Stad? Land?... Land? Stad?

Häromdagen var jag på dansträning. En av de andra tjejerna som var med frågade då mig:

- Var kommer du ifrån?

I vanliga fall brukar jag tänka till en sekund och fundera över om personen menar land eller stad. Och jag svarar alltid med att säga vilken stad som jag kommer ifrån, från början (eftersom jag är inflyttad till den stad jag bor i nu). Men denna gång svarade jag som i en reflex:

- Chile

Varpå hon säger:

- Nej, jag menade vilken stad du kommer ifrån eftersom jag hör på dialekten att du inte är härifrån.

- Ah okej, folk brukar oftast undra vilket land man kommer ifrån... sa jag

- Jaha, ja... nej jag tänkte mer på vilken stad eftersom......

Och så pratade vi vidare.

Men jag reagerade över mig själv, hur jag sådär spontant bara svarade "Chile" och inte stad, som jag brukar göra. Dessutom fortsatte jag inte heller att förklara "jag är adopterad och föddes i Chile". För ofta när jag säger "jag är från Chile" så tänker människor automatiskt att jag har min familj med till Sverige, att jag talar språket flytande osv. Och det kan blir pinsamt om de "går på" om hur många de känner från Chile och sydamerika, hur mycket de gillar maten, musiken och dansen därifrån osv. Tillslut får man flika in ett litet "jag är adopterad därifrån". Och så blir det ibland pinsamt för båda parter. För mig blir det pinsamt eftersom jag gjort en "bild" av mig som inte är sann, medan den andra ofta utgått från att man kommit med sin familj och försöker hitta gemensamma ämnen att prata om. Vilket absolut är trevligt, men samtidigt blir konstigt eftersom vi har mer gemensamt om vi skulle prata om Sverige istället.

Upptagen

De två sista veckorna har varit hektiska. Hemtenta, etisk prövning inför examensarbetet OCH arbete med den. Därför har jag inte hunnit med att skriva på min "följetong". Men det är en mindre hektisk period nu framöver.

Mina föräldrar var och hälsade på under den gågna helgen. Och jag hade några frågor till dem, som jag aldrig ställde. Det är konstigt att en liten fråga om ett känsligt ämne ska vara så svår att ställa. Denna gången blev det inte av i alla fall.

Klipporna vid Con Con

Utbildningsval

Till sommaren tar jag min socionomexamen, och nu när det börjar närma sig slutet funderar jag mycket mer över mitt val. Hur hamnade jag här? Jag vet ju att jag inte är bra på matematik och ekonomi, däremot är jag bra på mänskliga relationer och kontakter. Därför kan det väl tyckas ganska naturligt att valet föll just på socionomutbildningen eftersom det är väldigt bred, och man kan arbeta med barn, ungdomar, vuxna, äldre. Det är ett brett spektrum. Och en bra grundutbildning.

Men det intressanta är att inte bara jag, som adopterad hamnade på denna utbildning, utan dessutom ca 6-7 andra som också de är adopterade. Hur kommer det sig? Lär man sig något speciellt genom adoptionen och genom uppväxten som adopterad? Eller hur föll egentligen valet på utbildning för dem?

Detta borde vara ett riktigt intressant ämne för ett examensarbete... eller liknande.

Chile 2000, del 6

I början av januari 2000 lärde jag känna en tjejkkompis till en av familjen R´s kusiner. Hon hette M, och bodde i en stad i Sverige. Hennes pappa och faster bodde kvar i Chile, medan hennes mamma bodde i Sverige.

En kväll var jag, M och S ute. När vi skulle gå från ett ställe som stängde sprang vi på några "svenska" killar, dvs. chilenare som bor i Sverige. Vi slog följe med dem. På Plaza Victoria träffade vi på ännu fler, och vi var sammanlagt 10-15 som var tillbaka i Chile. Det var denna kväll som "livet" började i Chile för mig. Där och då var vi alla i ungefär samma situation. De kände att de inte heller passade in i Chile, andra chilenare kunde se på dem att de inte bodde i Chile. För mig var detta möte det ultimata. Jag var en i gänget, och kunde för en gångs skull verkligen prata med andra! Vi stod där på torget och pratade och pratade, och jag var så glad. Denna kväll var startskottet på en annan typ av upplevelse av Chile. Med dem kunde jag smälta in ännu bättre, och samtidigt kunde jag vara mig själv och prata. Det var inte längre någon "upptäcksresa" utan mer ett liv. Valparaíso var numer det "gamla, välbekanta" som jag hittade i och som jag förstod mig på. Jag visste var mataffärerna låg, var posten fanns, telefonställena, visste varifrån micron (=buss) gick till det ställe jag skulle.

Jag och M började att umgås alltmer och vi kom väldigt bra överrens. Vi började också att umgås mycket med de svensk-chilenska killarna. Var ute och festade till gryningen varje kväll under hela januarimånad. Levde verkligen ett party-liv. På morgonkvisten fick jag smyga in hos släkten till familjen R, och det kändes inte riktigt bra. Efterhand då familjen R inte var där, började jag att sova hemma hos M och hennes familj. Där trivdes jag extremt bra! Under en vecka, då M´s mamma var iväg fick jag bo i hennes rum. Och det kändes som en befrielse, jag var inte längre i vägen och kom hem samtidigt som någon annan på morgonen. Det hela slutade med att jag flyttade hem till M. När hennes mamma kom tillbaka flyttade jag in i M´s rum och vi delade säng. Vi blev som systrar för varandra. Allt vi gjorde, gjorde vi tillsammans. Där den ena av oss var, var den andra. Vi träffade också N, även hon svensk-chilensk, och vi umgicks mycket tillsammans.

