur eller när jag bestämde mig... Men när min sista vecka i Chile kom, tog jag beslutet... jag skulle försöka, jag skulle leta upp min bio. mamma. Jag kände att jag var tvungen, för min egen skull. Jag mindes känslan som jag hade innan jag kom till Chile, och jag tänkte att det inte gick att fortsätta leva med den på det sättet. Jag och M bokade bussbiljetter, och såg på biljetten att det skulle ta oss 13 timmar från Valparaíso till Temuco, där jag en gång föddes. Men vad var 13 timmar, emot tusentals mil ifrån henne i Sverige?

Våren...var är du?

Det är så kallt idag. Riktigt höstväder. När jag gick längs trottoaren hem och pinades i vinden, försökte jag tänka mig bort... till varma vindar, klarblå himmel, varm sand under fötterna, turkost hav, Shakira sjungandes "Ojos así" och en brännhet sol. Med andra ord till Chile och denna strand nedan... som jag kan längta efter att bara kliva in i detta kort och vara tillbaka på samma plats.

Engagemang

När jag var yngre engagerade jag mig i Adoptionscentrums Forum för adopterade. Det var en enormt stark och häftig känsla första gången som jag träffade så många andra adopterade samtidigt. När jag pratade om saker, behövde jag inte gå in och förklara vad jag menade, utan de andra bara nickade igenkännande och förstod. Det var en störtskön känsla.

Efter något år tröttnade jag, och kände att jag inte längre "behövde" känna den där samhörighetskänslan eller gemenskapen, utan tyckte mer bara att det blev jobbigt. Därför drog jag mig därför ur allting. Jag var med på några träffar med ChiCoLa , och det var riktigt riktigt roligt. Ändå kunde jag inte förmå mig att "på riktigt" engagera mig.

Trots att jag inte kunnat förmå mig engagera mig i olika föreningar, har adoption i sig, alltid funnits med. Uppsatser som jag skrev inom etnologin handlade alltid om adopterades upplevelse av adoption. Och det är nog det som intresserar mig, enskilda personers upplevelser. Det är som en upptäcktsresa, eftersom alla adopterade upplever allting på olika sätt.

Chile 2000, del 7

Jag och min vän M höll ihop i vått och torrt. Emellanåt kändes det som att hon var min syster som jag både delade tårar och skratt med. Men emellanåt var jag också avundsjuk på henne. Under vissa perioder var det jobbigt att inte kunna prata spanska och förstå allt. Eller att inte ha sin egen familj i närheten. M hade både sin mamma, sin pappa, sin faster och hennes familj runt omkring sig. Och även fast de inkluderade mig i allt fanns det ändå vissa dagar då jag kände att jag ville hem till Sverige och att jag längtade efter mina föräldrar och min bror.

Det hade nu blivit februari, och jag hade alltså varit en månad mer i Chile, än vad som från början var tänkt. Min pappa hade lugnat sig lite, och hade väl insett att jag skulle bli kvar längre och att det inte fanns något han kunde göra åt det. Den envisa och bestämda sidan jag har, har jag för övrigt fått från just honom, och han insåg nog att det var lönlöst att försöka få hem mig innan jag själv ville det. Det som däremot var jobbigt, var att min lillebror var väldigt ledsen. Han saknade mig och ville att jag skulle komma hem. Vissa dagar ringde han oftare, men jag försäkrade honom om att jag skulle komma hem... men att jag inte exakt visste när. Men att lyssna på hans tårar genom en telefonlur, flera tusentals mil ifrån honom gjorde riktigt ont.

Jag och M umgicks mycket med det svensk-chilenska gänget. Men en efter en började att droppa av, eftersom de var tvugna att åka tillbaka till Sverige. Vi var dock ett par stycken som alltid höll ihop. Vi åkte på utflykter. Åkte längs kusterna norr om Valparaíso och Viña. Vi såg de mest fantastiska stränder, klippor och solnedgångar. Vi hoppade Bungy-jump på en strand vid Viña. Jag åkte till Isla Negra där Pablo Nerudas hus ligger. Fullkomligt fantastisk utsikt. Och självklart var vi på stranden och solade och badade. Det var en underbar tid. Livet kändes så lätt.

