Min familj i Chile

Numer får jag varje vecka minst ett mail från min minsta syster i Chile. Hon är så söt! Hon skriver alltid att de saknar mig, älskar mig och att de längtar efter mig. De hoppas att vi kommer att komma under 2008. Det hoppas jag med!

Innan önskade jag alltid att någon i Chile skulle tänka på mig. Det skulle på något sätt kännas mer som mitt land då och som att jag hörde dit. Jag kan säga nu att det inte alls känns mer som mitt land än innan, inte heller att jag direkt hör dit mer än innan heller...

Det lustiga är att då jag är här i Sverige så spelar det mindre roll, men varje gång jag landar i Chile betyder det allt. Att veta att de väntar på mig och att de längtar efter mig. När man landar på flygplatsen i Santiago står det massor med folk och väntar på sina nära och kära. Första gången var jag lite sorgsen över att det inte fanns någon som väntade på mig. Andra gången visste jag att jag hade någon att hälsa på. Tredje gången kändes det lite som att komma hem. Att min familj i Chile väntade mig (även fast de egentligen inte visste att jag skulle komma just då, men jag visste ju var de fanns). Fjärde gången kommer de förhoppningsvis veta att jag kommer. Att VI kommer. Och då kommer vi kanske att åka direkt till dem och kanske till och med bo hos dem. Vem vet.

Förälder

I lokaltidningen som finns här där vi bor fotas nyblivna föräldrar med deras bebisar. Förra veckan var vi i tidningen och på deras hemsida på nätet. Jag var inne flera gånger varje dag för att se på bilden. Det kändes så overkligt att vi verkligen är föräldrar till en liten dotter. Men det är vi!!!

Jag är mamma. Mamma till en liten dotter! =D

Första gången

Det var så otroligt häftigt första gången jag såg min dotter. Det var som att se mig själv när jag var liten. När jag ser bilder på mig och jämför med henne så liknar vi varandra så mycket. Helt enormt häftigt!!!

Inte utan min dotter

Sent igår kväll satt jag och ammade min lilla flicka och en våg av känslor sköljde över mig. Jag älskar denna lilla flicka över allting på jorden (tillsammans med hennes pappa). Att man kan älska någon från första ögonblicket har jag fått bekräftat. Jag skulle aldrig kunna leva en dag utan henne. Hon är så självklar i mitt liv nu att jag aldrig skulle kunna tänka mig ett liv utan henne.

Och det är det där som gör så ont att tänka att min bio. mamma någonstans måste ha känt likadant för mig... och ändå så tvingades hon lämna bort mig.

Hur överlevde hon det???

Jag skulle aldrig någonsin klara av att fortsätta livet utan min dotter.

Tårarna fullkomligt forsade på mig, som tur var låg min lilla solstråle lyckligt ovetande och snusande vid bröstet och åt i godan ro.

Nu är hOn här!

I onsdags den 7/2 kom så äntligen vår lilla FLICKA. Hon föddes med kejsarsnitt och kom till världen klockan 10.16. Hon var 48 cm lång och vägde 3090 gram. Helt ljuvlig var hon!

Förlossningen var lång. Blev igångsatt förra tisdagen på morgonen, men värkarbetet kom aldrig riktigt igång (vilket absolut inte kändes eftersom jag hade 4-6 värkar var 10:e minut från 9.15 på morgonen till 05.00 morgonen efter...) Berättar mer senare. Tillslut bestämde sig läkaren för att barnet skulle förlösas med snitt. Tacksam var jag!!!

Så nu äntligen har vi en liten flicka hos oss. Just nu sover hon inne i sängen med sin pappa.

Hinnsvepning

I morse var vi inne på förlossningen för fler prover. Läkaren kom in vid 11-tiden och gjorde en "hinnsvepning" som ett första försök för att se om något vill hoppa igång. Än så länge känner jag inget speciellt annat än lite molande värk, men det är bara att vänta och se. Vi ska tillbaka i morgon bitti igen... om inget hänt innan dess.