M´s släkt bodde uppe på Cerro Cordillera, och utsikten där uppifrån var fullkomligt fantastisk. Det är en klar skillnad mellan att bo nere på "plano" som ligger mer centralt, än att bo uppe på cerros (kullarna). Det är "fattigare" där uppe i los cerros, men jag trivdes bättre där än vad jag gjorde på "plano".

När jag tänker tillbaka på denna tid i Chile, känns den tiden nästan magisk. Hela månaden rullade på i 190, det var fester, salsa, drinkar, vänner, killar, förälskelser, tårar och skratt. Jag och M vände på dygnet. Vi vaknade framåt 12-13 på dagarna, åt frukost, åkte på stranden, kom hem, åt mat, duschade och gjorde oss i ordning, träffade upp de andra för en fördrink, gick sedan vidare till något bra uteställe och festade hela natten, kom hem vid 5-6 tiden på morgonen och så började allt om. Mycket skoj hade vi för oss, som jag aldrig kommer att glömma.

Om adoption (2/2)

Men de känslomässiga banden klipps aldrig av...

Ibland skulle jag önska att det vore lika lätt att klippa av dessa, som det är att klippa av de rättsliga. Men det är det inte.

Om adoption (1/2)

"En adoptivförälder likställs med biologisk förälder.

Vid en adoption klipps alltså de rättsliga banden med de

biologiska föräldrarna av. Genom adoptionen får barnet

samma ställning som om det fötts inom familjen."

Källa: Försäkringskassan

Handelsvara?

Kattmamman skrev om adoption och problemet kring kostnader och hemutredningar.

Det där med kostnader kring adoption är intressant, och kontroversiellt skulle jag säga. Att adoptera ett barn betyder att "man upptar det som sitt eget" men kalla fakta är att man köper ett barn... Det kallas väl "kostnader för" olika saker såsom kostander för vård av barnet i födelselandet, uppehälle, administration mm. Men faktum är att detta är kostander för att få ett barn. Samtidigt går det inte att förbise att alla barn kostar pengar, oavsett om man får dem på "vanligt" sätt, konstgjord väg eller genom adoption. Men det kontroversiella är (menar jag) att det är rika länder som adopterar från fattiga länder. Rika familjer som adopterar barn från fattiga familjer. Men det är inget man pratar om... istället "räddar man barn" från dåliga förhållanden. Vilket det givetvis också ligger något i. Men ska man hårddra det och driva diskussionen till sin spets, blir barnet en handelsvara.

På stranden i Viña del Mar

Viktigt

Det är jobbigt att gå tillbaka och komma ihåg känslor man upplevde för flera år sedan. De senaste dagarna har jag fått påminna mig själv om att den "adopterade delen" bara är EN del av mig. Den delen är inte allt och inget som jag bara identifierar mig som. Men emellanåt har det varit som att gå tillbaka i tiden. Till den där vilsenheten som man dränkts i och den djupa förtvivlan som aldrig ville lämna en. Och de känslorna är tunga.

Ilska och sorg

Det värsta många gånger är att man inte kan rikta sin ilska och sorg mot någon. Den bio.mamman som lämnade bort en, vet man inte vem det är. Vanligtvis har man ingen bild av henne, kanske inte ens ett namn. Och sina föräldrar älskar man och kan inte klandra dem för att de själva inte kunde få bio.barn, och därför adopterade.

När jag var som argast skrev jag "brev" till min bio.mamma. Hon fick ta allt den där ilskan och vilsenheten. Den var från början riktad mot henne eftersom det var hon som lämnade bort mig. Sedan kom jag på att det egentligen varit hon som först blev lämnad. Hon blev lämnad av den bio.pappan, vilket ledde till att hon var tvungen att lämna bort mig. Sedan dess fick han ta all skuld och ilska. Jag har aldrig varit intresserad av honom. Jag vill inte veta hans namn, jag vill inte veta någonting alls om honom. Jag kallar honom inte ens "min" bio.pappa, utan pratar om honom som "den" bio.pappan, som att han inte hade något att göra med mitt liv.

Vilket han heller inte har.

Tacksamhet och skuld

Under många, många år har jag levt med en tanke om att jag ska vara "tacksam" och med en känsla av tacksamhetsskuld. Tacksam för att jag kom till Sverige, tacksam för att jag kom till ett bra hem, tacksam för att jag kom till bra föräldrar, tacksam för att min bio.mamma gjorde ett val för mig, tacksam för att.... ja det fortsätter i evigheter. Likadant har den här skulden hängt över min axel. Jag har alltid känt att jag måste göra "rätt" (vad nu det är?). Jag har alltid känt att jag har stått i "skuld" till min bio.mamma för att hon "gav mig en andra chans". Och det har då varit upp till mig att förvalta denna "andra chans" på ett så bra sätt som möjligt. Det har jag liksom varit "skyldig" henne eftersom hon fick ge upp så mycket... för MIN skull. Någonstans har jag tänkt att om jag hittade henne en dag, då skulle hon bli stolt. Hon skulle känna att det var värt det, att hon gjorde ett bra val. Och jag har känt samma skuld till mina föräldrar. De skulle aldrig behöva ångra sitt val av att adoptera mig, utan de skulle också känna att det gjorde rätt val. Och om jag var så bra som möjligt, och alltid gjorde "rätt", skulle de också vara stolta över mig.

När jag tänker på hur länge jag gått omkring med denna "börda", utan att vara medveten om det, blir jag förbannad. Här har jag gått runt och känt skuld och tacksamhet för något som inte var mitt val, för något som aldrig var min önskan. Allt som jag har idag, har jag känt skuld för! Att jag haft det bättre än många andra, för att jag har gjort fler saker, för att jag utbildar mig, för att jag har krav på livet och för att jag vill ha saker, för att jag bara vill vara jag... allt det där har jag på något sätt bett om ursäkt för. Det har alltid funnits en tanke "det här tillhör egentligen inte mig" och "förlåt bio.mamma för att jag bor mycket bättre än vad du gör". Jag som adopterad har verkligen gjort en "klassresa" från att ha kommit långt ner på samhällsskalan i ett land, till att komma ganska högt upp på skalan i ett annat.