Och under denna tid tänkte jag inte alls på min bio. mamma. Jag hade inget behov av att göra det för vart jag än såg runt omkring mig, så smälte jag in. Det var nog därför som jag aldrig fick någon panik över att ha tappat bort lappen med hennes adress på. Tanken slog mig så klart emellanåt, men jag tänkte bara att "jag mår sååå bra bara av att vara här, jag behöver inte söka upp henne". Poliserna som skulle ringa tillbaka, ringde (naturligtvis) inte. Ska man göra något är det bäst att göra det själv, för då blir det gjort. Men det gjorde mig heller inget att de inte ringde, för jag brydde mig inte. Just då.

Vi levde verkligen i "nuet". Allt som fanns var vi, dagen och platsen där vi befann oss. En underbar känsla... (som naturligtvis aldrig är konstant under en längre tid).

Angående min "följetong"

Har tänkt att jag ska skriva fortsättningen på min "följetong" om min första resa till Chile, men jag har upptäckt att det är svårt att göra det. För tidsmässigt i följetongen börjar det närma sig för sökandet efter min bio. mamma, och själva mötet med henne.

Det är svårt att berätta om det mötet, och den speciella situation som jag befann mig i just då. Själva upplevelsen var så stark att det är väldigt svårt att beskriva i ord. Ibland känns det fortfarande som att det var en dröm som jag jag drömde, men som aldrig hände på riktigt.

Men fortsättning följer... :)

Tankar

Jag pratade i telefon med en vän idag. Hon är i Tokyo för tillfället med sin familj. Vi pratade om det här med att vara annorlunda. Hon upplevde att hon med sitt chilenska utseende, verkligen stack ut mot alla japaner, och att japanerna verkligen kunde stirra på henne. I Chile däremot är det ingen som stirrar eftersom man inte ser annorlunda ut, däremot är känslan av att vara annorlunda mer aktuell där.

Vi pratade återigen om att det är så svårt att hålla kontakten med våra bio. famlijer. Hon har hittat familjemedlemmar hon med som hon haft kontakt med. Och hon berättade också om tre andra vänner (också adopterade från Chile), som är i Chile just nu. En jobbar, en studerar och den ena är på semster där. Alla har de hittat sina bio. familjer och har kontakt med dem nu när de är där. (Helt fantastiskt!)

Jag kan inte låta bli att bli lite avundsjuk. Jag vill ju också vara där, mer än bara på semester och flacka runt mellan massa olika städer. Jag skulle vilja lära känna min bio. familj bättre. Skulle vilja umgås mer med dem. Kanske bo med dem, få en vardag med dem. Men man kan heller inte bara tarycka på en pausknapp från sitt "vanliga" liv ,för att vara i Chile. Och att vara i Chile i tre månader som jag var för sex år sedan går inte idag.

Jag hade en gång i tiden en dröm om att köpa ett litet hus i Chile någonstans. Den finns ännu där,samtidigt är det inte realistiskt eftersom man bara inte flyger till Chile för två veckors semester, med jämna mellarum. En tanke var då också att min bio. mamma och syskon skulle bo i huset. Jag vill ha ett hus i Valaparaíso, som verkligen är MIN stad, i Chile. Det känns hemma där. Men min bio. mamma bor längre söder ut, och skulle nog gärna bo i samma område som hon gör nu.

Men det där är bara en dröm, eller en tanke som jag aldrig kommer att genomföra.

Stad? Land?... Land? Stad?

Häromdagen var jag på dansträning. En av de andra tjejerna som var med frågade då mig:

- Var kommer du ifrån?

I vanliga fall brukar jag tänka till en sekund och fundera över om personen menar land eller stad. Och jag svarar alltid med att säga vilken stad som jag kommer ifrån, från början (eftersom jag är inflyttad till den stad jag bor i nu). Men denna gång svarade jag som i en reflex:

- Chile

Varpå hon säger:

- Nej, jag menade vilken stad du kommer ifrån eftersom jag hör på dialekten att du inte är härifrån.

- Ah okej, folk brukar oftast undra vilket land man kommer ifrån... sa jag

- Jaha, ja... nej jag tänkte mer på vilken stad eftersom......

Och så pratade vi vidare.