Nedräkning... (på riktigt)

Idag spenderade vi förmiddagen på förlossningen. Gjorde CTG-kurva i en timme. Har sammandragningar med jämna mellanrum, bebisens hjärtljud ser bra ut och h*n dansar runt där inne som vanligt. =)

Pratade med en läkare som sa att äggvitan i urinen hela tiden ökar och att det inte är bra, samtidigt som det just nu inte är någon "kris". Däremot tror läkarna inte att det kommer att gå ner utan bara öka nu. På tisdag går vi in i vecka 40 (39+0), och de är inne på igångsättning nu under veckan... kanske redan imorgon!!!! Vi har ju fattat att de övervägt detta under veckan som kommer, men samtidigt har vi inte alls ställt in oss på det eftersom vi någonstans hoppats på att det ska komma igång av sig självt innan. Och jag känner mer och mer att bebisen är på väg att vilja komma ut, men h*n hinner nog inte med det innan imorgon eller tisdag... eller onsdag.

J*klar vad nervös jag blev helt plötsligt!!! Nu är det inte längre löst prat om att "eventuellt", "kanske", "vi får se" osv... nu är det snarare en fråga om vilken dag.

Rädd

Ikväll har jag känt sammandragningar igen och jag känner att bebisen rör sig mot eller nuddar vid livmodertappen, vilket känns obehagligt. Jag känner att något är på G och det har jag ju längtat efter i så många dagar nu att det känns som år!

Samtidigt blir jag rädd...

Ska JAG verkligen bli mamma?
Ska JAG verkligen ta hand om ett litet, litet barn?
Ska verkligen JAG få barn? Jag som inte känner mig vuxen alls... ibland.
Hur kan man veta att man blir en bra mamma???

Tur för bebisen att mannen finns alldeles bredvid, han kommer i alla fall att bli den bästa och underbaraste pappan i hela världen. Kring det har jag inga som helst tveksamma tankar. Och bara det är en tröst i sig.

Jag kan heller inte låta bli att bli lite rädd för hur det kommer att kännas att hålla bebisen... och veta att min egen bio.mamma var tvungen att lämna mig. Jag är rädd för att känna någon slags panik över att få en förnimmelse över hur det måste ha känts för henne.

Framåt

Det går framåt! Idag var vi på återkoll på förlossningen, nya prover och undersökningar. Proverna är okej, trots att jag har högt blodtryck och äggviteläckage. Allt är ju relativt... Men det går i alla fall framåt. I går och under förrgår natten hade jag ganska kraftiga sammandragningar och molande värk, vilket idag visade att livmodertappen öppnat sig en centimeter! Coolt! Det underlättar onekligen OM de nu skulle behöva sätta igång förlossningen, innan den kommer igång av sig självt. Och det visar att det går framåt... då återstår "bara" 9 centimeter till innan bebisen äntligen kan komma ut!

Det pirrar onekligen i magen. Ska tillbaka för fler prover igen på söndag, och på måndag ska vi träffa överläkaren igen och då ska vi diskutera hur vi ska gå vidare... kanske kommer bebisen av sig själv snart, eller så kommer h*n med lite hjälp. =D

Just nu...

skulle jag vilja sätta mig ner bredvid min bio.mamma. Dricka en kopp té och prata om livet.

Nedräkning

Det börjar närma sig för förlossning. Dagarna släpar sig fram och jag försöker att tänka på andra saker än att vänta på att det ska sätta igång. Jag längtar efter den lilla bebisen i magen. H*n finns ju så nära mig, innanför min hud, i mig men ändå är h*n så långt borta.

Jag undrar vad min bio.mamma kände då det närmade sig för hennes förlossning. Kände hon samma längtan som jag gör? Eller kände hon bara förtvivlan?

Väntan

Har i natt "sovit" på sjukhuset. Hade ont i huvudet under hela helgen och de på förlossningen ville att jag skulle komma in. Jag blev kvar där för observation under natten och kunde knappt sova någonting. Har +3.0 äggvita i urinen och ännu högt blodtryck. I morgon går jag in i vecka 39 och bebisen är verkligen klar och vill förhoppningsvis komma ut så snart som möjligt. Under veckan som gått har jag varit på förlossningen nästan varje dag, och det känns lite orättvist när man ser alla andra där med sina små nyfödda, som svävar fram på små moln. Jag är där men inte för att föda eller för att jag precis fått barn.