Alla tankar kring detta aktualiserades när jag läste en kurs i genus, klass och kön. Läraren bad oss att i grupper diskutera vissa saker, däribland klass. För mig blev det jätte jobbigt. Jag kan inte säga att jag tillhör det ena eller det andra. Vi gick runt och alla fick säga vilken "klass" de kom ifrån och när det kom till mig så valde jag att gå med strömmen och inte avvika. Och det där förbryllade mig och jag blev arg över min egen reaktion. Varför skämdes jag för min person? Och varför var jag så svag att jag inte klarade av att sticka ut? Jag diskuterade det där med tre vänner från klassen, med A, med en klok person som jag kallar L, och tillslut kom jag fram till att allt rörde sig runt det här med tacksamhet och skuld.

Men nu när jag kommit fram till detta tänker jag inte gå runt och be om ursäkt för vem jag är, vart jag kommer ifrån eller vad jag har. Jag tänker inte längre trycka ner mig själv på grund av andra människors val.

Min kärlek A

Min stora kärlek, A, träffade jag strax innan jag åkte till Chile första gången. Men när jag träffade honom, visste jag inte att han var "den Rätte". När jag varit i Chile i 1,5 månad fick jag ett mail där det stod "har jag tagit fel på datumet, skulle du inte vara hemma nu? Eller var det den 11 januari NÄSTA år du skulle komma hem?". Det mailet var det första av många som skickades mellan Sverige och Chile. Efterhand mailade vi varandra varje dag tills dess att jag kom tillbaka till Sverige. Det var så vi lärde känna varandra. När jag väl kom tillbaka till Sverige kände vi redan varandra utan att egentligen har pratat med varandra. Jag ringde honom nervöst från Arlanda, och det kändes konstigt att verkligen prata med honom. När jag kom hem träffades vi samma kväll och "ljuv musik uppstod". Och gör det fortfarande. Efter sex år tillsammans är kärleken starkare än någonsin.

Men det har inte alltid varit lätt för A... Jag har aldrig varit som ett öppen bok att läsa (det kommer jag aldrig heller att bli). Jag är ganska svår att leva tillsammans med. Envis och bestämd, vilket hjälpt mig många gånger. Men vissa gånger stjälpt mig. I relationen till A har jag fått jobba på att släppa honom intill mig känslomässigt. Jag har haft (och har fortfarande) en osynlig mur som dyker upp som ett skydd så fort jag känner mig sårad. Men muren har börjat falla bit för bit, och den ska bort - vilket jag jobbar på. Men A är så fantastisk att han ändå kan se mig bakom min "skyddsmur". Och efter sex år vet jag att han finns kvar hos mig, och det älskar honom bara mer för!

Min A, han är alldeles underbar!!!

Chile 2000, del 5

Dagen innan nyårsafton, det stora milleniumskiftet, upptäckte jag att lappen med min bio.mammas adress och alla uppgifter på var borta. Jag och familjen R hade sovit hos deras släkt i Viña (del Mar), och det var mycket folk där och alla hade sovit lite överallt i huset. Jag fick en egen säng och ett eget rum att sova i, men hade lagt ur några saker ur min väska. Familjen i Viña hade en hushållerska som bäddat och städat rummet, och hade lyckats städa bort den viktigaste lappen i mitt liv! Tårarna sprutade, men sedan tänkte jag att det på något sätt skulle ordna sig. Jag kunde alltid be någon ringa Oscar R och få uppgifterna igen. Jag orkade bara inte oroa mig, utan tänkte att allt hade en mening. Kanske tänkte jag att hon ändå inte skulle vilja träffa mig, och att jag ändå kunde åka till Temuco (den stad jag föddes i) i vilket fall.

Dessutom var det full uppladdning inför nyår. Milleniumskifte, med tusen och åter tusentals människor. Det pratades om att Valparaíso var en av de bästa platserna i världen att vara på just denna kväll. Det skulle bli karneval, storslagna fyrverkerier över hamnen och fest över allt.

Och fest, det blev det!!! Vi åt middag hemma med familjen R och släkten. Vi såg fyrverkerier som var helt fantastiska!!! De vackraste jag sett!!! Sedan gick vi "unga" ut i festnatten. Det var människor överallt, det var varmt och alla var glada. Inga bråk så långt ögat kunde nå. Det var fullt på alla uteställen, så vi festade och dansade runt bland alla människor. Och jag var kär! Kär i allt, alla människor, i Chile, i Valparaíso, i musiken som spelades överallt, allt det vackra. Hade en innerlig känsla av fullkomlig lycka den natten. Vi kom hem framåt 9-tiden på morgonen.

Men verkligheten, dvs Sverige och mina "plikter", gjorde sig påminda. Min lillebror började ringa ofta. Han saknade mig och ville att jag skulle komma hem. Det var andra människor som också började ställa krav på att jag skulle komma hem. Men jag ville inte. För en gångs skull mådde jag riktigt bra, rakt igenom. Och jag kunde inte förmå mig till att sätta andra framför mig själv, just då. Jag ringde hem till min bästa vän, A-M och grät. Och hon sa, det jag verkligen behövde höra då, "men nu är det väl ändå dags att DU får må bra! Om de inte kan förstå det så är de verkligen egoistiska... stanna du, så länge DU vill". Och det var precis det stöd som jag behövde. Det var det som fick mig att verkligen ta beslutet om att stanna längre.