Men jag reagerade över mig själv, hur jag sådär spontant bara svarade "Chile" och inte stad, som jag brukar göra. Dessutom fortsatte jag inte heller att förklara "jag är adopterad och föddes i Chile". För ofta när jag säger "jag är från Chile" så tänker människor automatiskt att jag har min familj med till Sverige, att jag talar språket flytande osv. Och det kan blir pinsamt om de "går på" om hur många de känner från Chile och sydamerika, hur mycket de gillar maten, musiken och dansen därifrån osv. Tillslut får man flika in ett litet "jag är adopterad därifrån". Och så blir det ibland pinsamt för båda parter. För mig blir det pinsamt eftersom jag gjort en "bild" av mig som inte är sann, medan den andra ofta utgått från att man kommit med sin familj och försöker hitta gemensamma ämnen att prata om. Vilket absolut är trevligt, men samtidigt blir konstigt eftersom vi har mer gemensamt om vi skulle prata om Sverige istället.

Upptagen

De två sista veckorna har varit hektiska. Hemtenta, etisk prövning inför examensarbetet OCH arbete med den. Därför har jag inte hunnit med att skriva på min "följetong". Men det är en mindre hektisk period nu framöver.

Mina föräldrar var och hälsade på under den gågna helgen. Och jag hade några frågor till dem, som jag aldrig ställde. Det är konstigt att en liten fråga om ett känsligt ämne ska vara så svår att ställa. Denna gången blev det inte av i alla fall.

Klipporna vid Con Con

Utbildningsval

Till sommaren tar jag min socionomexamen, och nu när det börjar närma sig slutet funderar jag mycket mer över mitt val. Hur hamnade jag här? Jag vet ju att jag inte är bra på matematik och ekonomi, däremot är jag bra på mänskliga relationer och kontakter. Därför kan det väl tyckas ganska naturligt att valet föll just på socionomutbildningen eftersom det är väldigt bred, och man kan arbeta med barn, ungdomar, vuxna, äldre. Det är ett brett spektrum. Och en bra grundutbildning.

Men det intressanta är att inte bara jag, som adopterad hamnade på denna utbildning, utan dessutom ca 6-7 andra som också de är adopterade. Hur kommer det sig? Lär man sig något speciellt genom adoptionen och genom uppväxten som adopterad? Eller hur föll egentligen valet på utbildning för dem?

Detta borde vara ett riktigt intressant ämne för ett examensarbete... eller liknande.

Chile 2000, del 6

I början av januari 2000 lärde jag känna en tjejkkompis till en av familjen R´s kusiner. Hon hette M, och bodde i en stad i Sverige. Hennes pappa och faster bodde kvar i Chile, medan hennes mamma bodde i Sverige.

En kväll var jag, M och S ute. När vi skulle gå från ett ställe som stängde sprang vi på några "svenska" killar, dvs. chilenare som bor i Sverige. Vi slog följe med dem. På Plaza Victoria träffade vi på ännu fler, och vi var sammanlagt 10-15 som var tillbaka i Chile. Det var denna kväll som "livet" började i Chile för mig. Där och då var vi alla i ungefär samma situation. De kände att de inte heller passade in i Chile, andra chilenare kunde se på dem att de inte bodde i Chile. För mig var detta möte det ultimata. Jag var en i gänget, och kunde för en gångs skull verkligen prata med andra! Vi stod där på torget och pratade och pratade, och jag var så glad. Denna kväll var startskottet på en annan typ av upplevelse av Chile. Med dem kunde jag smälta in ännu bättre, och samtidigt kunde jag vara mig själv och prata. Det var inte längre någon "upptäcksresa" utan mer ett liv. Valparaíso var numer det "gamla, välbekanta" som jag hittade i och som jag förstod mig på. Jag visste var mataffärerna låg, var posten fanns, telefonställena, visste varifrån micron (=buss) gick till det ställe jag skulle.