Jag vill också ta med mig en liten bebis hem!

Vecka 38

Fler prover...

Under förmiddagen har jag varit inne på förlossningen och tagit fler prover, CTG och pratat med läkare. Proverna var bra, utom blodtrycket och äggvitan. Har en lindrig form av havandeskapsförgiftning, fick jag äntligen bekräftat igår och idag. Innan har de inte sagt så mycket, utan både sagt ja och nej samtidigt. Skönt i alla fall att ha det bekräftat. Det värsta är ju att det känns som man är en "tickande bomb". Rätt vad det är kan jag bli jättesjuk och få kramper mm. Men än så länge ser alla prover bra ut, och då är det ingen fara. De vill ju att jag ska gå så länge som möjligt även fast bebisen är "klar". H*n behöver egentligen bara lägga på sig lite mer vilket bebisar gör de sista veckorna.

Läkaren var jättenoga med att säga att jag måste vila, får inte städa, laga mat eller gå på stan mm. Ligga på soffan och se på tv är ungefär det jag får göra. Och jag som redan är rastlös! Idag är det dessutom underbart vinterväder, snö och solsken. Imorgon ska jag lämna mer prov, sedan ska jag till min barnmorska på måndag. Det ska bli skönt för då ska vi prata kring förlossningsplan och hur gravidieteten har förlöpt.

Jag hoppas på att bebisen kickar igång allt själv nu snart och att h*n vill komma ut. Det skulle verkligen underlätta i allt. På ett sätt känns det som att något är på G, men det kan å andra sidan bara vara önsketänkande.

Inlagd

I måndags var jag hos min barnmorska för koll av blodtryck och äggvita. Jag hade då ganska högt blodtryck och +2.0 äggvita i urinen. Jag fick en läkartid dagen efter. BM ringdedock tillbaka efter lunch och sa att hon pratat med en jour.läkare som eventuellt ville lägga in mig, i alla fall ta fler prover. Vid 14-tiden var jag på sjukhuset och blev då inlagd för övervakning. Jag hade i alla fall tur som sedan fick gå hem igår eftersom blodtrycket gick ner och ytterligare urinprov inte visade på större läcka av äggvita.

Idag var vi hos en läkare som gjorde ultaljud på bebisen. H*n väger nu 3093 gram! Moderkakan är helt okej och barnet får den näring som h*n behöver, så bebisen mår bra och har inte påverkats något. Däremot kommer jag eventuellt att sättas igång tidigare eftersom det är oroande att jag inte mår bra, vilket ju i slutändan påverkar bebisen. Förhoppningsvis kan förlossningen hoppa igång av sig självt. Känner ganska stora sammandragningar emellanåt och har lite molande värk (som mensvärk ungefär). Det är också skönt att jag är i vecka 38 nu och att bebisen är "klar". I morgon ska jag in till BM igen för ytterligare prover och koll.

Det är i alla fall skönt att veta att bebisen mår bra, det är huvudsaken. Nu ska jag bara fortsätta vila.

Det ska bli så enormt häftigt att se vår bebis!

Att veta att en del av henne eller honom kommer från mig. Jag hoppas att h*n kommer att likna mig. Det skulle vara en så oerhört häftig känsla, att varje dag se en annan människa som påminner om mig.

Nyfödd

Ung mamma har blivit mamma till lilla Wilma!

GRATTIS!!!

Längtan

Jag längtar så efter vår bebis nu. Har varit ganska trött på att bara gå och vänta och känna mig stor. Men nu har jag kommit på att för varje dag, varje timme, minut och sekund som går så kommer jag allt närmare bebisen.

På något konstigt sätt ser jag fram emot att värkarna ska börja. Jag vet ju att det kommer att göra ofantligt ont... men bebisen kommer ju att komma till oss genom smärtan, så det är ju egentligen en positiv smärta!


(Ska komma ihåg detta när jag väl ligger där med värkar och ska pressa fram bebban och det känns som jag ska gå i tusen bitar!)