Hemma i Sverige tror ingen att jag bryr mig. Alla tror att jag har glömt dem bara för att jag vill och kommer att stanna lite längre. Alla är sura och vill att jag ska komma hem. Och när jag säger "inte än" tar de det som att jag glömt dem och att jag inte bryr mig om dem. Jag som alltid tänker på andra först! Alltid. Detta är den första gången som jag bara tänker på mig själv, för att jag ska må bra. Sedan förväntar de sig att jag ska GÖRA saker. Men för mig räcker det med att stå i fönstret och se ut på allt folk som går förbi där nere på gatan, eller sitta på Plaza Victoria, jag måste inte kolla museér eller statyer! Jag mår bra av att bara se att andra ser ut som jag! Alla har samma hårfärg som jag, jag är till och med normallång här och inte kortast som alltid annars. De där hemma fattar inte, de vill inte ens försöka förstå!

~ Ur min dagbok, 6/1-2000 ~

Jag sköt upp hemresan till slutet av januari.

Chile 2000, del 4

Efter ca en och en halv vecka trivdes jag som fisken i vattnet. Familjen R skulle åka hem den 8/1-2000, till en början, och jag började mer och mer att känna att jag ville stanna längre. En månad kändes som en vecka. Släkten till familjen R i Santiago frågade mig en kväll, om jag inte skulle åka hem med familjens son, som skulle åka tillbaka till Sverige 26/2. Och den frågan sådde ett frö i mig, som sedan växte sig allt starkare. De pratade om en stor festival i Viña del Mar, dit världskändisar kom och som direktsändes över hela sydamerika. En otrolig upplevelse sa de och den ville jag ju inte missa heller. Jag ville uppleva allt som någonsin kunde upplevas i Chile.

Min pappa ringde tidigt en söndag. Jag var jättetrött eftersom vi hade varit ute kvällen innan och kommit hem sent. Jag förstod knappt att det var han. Det var overkligt på något sätt att höra hans röst. För varje dag som gick försvann Sverige mer ur mina tankar, och det enda som jag förknippade med Sverige var en hemresa som jag inte vill göra. Jag försökte ändå att ringa hem ganska ofta, men ändå blev det ganska glest mellan samtalen. En anledning till det var att jag inte vågade fråga hur mina föräldrar skulle ställa sig till om jag bestämde mig för att stanna till slutet av januari, eller rent av början av februari. Jag såg det som mitt livs chans att vara i mitt land, där jag på någotvis kände mig hemma. Jag började också förstå mer och mer spanska, vilket naturligtvis förhöjde känslan av att höra dit.

Men jag kände mig emellanåt ensam också. Familjen R hade ju sin familj runt omkring sig och sin släkt. Jag hade ingen. Julafton var en märklig upplevelse. Det var 30-35 grader, vi satt och åt mat ute på familjens "patio" under vindruvorna som hängde ner, åt kalkon men ingen skinka. Och jag saknade min famlij. Mamma, pappa och lillebror. Vi pratade i telefon med varandra och önskade god jul, men det gjorde bara saken värre. Samtidigt var det mysigt att fira jul i Chile. Det var varmt och skönt hela kvällen och vi satt ute till sent sent på natten.

När jag gick och lade mig tänkte jag på min bio.mamma också. Tänk att vi firade jul i samma land! Och att hon var närmare mig än någonsin innan. Jag var så tacksam för att få veta att hon verkligen var i liv. Min fasa var hela tiden att hon inte skulle vara det, eller att hon var försvunnen. Men hon fanns!!! Och jag höll hennes adress i min hand.

Två sorters kärlek...

Det fanns en gång två kvinnor som inte kände varandra.
Den ena minns du inte, den andra blev din mamma.

Två olika liv skapades att forma ditt.
Den ena tände din stjärna, den andra lärde dig leva.

Den första gav dig ditt behov av kärlek.
Den andra fanns när du behövde den.

En gav dig nationalitet, den andra gav dig ett namn.
En sådde dina talanger, den andra lät dig utveckla dem.

En gav dig dina känslor, den andra lugnade din rädsla.
En såg ditt första leende, den andra torkade dina tårar.

En gav upp dig, det var allt hon kunde göra.
Den andra bad om ett barn, och hon leddes rakt till dig.

Nu sitter du här med din fråga: Vem är jag?
Och nu frågar du mig genom dina tårar,
den äldsta frågan genom åren,

Är det arv eller miljö som format mig?

Varken eller, min älskling, varken eller.
Det är bara två olika sorters kärlek.

~ Okänd ~

Santiago de Chile

Chile 2000, del 3

Efter några veckor i Chile ville jag aldrig åka därifrån igen. Att jag inte förstod allt som sades var jobbigt emellanåt, men inte längre hela tiden. Vi åkte mellan Valparaíso och Santiago. I Santiago var det oerhört varmt. Luften stod stilla, solen stod högt på den blå himlen, smoggen låg tät och man var ständigt svettig. När man åkte buss klibbade ryggen mot galonsätet och man kände sig hela tiden smutsig. Det fläktade knappt eftersom det ligger berg runt omkring hela Santiago, så det känns som en kokande gryta. Inombords mådde jag bättre och bättre, jag kände inte lika starkt att jag behövde hitta min bio.mamma. Det kändes som att jag hade hittat hem. Chile passade in i mig, och jag i Chile. I min dagbok skrev jag:

Det som förut inte var bra, är bra nu. För nu har jag hittat hem. Allt känns bra, och allt är bra. Inte ens i mina bästa fantasier trodde jag att jag skulle trivas så bra som jag gör. Jag vågade väl aldrig hoppas på att jag skulle göra det. Just nu vet jag inte om jag vill hitta min mamma. Men samtidigt vet jag att jag "måste". Jag kommer aldrig förlåta mig själv annars när jag kommer till Sverige. Jag vet hur ont det gör att inte veta, jag vet hur mitt hjärta gråter och jag vet hur mycket jag vill, bara att jag inte känner det just nu. Jag kommer ändå inte att träffa henne nu. Det blir en annan gång eftersom allt måste gå genom en myndighet i Temuco. Och sådant tar ju alltid tid. Men jag vill se henne nu, den här gången. För att, ja, bara SE henne och tänka "Wow, kolla det där är min mamma".