Jag och M började att umgås alltmer och vi kom väldigt bra överrens. Vi började också att umgås mycket med de svensk-chilenska killarna. Var ute och festade till gryningen varje kväll under hela januarimånad. Levde verkligen ett party-liv. På morgonkvisten fick jag smyga in hos släkten till familjen R, och det kändes inte riktigt bra. Efterhand då familjen R inte var där, började jag att sova hemma hos M och hennes familj. Där trivdes jag extremt bra! Under en vecka, då M´s mamma var iväg fick jag bo i hennes rum. Och det kändes som en befrielse, jag var inte längre i vägen och kom hem samtidigt som någon annan på morgonen. Det hela slutade med att jag flyttade hem till M. När hennes mamma kom tillbaka flyttade jag in i M´s rum och vi delade säng. Vi blev som systrar för varandra. Allt vi gjorde, gjorde vi tillsammans. Där den ena av oss var, var den andra. Vi träffade också N, även hon svensk-chilensk, och vi umgicks mycket tillsammans.

M´s släkt bodde uppe på Cerro Cordillera, och utsikten där uppifrån var fullkomligt fantastisk. Det är en klar skillnad mellan att bo nere på "plano" som ligger mer centralt, än att bo uppe på cerros (kullarna). Det är "fattigare" där uppe i los cerros, men jag trivdes bättre där än vad jag gjorde på "plano".

När jag tänker tillbaka på denna tid i Chile, känns den tiden nästan magisk. Hela månaden rullade på i 190, det var fester, salsa, drinkar, vänner, killar, förälskelser, tårar och skratt. Jag och M vände på dygnet. Vi vaknade framåt 12-13 på dagarna, åt frukost, åkte på stranden, kom hem, åt mat, duschade och gjorde oss i ordning, träffade upp de andra för en fördrink, gick sedan vidare till något bra uteställe och festade hela natten, kom hem vid 5-6 tiden på morgonen och så började allt om. Mycket skoj hade vi för oss, som jag aldrig kommer att glömma.

Om adoption (2/2)

Men de känslomässiga banden klipps aldrig av...

Ibland skulle jag önska att det vore lika lätt att klippa av dessa, som det är att klippa av de rättsliga. Men det är det inte.

Om adoption (1/2)

"En adoptivförälder likställs med biologisk förälder.

Vid en adoption klipps alltså de rättsliga banden med de

biologiska föräldrarna av. Genom adoptionen får barnet

samma ställning som om det fötts inom familjen."

Källa: Försäkringskassan

Handelsvara?

Kattmamman skrev om adoption och problemet kring kostnader och hemutredningar.

Det där med kostnader kring adoption är intressant, och kontroversiellt skulle jag säga. Att adoptera ett barn betyder att "man upptar det som sitt eget" men kalla fakta är att man köper ett barn... Det kallas väl "kostnader för" olika saker såsom kostander för vård av barnet i födelselandet, uppehälle, administration mm. Men faktum är att detta är kostander för att få ett barn. Samtidigt går det inte att förbise att alla barn kostar pengar, oavsett om man får dem på "vanligt" sätt, konstgjord väg eller genom adoption. Men det kontroversiella är (menar jag) att det är rika länder som adopterar från fattiga länder. Rika familjer som adopterar barn från fattiga familjer. Men det är inget man pratar om... istället "räddar man barn" från dåliga förhållanden. Vilket det givetvis också ligger något i. Men ska man hårddra det och driva diskussionen till sin spets, blir barnet en handelsvara.

På stranden i Viña del Mar

Viktigt

Det är jobbigt att gå tillbaka och komma ihåg känslor man upplevde för flera år sedan. De senaste dagarna har jag fått påminna mig själv om att den "adopterade delen" bara är EN del av mig. Den delen är inte allt och inget som jag bara identifierar mig som. Men emellanåt har det varit som att gå tillbaka i tiden. Till den där vilsenheten som man dränkts i och den djupa förtvivlan som aldrig ville lämna en. Och de känslorna är tunga.

Ilska och sorg

Det värsta många gånger är att man inte kan rikta sin ilska och sorg mot någon. Den bio.mamman som lämnade bort en, vet man inte vem det är. Vanligtvis har man ingen bild av henne, kanske inte ens ett namn. Och sina föräldrar älskar man och kan inte klandra dem för att de själva inte kunde få bio.barn, och därför adopterade.

När jag var som argast skrev jag "brev" till min bio.mamma. Hon fick ta allt den där ilskan och vilsenheten. Den var från början riktad mot henne eftersom det var hon som lämnade bort mig. Sedan kom jag på att det egentligen varit hon som först blev lämnad. Hon blev lämnad av den bio.pappan, vilket ledde till att hon var tvungen att lämna bort mig. Sedan dess fick han ta all skuld och ilska. Jag har aldrig varit intresserad av honom. Jag vill inte veta hans namn, jag vill inte veta någonting alls om honom. Jag kallar honom inte ens "min" bio.pappa, utan pratar om honom som "den" bio.pappan, som att han inte hade något att göra med mitt liv.

Vilket han heller inte har.

Tacksamhet och skuld

Under många, många år har jag levt med en tanke om att jag ska vara "tacksam" och med en känsla av tacksamhetsskuld. Tacksam för att jag kom till Sverige, tacksam för att jag kom till ett bra hem, tacksam för att jag kom till bra föräldrar, tacksam för att min bio.mamma gjorde ett val för mig, tacksam för att.... ja det fortsätter i evigheter. Likadant har den här skulden hängt över min axel. Jag har alltid känt att jag måste göra "rätt" (vad nu det är?). Jag har alltid känt att jag har stått i "skuld" till min bio.mamma för att hon "gav mig en andra chans". Och det har då varit upp till mig att förvalta denna "andra chans" på ett så bra sätt som möjligt. Det har jag liksom varit "skyldig" henne eftersom hon fick ge upp så mycket... för MIN skull. Någonstans har jag tänkt att om jag hittade henne en dag, då skulle hon bli stolt. Hon skulle känna att det var värt det, att hon gjorde ett bra val. Och jag har känt samma skuld till mina föräldrar. De skulle aldrig behöva ångra sitt val av att adoptera mig, utan de skulle också känna att det gjorde rätt val. Och om jag var så bra som möjligt, och alltid gjorde "rätt", skulle de också vara stolta över mig.

När jag tänker på hur länge jag gått omkring med denna "börda", utan att vara medveten om det, blir jag förbannad. Här har jag gått runt och känt skuld och tacksamhet för något som inte var mitt val, för något som aldrig var min önskan. Allt som jag har idag, har jag känt skuld för! Att jag haft det bättre än många andra, för att jag har gjort fler saker, för att jag utbildar mig, för att jag har krav på livet och för att jag vill ha saker, för att jag bara vill vara jag... allt det där har jag på något sätt bett om ursäkt för. Det har alltid funnits en tanke "det här tillhör egentligen inte mig" och "förlåt bio.mamma för att jag bor mycket bättre än vad du gör". Jag som adopterad har verkligen gjort en "klassresa" från att ha kommit långt ner på samhällsskalan i ett land, till att komma ganska högt upp på skalan i ett annat.

Alla tankar kring detta aktualiserades när jag läste en kurs i genus, klass och kön. Läraren bad oss att i grupper diskutera vissa saker, däribland klass. För mig blev det jätte jobbigt. Jag kan inte säga att jag tillhör det ena eller det andra. Vi gick runt och alla fick säga vilken "klass" de kom ifrån och när det kom till mig så valde jag att gå med strömmen och inte avvika. Och det där förbryllade mig och jag blev arg över min egen reaktion. Varför skämdes jag för min person? Och varför var jag så svag att jag inte klarade av att sticka ut? Jag diskuterade det där med tre vänner från klassen, med A, med en klok person som jag kallar L, och tillslut kom jag fram till att allt rörde sig runt det här med tacksamhet och skuld.

Men nu när jag kommit fram till detta tänker jag inte gå runt och be om ursäkt för vem jag är, vart jag kommer ifrån eller vad jag har. Jag tänker inte längre trycka ner mig själv på grund av andra människors val.

Min kärlek A

Min stora kärlek, A, träffade jag strax innan jag åkte till Chile första gången. Men när jag träffade honom, visste jag inte att han var "den Rätte". När jag varit i Chile i 1,5 månad fick jag ett mail där det stod "har jag tagit fel på datumet, skulle du inte vara hemma nu? Eller var det den 11 januari NÄSTA år du skulle komma hem?". Det mailet var det första av många som skickades mellan Sverige och Chile. Efterhand mailade vi varandra varje dag tills dess att jag kom tillbaka till Sverige. Det var så vi lärde känna varandra. När jag väl kom tillbaka till Sverige kände vi redan varandra utan att egentligen har pratat med varandra. Jag ringde honom nervöst från Arlanda, och det kändes konstigt att verkligen prata med honom. När jag kom hem träffades vi samma kväll och "ljuv musik uppstod". Och gör det fortfarande. Efter sex år tillsammans är kärleken starkare än någonsin.