~ 19/12-99 ~

Klokt nog visste jag att jag var tvungen att ändå söka efter mer information. Familjen R hjälpte mig också till ett ställe i Santiago där man letar reda på försvunna människor. Vi fick träffa en man där som hette Oscar R. Första pratade vi länge och han frågade mig om skälet/en till varför jag ville söka upp henne. Hur mitt liv i Sverige var, om jag var arg på henne osv. Sedan läste han mina adoptionshandlingar. Han slog sedan in min bio.mammas namn i datorn och vips hade han alla uppgifter jag behövde. Från att bara ha hennes namn, fick jag reda på hennes adress, jag fick reda på att jag hade tre halvsyskon, två systrar och en bror, deras namn, deras ålder, deras födelsedatum, namnet på hennes man, när och vart de gift sig. Jag trodde inte att det skulle gå så lätt.

Oscar R skulle kontakta polisen i Temuco, som skulle kontakta min bio.mamma, som sedan skulle få bestämma om hon ville träffa mig, sedan skulle de (poliserna) kontakta mig. Jag blev alldeles snurrig, men tyckte väl att det lät bra. Från Sverige har jag alltid fått höra att den bio.mamman kanske inte alls vill eller kan träffa sitt barn igen och man ska därför aldrig "bara dyka upp". Man ska på något sätt utgå från att de inte vill träffas. Man ska inte ha för höga förhoppningar, om en några överhuvudtaget.

Det kändes bra när vi gick därifrån. Jag hade tagit ett viktigt steg, och jag är evigt tacksam mot familjen R´s pappa som var med mig.

Barnlöshet

Hittade en blogg som berörde mig oerhört. Den handlar om ofrivillig barnlöshet och heter Drömmen om dig. Kvinnan som skriver, skriver mycket om den sorg som jag funderat kring.

Det är otroligt att det för vissa kan vara så lätt att bli gravid, medan det för andra är väldigt svårt. Det måste vara svårt att tackla. När man är runt 25-30 års ålder stiger förväntningarna runt omkring, och dessa förväntningar måste ju i sig bli stressande faktorer. För de flesta som försöker skaffa barn är det ju naturligt att det blir barn. Men för alla blir det inte det.

Bloggläsning

I min jakt på bra bloggar hittade jag en jättefin dikt som ~ O ~ skrivit på sin blogg En enkelriktad återvändsgränd... :

Kan man sakna nån
man aldrig träffat?

Kan man sakna nåt
man aldrig haft?

Kan man längta
så det gör ont
efter nåt som inte finns?

Det verkar så

Riktigt bra beskrivning av hur det kan kännas att sakna eller längta...

Älskade lillebror

Min bror och jag har alltid stått varandra nära. Har alltid "skyddat" varandra. Det finns ingenting som jag inte skulle göra för honom. Han har alltid varit mitt stöd, säkert helt omedveten om det. Vi har alltid haft ett speciellt band, och jag tror att det har varit för att vi båda är adopterade från Chile.

Det skiljer sex år mellan oss, men åldern har aldrig spelat någon roll. Jag minns hur glad och lycklig jag var över att få en liten bror. Jag avgudade honom från första dagen vi möttes. Han var så liten i sin blåa lilla sparkdräkt när vi mötte honom på Arlanda. Och han låg bara alldeles rak i kroppen och tittade runt omkring sig med sina stora mörka ögon. Funderade nog på vart han hade hamnat. När han var liten kunde han skratta så att det bubblade av glädje. Var jag arg på honom och han började skratta, var det omöjligt att fortsätta vara arg.

Idag är han 21 år och det är lustigt att han, precis som jag, åkte tillbaka till Chile vid denna ålder. Jag har alltid sagt till honom att jag ville resa med honom till Chile, den dagen då han ville det. Och jag är oerhört glad för att jag uppfyllde det löftet till honom. Och jag är glad över att han fått se "vårt" land, att vi upplevt det tillsammans, att han har fått träffa min bio. mamma och syskon, liksom jag fick söka och hitta hans. Nu delar vi något ännu mer speciellt.

Valparaíso

Underbar utsikt från Cerro Alegre

Chile 2000, del 2

När jag åkte till Chile första gången åkte jag inte helt själv. Jag fick möjligheten att resa dit med familjen R, som jag känt ytligt under några år. De skulle åka tillbaka till Chile för att hälsa på sin släkt och fira Milleniumskiftet. Min dröm sedan jag varit liten var att få komma till Chile innan år 2000. Den drömmen gick i uppfyllelse, vilket jag såg till att den skulle. Jag fick bo med dem och deras släkt, först i Santiago och sedan i Valparaíso. De flesta familjer i Chile är stora, stor släkt och många vänner. Man umgås på ett helt annat sätt än vad man gör i Sverige. Det finns ingen som först ringer och frågar om man får komma över på en fika. Man dyker bara upp och "känner sig som hemma". Mi casa es su casa är ett uttryck som verkligen är sant. Man kan sitta och dricka kaffe och prata i timmar. Alla umgås med alla, barn som vuxna.

Hemma hos P var det också alltid mycket folk. I deras ögon var det inte "folk" utan deras familj. För mig var det folk. Jag kände dem inte, kunde inte prata med dem och förstod inte så mycket. Emellanåt blev det också väldigt påfrestande. Jag ville vara själv emellanåt och drog mig undan lite. Skrev mycket, tänkte, lyssnade på musik. Försökte förstå mig själv. Hade jag kunnat prata spanska flytande eller bättre än vad jag gjorde, hade jag inte dragit mig undan. Men att bara förstå mindre än hälften och att inga hänga med i alla skämt är tröttsamt.