Men det har inte alltid varit lätt för A... Jag har aldrig varit som ett öppen bok att läsa (det kommer jag aldrig heller att bli). Jag är ganska svår att leva tillsammans med. Envis och bestämd, vilket hjälpt mig många gånger. Men vissa gånger stjälpt mig. I relationen till A har jag fått jobba på att släppa honom intill mig känslomässigt. Jag har haft (och har fortfarande) en osynlig mur som dyker upp som ett skydd så fort jag känner mig sårad. Men muren har börjat falla bit för bit, och den ska bort - vilket jag jobbar på. Men A är så fantastisk att han ändå kan se mig bakom min "skyddsmur". Och efter sex år vet jag att han finns kvar hos mig, och det älskar honom bara mer för!

Min A, han är alldeles underbar!!!

Chile 2000, del 5

Dagen innan nyårsafton, det stora milleniumskiftet, upptäckte jag att lappen med min bio.mammas adress och alla uppgifter på var borta. Jag och familjen R hade sovit hos deras släkt i Viña (del Mar), och det var mycket folk där och alla hade sovit lite överallt i huset. Jag fick en egen säng och ett eget rum att sova i, men hade lagt ur några saker ur min väska. Familjen i Viña hade en hushållerska som bäddat och städat rummet, och hade lyckats städa bort den viktigaste lappen i mitt liv! Tårarna sprutade, men sedan tänkte jag att det på något sätt skulle ordna sig. Jag kunde alltid be någon ringa Oscar R och få uppgifterna igen. Jag orkade bara inte oroa mig, utan tänkte att allt hade en mening. Kanske tänkte jag att hon ändå inte skulle vilja träffa mig, och att jag ändå kunde åka till Temuco (den stad jag föddes i) i vilket fall.

Dessutom var det full uppladdning inför nyår. Milleniumskifte, med tusen och åter tusentals människor. Det pratades om att Valparaíso var en av de bästa platserna i världen att vara på just denna kväll. Det skulle bli karneval, storslagna fyrverkerier över hamnen och fest över allt.

Och fest, det blev det!!! Vi åt middag hemma med familjen R och släkten. Vi såg fyrverkerier som var helt fantastiska!!! De vackraste jag sett!!! Sedan gick vi "unga" ut i festnatten. Det var människor överallt, det var varmt och alla var glada. Inga bråk så långt ögat kunde nå. Det var fullt på alla uteställen, så vi festade och dansade runt bland alla människor. Och jag var kär! Kär i allt, alla människor, i Chile, i Valparaíso, i musiken som spelades överallt, allt det vackra. Hade en innerlig känsla av fullkomlig lycka den natten. Vi kom hem framåt 9-tiden på morgonen.

Men verkligheten, dvs Sverige och mina "plikter", gjorde sig påminda. Min lillebror började ringa ofta. Han saknade mig och ville att jag skulle komma hem. Det var andra människor som också började ställa krav på att jag skulle komma hem. Men jag ville inte. För en gångs skull mådde jag riktigt bra, rakt igenom. Och jag kunde inte förmå mig till att sätta andra framför mig själv, just då. Jag ringde hem till min bästa vän, A-M och grät. Och hon sa, det jag verkligen behövde höra då, "men nu är det väl ändå dags att DU får må bra! Om de inte kan förstå det så är de verkligen egoistiska... stanna du, så länge DU vill". Och det var precis det stöd som jag behövde. Det var det som fick mig att verkligen ta beslutet om att stanna längre.

Hemma i Sverige tror ingen att jag bryr mig. Alla tror att jag har glömt dem bara för att jag vill och kommer att stanna lite längre. Alla är sura och vill att jag ska komma hem. Och när jag säger "inte än" tar de det som att jag glömt dem och att jag inte bryr mig om dem. Jag som alltid tänker på andra först! Alltid. Detta är den första gången som jag bara tänker på mig själv, för att jag ska må bra. Sedan förväntar de sig att jag ska GÖRA saker. Men för mig räcker det med att stå i fönstret och se ut på allt folk som går förbi där nere på gatan, eller sitta på Plaza Victoria, jag måste inte kolla museér eller statyer! Jag mår bra av att bara se att andra ser ut som jag! Alla har samma hårfärg som jag, jag är till och med normallång här och inte kortast som alltid annars. De där hemma fattar inte, de vill inte ens försöka förstå!

~ Ur min dagbok, 6/1-2000 ~

Jag sköt upp hemresan till slutet av januari.

Chile 2000, del 4

Efter ca en och en halv vecka trivdes jag som fisken i vattnet. Familjen R skulle åka hem den 8/1-2000, till en början, och jag började mer och mer att känna att jag ville stanna längre. En månad kändes som en vecka. Släkten till familjen R i Santiago frågade mig en kväll, om jag inte skulle åka hem med familjens son, som skulle åka tillbaka till Sverige 26/2. Och den frågan sådde ett frö i mig, som sedan växte sig allt starkare. De pratade om en stor festival i Viña del Mar, dit världskändisar kom och som direktsändes över hela sydamerika. En otrolig upplevelse sa de och den ville jag ju inte missa heller. Jag ville uppleva allt som någonsin kunde upplevas i Chile.

Min pappa ringde tidigt en söndag. Jag var jättetrött eftersom vi hade varit ute kvällen innan och kommit hem sent. Jag förstod knappt att det var han. Det var overkligt på något sätt att höra hans röst. För varje dag som gick försvann Sverige mer ur mina tankar, och det enda som jag förknippade med Sverige var en hemresa som jag inte vill göra. Jag försökte ändå att ringa hem ganska ofta, men ändå blev det ganska glest mellan samtalen. En anledning till det var att jag inte vågade fråga hur mina föräldrar skulle ställa sig till om jag bestämde mig för att stanna till slutet av januari, eller rent av början av februari. Jag såg det som mitt livs chans att vara i mitt land, där jag på någotvis kände mig hemma. Jag började också förstå mer och mer spanska, vilket naturligtvis förhöjde känslan av att höra dit.

Men jag kände mig emellanåt ensam också. Familjen R hade ju sin familj runt omkring sig och sin släkt. Jag hade ingen. Julafton var en märklig upplevelse. Det var 30-35 grader, vi satt och åt mat ute på familjens "patio" under vindruvorna som hängde ner, åt kalkon men ingen skinka. Och jag saknade min famlij. Mamma, pappa och lillebror. Vi pratade i telefon med varandra och önskade god jul, men det gjorde bara saken värre. Samtidigt var det mysigt att fira jul i Chile. Det var varmt och skönt hela kvällen och vi satt ute till sent sent på natten.

När jag gick och lade mig tänkte jag på min bio.mamma också. Tänk att vi firade jul i samma land! Och att hon var närmare mig än någonsin innan. Jag var så tacksam för att få veta att hon verkligen var i liv. Min fasa var hela tiden att hon inte skulle vara det, eller att hon var försvunnen. Men hon fanns!!! Och jag höll hennes adress i min hand.

Två sorters kärlek...

Det fanns en gång två kvinnor som inte kände varandra.
Den ena minns du inte, den andra blev din mamma.

Två olika liv skapades att forma ditt.
Den ena tände din stjärna, den andra lärde dig leva.

Den första gav dig ditt behov av kärlek.
Den andra fanns när du behövde den.

En gav dig nationalitet, den andra gav dig ett namn.
En sådde dina talanger, den andra lät dig utveckla dem.

En gav dig dina känslor, den andra lugnade din rädsla.
En såg ditt första leende, den andra torkade dina tårar.

En gav upp dig, det var allt hon kunde göra.
Den andra bad om ett barn, och hon leddes rakt till dig.

Nu sitter du här med din fråga: Vem är jag?
Och nu frågar du mig genom dina tårar,
den äldsta frågan genom åren,

Är det arv eller miljö som format mig?

Varken eller, min älskling, varken eller.
Det är bara två olika sorters kärlek.