Vi var ute en del också. Många av kusinerna var i samma ålder som mig. Vi satt på barer och "pratade" och jag försökte hänga med så gott det gick. Jag minns att jag kände mig lite utanför, eftersom att språket hela tiden hindrade mig från att "vara som alla andra". Det är ganska lustigt när man tänker på det. I Sverige var länge min strävan att "se ut som alla andra" medan i Chile ville jag "vara som alla andra" eftersom jag där smälte in rent utseendemässigt. Vi var ute och dansade. Tjejerna gick oftast in gratis medan killar fick betala. Det bästa var i alla fall att där man var tvungen att betala fick man alltid minst en drinkbiljett i priser!

Jag minns att jag var arg också. Jag började mer och mer att avguda Chile och tyckte allt var så vackert. Och jag var arg, arg för att "de" adopterade bort mig till Sverige. För att "de" skickade bort mig från allt det vackra. Och jag var avundsjuk på all släkt som familjen R hade. Att alla stod varandra så nära, och att de delade så mycket med varandra.

Fy f*n, vad en adoption förstör mycket! Jag vill inte vara adopterad längre. Hur f*n kunde de skicka iväg mig till andra sidan jordklotet? Jag vill inte åka härifrån. Vad var meningen med att ta mig härifrån för att sedan vilja få mig att stanna för alltid?

~ 19/12-99 ~

Det är svårt att läsa, jobbigt att minnas. När jag läser min dagbok nu, känns det som det är en helt annan person som skrivit. En ung, arg person. En person som antigen älskade eller hatade, en person som drog allt till sin spets. Det är en märklig känsla.

Chile 2000, del 1

För att lättare hänga med döper jag denna "följetong" av min första resa tillbaka till "Chile 2000, del X". De första dagarna finns det skrivet om här. Men det finns mer att skriva om de första dagarna, för de var omtumlande och svåra att tackla. Man kan aldrig förbereda sig på vad som kan komma upp eller hur man kommer att reagera på det som händer när man åker tillbaka. Men någonstans har nog alla en styrka, och i utsatta lägen hittar man den och klarar av att tackla sådant man aldrig trodde att man skulle klara.

Jag skrev hela tiden dagbok när jag var där, den har jag rotat fram nu. Har aldrig läst den efter att jag skrev den, lade den bara i en låda när jag kom hem och där har den legat de senaste 6 åren. Men så här skrev jag när jag satt på flyget.

Nu sitter jag på flyget till Chile. Om ca 2,5 timme landar vi. Jag kan fortfarande inte fatta att jag snart ska landa i Chile. Det har så länge bara varit en dröm som jag aldrig trodde skulle gå i uppfyllelse. I mina tankar och drömmar har jag rest till Chile 1000 gånger. Men nu är det på riktigt. Resan har varit lång, väntan likaså. Tröttheten är påfrestande, jag vill bara ha en säng och sova. Hela resan har jag studerat andra sydamerikaner, de flesta chilenare. Jag såg mina axlar på en tjej från Köpenhamn till São Paulo. Mitt hår på en annan, och ryggen på ytterligare en annan. Ganska häftigt faktiskt. Åker över Anderna nu. Jättevackert! Bara berg så långt man kan se. Snöiga toppar. Otroligt. Mäktigt. Det är nu man inte vill tänka på det där fotbollslaget som störtade i Anderna, och som var tvunga att äta av de som dött för att överleva... Landar snart i Santiago de CHILE!

~ 11/12-99 ~

Sedan gick det en vecka tills jag skrev igen. Och då skrev jag:

Har varit i Chile i en vecka. Jag älskar allt! I går satt jag på en buss och när vi kom fram till Valparaíso och jag såg alla ljus... alltså det går inte att beskriva för det är så otroligt vacker! Vi har åkt från Santiago till Valparaíso och just nu bor vi hos P och hennes familj.

~ 19/12-99 ~

Den där veckan som gick där emellan var en av de värsta i mitt liv. Jag kände mig totalt ensam, utsatt och förvirrad. Allt var nytt, precis allt. Och jag förstod ingenting. Spanska kurserna jag läst var inte mycket till hjälp. Man pratar inte så som man lär sig i skolan "i verkligheten" i sydamerika. Det är väldigt mycket slang och varje land har sina ord och uttryck för saker. Det är bara att tänka hur olika svenskan är... om man jämför uttal och ord mellan skånska, göteborska, norrländska och gotländska. Och det som var svårast att tackla var att detta är ju mitt land! Det borde vara lätt att ta till sig det. Men det var sådana olika världar mellan Sverige och Chile. Och det tog ett par dagar innan jag kunde släppa det invanda och se Chile för det som är Chile. När jag väl kunde det... älskade jag allt.

Jag åkte från Sverige den 10 december 1999, och skulle komma tillbaka den 11 januari. Men när jag väl var där kunde jag inte åka därifrån efter bara en månad. Det gick inte, jag kunde inte förmå mig till det. Därför stannade jag i tre månader, och kom hem till Sverige den 10 mars 2000.

Återresor

När jag var liten sa alltid mina föräldrar att vi skulle åka tillbaka till Chile när min lillebror var stor nog. Eftersom det är 6 år mellan oss, var jag långt före honom i de tankarna och kunde inte vänta på att han skulle bli "stor nog". Och jag kom också fram till att jag inte ville åka med mamma och pappa. För mig kändes det inte som att de tillhörde "den världen" eller "den delen av mig". Chile och återresan tillhörde på något sätt en del av mig, en privat del av mig som jag inte delat eller velat dela med dem. Det är svårt att förklara känslan, för jag vet att många familjer åker tillsammans för att upptäcka landet. Men jag ville på något sätt något mer. Jag ville inte leva som turist i mitt eget land, jag ville smälta in och jag ville upptäcka mig själv och min person. Jag var förberedd på att det skulle bli jobbigt, men det var just därför jag ville åka själv också. Jag ville inte att mamma och pappa skulle se mig ledsen, jag ville inte känna att jag var tvungen att hålla allt inom mig bara för att inte göra dem ledsna.

Självklart var det svårt för dem att släppa i väg mig till andra sidan jorden. Men svårare var det nog just eftersom det var till Chile, där mina rötter fanns. De var aldrig emot det, det var något de alltid räknat med. Att jag en dag skulle vilja åka tillbaka. Det är på något sätt något som "ingår" i hela "adopterar-kittet"... som förälder till adopterade bör man räkna med att personen någon gång vill tillbaka för att se och uppleva landet. Men det är svårt. Det var svårt för mig att ta upp resan, och det var svårt för mina föräldrar att låta mig resa. Jag är ju deras barn, jag tillhör dem och Chile blir på något sätt en "konkurent". Men de förstod att det var något viktigt, något som jag måste få göra på mitt sätt och själv.

Och jag är glad att jag var envis och bestämd med vad jag då ville. Min första återresa kunde inte på något sätt ha blivit bättre.

De första dagarna har jag skrivit om innan, här , men jag kommer fortsätta skriva om tiden efter de första dagarna. Jag kommer ta lite efterhand, eftersom det som hände under de tre månader jag var där skulle kunna fylla en hel bok.

Livet som inte blev som det var "tänkt"

Jag föddes i en stad i Chile hos en mamma som var väldigt ung. Av en mängd omständigheter kunde hon inte behålla mig, och hade inget annat val än att adoptera bort mig. Mina tre första månader i livet tillbringade jag i Chile. Vad min bio. mamma berättat så fanns jag hos henne in i det sista. Hon försökte in i det längsta att vara nära mig och att behålla mig. Men hon insåg att det inte gick. Hon ångrade sitt "val" den dag då hon lämnade bort mig, men då var det försent. Sedan fanns jag hos någon "stand-in" mamma i Santiago innan jag flög till Sverige med eskort. Och där tog mitt "Chile-liv" slut.

Många gånger har jag funderat och fantiserat över hur mitt liv kunde ha varit. Men de flesta fantasier handlade om att jag hade en relation med min bio.mamma. Inte så mycket om hur det vardagliga livet skulle ha sett ut, eftersom det troligtvis inte hade varit så "bra". Definitivt inte så bra som mitt liv är idag, och som det varit hela mitt liv. En del gånger när livet varit trögt och jobbigthar de där fantasierna om mitt "Chile-liv" fungerat som en "flykt".

Men det där "förlorade" livet har varit en sorg. Adoptionen medförde att jag förlorade mitt språk, mitt land, mitt folk, musik, kultur, traditioner... ja, allt som är chilenskt. Något som jag däremot fått behålla är mitt namn. Mitt namn fick jag av min bio.mamma, vilket inte mina föräldrar visste men de valde att behålla det, vilket jag är de evigt tacksamma för!

Livet blir inte alltid som det var "tänkt", men det blir inte dåligt för det!

Glädje och sorg

Det är en sak som jag länge har funderat över, och som kan vara ganska känsligt. Den vanligaste anledningen till att man adopterar ett barn är att man själv av någon anledning inte kan få biologiska barn. När man ansöker om att få adoptera ett barn, genomförs en ordentlig utredning av föräldrarna, deras bakgrund, uppväxtförhållanden, nätverk, arbeten, hälsa, familj, förhållandet, ekonomin mm.

Men jag funderar över hur väl de bearbetat att de inte kan få biologiska barn. Det måste ju vara en oerhörd "förlust" och det måste finnas en sorg över detta, vilket är fullt naturligt. Jag vet att det finns föräldrakurser för föräldrar som ska adoptera ett barn, men går man där igenom "förlusten" och sorgen eller fokuserar man bara på det som ska komma? Det är ju viktigt för föräldrarna att få vara ledsna för att de inte kunde få biologiska barn, lika viktigt är det för adopterade att få sörja förlusten av sin bakgrund och det liv man skulle ha haft, men som man inte fick. Med detta menar jag att man samtidigt "ska" vara glad för det barn och det liv man har, men det är också viktigt att inte förtränga några känslor bara för att man är rädd för vad andra ska säga. Man kan vara glad samtidigt som man får ha en sorg över att livet inte blev som det var "tänkt".

Verkligt

Igår var en kompis här hemma, J. Hon ska om någon vecka åka till Bolivia, där hon hade sin första praktik. Jag visade alla bilder för henne från Chile, och det var så roligt för hon kände igen vissa "attribut" som finns i sydamerika. såsom statyer, gatlycktor, torg mm. Det är så roligt att prata med någon som varit i sydamerika som "känner till hur det kan vara". Ännu roligare är det att min lillebror varit där, och A (min sambo).

Plaza Victoria, Valparaíso

Vi såg på en filmsnutt som min lillebror filmade när vi var och hälsade på hos min bio.mamma. Dessa videofilmer som jag har betyder så otroligt mycket. Bilder är en sak, också otroligt viktiga men videofilmerna har med rörelser, röster, blickar, ord, allt ljud runt omkring. Allt blir mer levande. Varje gång jag ser på dessa filmer blir allting mycket verkligare. Och för varje person som åker till Chile och upplever landet, blir det ännu mer verkligt. Jag önskar att mina närmaste vänner kunde åka med och lära känna Chile och träffa min bio. familj, för de skulle lära känna den delen av mig med.

"Adoptivbarn"

När man läser om adopterade i pressen heter det ofta "adoptivbarn". Jag förstår inte riktigt hur människor tänker när det skriver det. Troligtvis har det blivit ett sådant etablerat begrepp att man använder det av bara farten eller vanan. Men jag tycker att det blir väldigt missvisande.