~ Okänd ~

Santiago de Chile

Chile 2000, del 3

Efter några veckor i Chile ville jag aldrig åka därifrån igen. Att jag inte förstod allt som sades var jobbigt emellanåt, men inte längre hela tiden. Vi åkte mellan Valparaíso och Santiago. I Santiago var det oerhört varmt. Luften stod stilla, solen stod högt på den blå himlen, smoggen låg tät och man var ständigt svettig. När man åkte buss klibbade ryggen mot galonsätet och man kände sig hela tiden smutsig. Det fläktade knappt eftersom det ligger berg runt omkring hela Santiago, så det känns som en kokande gryta. Inombords mådde jag bättre och bättre, jag kände inte lika starkt att jag behövde hitta min bio.mamma. Det kändes som att jag hade hittat hem. Chile passade in i mig, och jag i Chile. I min dagbok skrev jag:

Det som förut inte var bra, är bra nu. För nu har jag hittat hem. Allt känns bra, och allt är bra. Inte ens i mina bästa fantasier trodde jag att jag skulle trivas så bra som jag gör. Jag vågade väl aldrig hoppas på att jag skulle göra det. Just nu vet jag inte om jag vill hitta min mamma. Men samtidigt vet jag att jag "måste". Jag kommer aldrig förlåta mig själv annars när jag kommer till Sverige. Jag vet hur ont det gör att inte veta, jag vet hur mitt hjärta gråter och jag vet hur mycket jag vill, bara att jag inte känner det just nu. Jag kommer ändå inte att träffa henne nu. Det blir en annan gång eftersom allt måste gå genom en myndighet i Temuco. Och sådant tar ju alltid tid. Men jag vill se henne nu, den här gången. För att, ja, bara SE henne och tänka "Wow, kolla det där är min mamma".

~ 19/12-99 ~

Klokt nog visste jag att jag var tvungen att ändå söka efter mer information. Familjen R hjälpte mig också till ett ställe i Santiago där man letar reda på försvunna människor. Vi fick träffa en man där som hette Oscar R. Första pratade vi länge och han frågade mig om skälet/en till varför jag ville söka upp henne. Hur mitt liv i Sverige var, om jag var arg på henne osv. Sedan läste han mina adoptionshandlingar. Han slog sedan in min bio.mammas namn i datorn och vips hade han alla uppgifter jag behövde. Från att bara ha hennes namn, fick jag reda på hennes adress, jag fick reda på att jag hade tre halvsyskon, två systrar och en bror, deras namn, deras ålder, deras födelsedatum, namnet på hennes man, när och vart de gift sig. Jag trodde inte att det skulle gå så lätt.

Oscar R skulle kontakta polisen i Temuco, som skulle kontakta min bio.mamma, som sedan skulle få bestämma om hon ville träffa mig, sedan skulle de (poliserna) kontakta mig. Jag blev alldeles snurrig, men tyckte väl att det lät bra. Från Sverige har jag alltid fått höra att den bio.mamman kanske inte alls vill eller kan träffa sitt barn igen och man ska därför aldrig "bara dyka upp". Man ska på något sätt utgå från att de inte vill träffas. Man ska inte ha för höga förhoppningar, om en några överhuvudtaget.

Det kändes bra när vi gick därifrån. Jag hade tagit ett viktigt steg, och jag är evigt tacksam mot familjen R´s pappa som var med mig.

Barnlöshet

Hittade en blogg som berörde mig oerhört. Den handlar om ofrivillig barnlöshet och heter Drömmen om dig. Kvinnan som skriver, skriver mycket om den sorg som jag funderat kring.

Det är otroligt att det för vissa kan vara så lätt att bli gravid, medan det för andra är väldigt svårt. Det måste vara svårt att tackla. När man är runt 25-30 års ålder stiger förväntningarna runt omkring, och dessa förväntningar måste ju i sig bli stressande faktorer. För de flesta som försöker skaffa barn är det ju naturligt att det blir barn. Men för alla blir det inte det.

Bloggläsning

I min jakt på bra bloggar hittade jag en jättefin dikt som ~ O ~ skrivit på sin blogg En enkelriktad återvändsgränd... :

Kan man sakna nån
man aldrig träffat?

Kan man sakna nåt
man aldrig haft?

Kan man längta
så det gör ont
efter nåt som inte finns?

Det verkar så

Riktigt bra beskrivning av hur det kan kännas att sakna eller längta...