Jag tror att det blivit en vana att använda det begreppet eftersom det från början bara "fanns" adoptivbarn. Vid 1960- och 1970-talet då de första barnen kom var det bara barn som adopterades, alltså "adoptivbarn". Men nu, nu har väldigt många av dessa "adoptivbarn" växt upp och är idag tonåringar, unga vuxna, vuxna, mammor och pappor. Självklart finns det adopterade barn idag med, men en stor grupp av de som adopterats är allt annat än barn. Och det tycker jag är viktigt att tänka på.

Anderna genom flygplans fönstret

Dunkla rum

Jag kan inte hjälpa dig opp
Kan inte lysa upp den väg du springer
Jag kan inte vagga dig varm och lugn
Du har en annan röst, annan färg
Ett annat land med andra klockor som ringer
Jag tar mig inte in i dina dunkla rum
/.../
Jag skulle gärna hjälpa dig opp
Och kunna lysa upp den väg du springer
Om jag kunde vagga dig varm och lugn
Jag hör nog samma röst
och bor i samma land
med samma klockor som ringer
Du går inte ensam genom dunkla rum

~ Lars Winnerbäck ~

Valparaíso by night - oslagbart vackert

Utsikt över Valparaíso´s hamn. Måste upplevas live för att förstå hur fantastiskt vackert det är! Längtar ständigt efter denna utsikt och stad. Till nästa besök är det bara på bilder jag får uppleva det. Tyvärr finns det
inga bilder i världen som kan fånga in det magnifika...

Ensam är stark!

Mitt måtto under många år har varit "ensam är stark". Länge har jag tänkt att jag var tvungen att vara stark eftersom jag kände det som att jag på något sätt stod "själv i världen". Sjuk tanke, eftersom jag egentligen inte alls stått själv. Men på något sätt var det min "överlevnads strategi" att tänka jag har bara mig själv. Det är bara mig själv jag kan lita på, det är bara jag som kan se till att jag klarar något eller inte, jag kan bara lita på mig själv.

Folk försvinner ur ens liv, nya människor kommer in. Men det är det där försvinnandet som jag haft problem med att tackla. Att bli lämnad. Bli ensam kvar. Bli sårbar. Vem skulle hålla upp mig när och om jag inte klarade hålla upp mig själv? Det fanns ingen jag litade på tillräckligt mycket som jag kände att jag helt och fullständigt kunde lite på att de skulle stå där den dagen jag kanske skulle bryta sönder. Kanske är det mitt största problem. Att lita på att folk finns där för mig, att de inte lämnar.

Ofta får man höra att adopterades stora problem är att de har problem med separationer, pga att de så tidigt i sitt liv blivit lämnade av sina bio. mammor. Jag har aldrig velat inse att det där faktiskt gällt mig med. Men under den senaste tiden har det inte gått att undvika att det faktiskt stämmer in på mig. Nu när jag fattar det kan jag se det i mitt beteende. Framför allt i förhållandet till den som står mig allra närmast... min sambo.

Det sorgliga är att man (=jag) vill ha den man älskar mest i hela världen nära, nära, nära sig. Man vill släppa in honom nära inpå. In i tankarna, men kanske framför allt i känslorna. Men det är där det tagit stopp. Så länge det gällt bra och positiva känslor har det inte varit några problem. Problemen har uppstått då det gällt negativa känslor... när jag känt mig sårad eller "hotad"har jag stött bort honom och många gånger tänkt gå du bara, jag klarar mig f*n bättre själv, utan dig. Samtidigt har allt inom mig skrikit i skräck lgå inte, ämna mig inte! Självklart blir det svårt för min sambo att tackla värsta schizo-bruden som plötsligt dykt upp och tagit kommandot i hans annars "kloka flickvän".

Idag försöker jag att lära mig lita honom som står mig närmast. Jag har mycket att förlora på om jag släpper honom tätt tätt intill och han sedan lämnar mig. MEN... jag förstår nu att jag har MER att förlora om jag inte gör det och att han lämnar mig bara därför. Och det är det där jag tränar på nu, och som jag faktiskt också gör framsteg i. Även om det för det mesta kanske sker med myrsteg, men det händer faktiskt att jag tar några "giraffsteg" också!


PS. Visst är ensam stark, men riktigt stark kan man bara bli om man vågar ge av sig själv trots att man kan förlora... starkast är man när man emellanåt kan och vågar luta sig mot någon annan. DS.

Arv eller miljö?

Vilket väger tyngst? Jag vet inte. Men jag har funderat över det en hel del. Under olika tider i mitt liv har den ena vägt mer än den andra.

När jag inte visste något om min bakgrund spelade arvet väldigt stor roll i mitt liv. Jag hade ingen att "se mig själv i", ingen att identifiera mig med. Och de jag ändå jämförde mig med, hade alltid något som jag aldrig kunde få. I princip var ju det lönlöst. Men det förstod jag inte då, utan mådde bara dåligt av att inte se ut som "alla andra". Jag undrade hur min bio.mamma såg ut. Om jag ärvt hennes ögon, hennes mun, hennes leende. Jag kunde stå framför spegeln och titta på mitt ansikte och undra. Kanske tänkte jag att ju mer jag tittar, kanske skulle jag hitta någon ledtråd.

Nu när jag vet vad jag ärvt efter min bio.mamma. Att hon har mina ögon, eller jag hennes. Att vi faktiskt har samma leende... och ja, att inte förglömma... identisk stortå, då spelar arvet ingen större roll längre. Nu kan jag också se de andra sidor som jag genom mina föräldrar och miljö tillägnat mig. Jag är mer "påverkad" av mina föräldrar än jag kanske någonsin insett innan.

Och jag har kommit fram till att det inte behöver vara antingen eller. Det måste inte bara var arv som är viktigast, lika lite som det bara måste vara miljö som påverkar. De påverkar båda två, men det ena behöver inte vara bättre än det andra.