Hej!

Det var länge sedan jag skrev något. Det var egentligen länge sedan jag överhuvudtaget surfade så mycket. På grund av flytt och inget bredband blir det lätt så. Jag har dock inga tankar på att sluta blogga, om någon ännu tittar in... Bredbandet är på G nu och är beställt.

Hela mitt liv håller på att förändras. I augusti gifte jag mig med min älskling. Vi hade ett ljuvligt sommarbröllop på stranden med alla nära och kära. Festen var helt underbar. Det bästa jag någonsin gjort! Eller, ja, en av de bästa sakerna... det är nämligen så att jag och min älskade man lyckats skapa en liten bebis också. En liten bebis som just nu ligger och sparkar i min mage. Är just nu i vecka 26. Magen har börjat växa och det känns märkligt underbart.

Jag hoppas att ni har det bra i höstrusket! Ta hand om er!

/Patricia

Winnerbäck

I måndags var jag och såg Winnerbäck live! En helt underbar fantastisk konsert i den mest fantastiska miljö!

UNDERBART!

Soliga hälsningar

Ja, nu har jag flyttat tillbaka till "Småstaden". Än så länge känns det som en vanlig semester (bortsett från det att jag jobbar), det känns inte som att vi verkligen flyttat tillbaka. Såg på min lilla väderflicka i Malmö att det var regn... det är det inte här kan jag tala om. Här lyser solen obarmhärtigt, inga moln, 22-26 grader i vattnet, säkert 30 grader i luften.

Vi har inte tillgång till internet såsom innan, utan nu får jag ta mig till vänner för att skriva. Och eftersom ingen vet att jag skriver denna blogg kommer det bli svårt att skriva något längre...

Hoppas att ni alla har det bra i sommarvärmen!

/ Patricia

Long time no see...

Det händer saker i mitt liv just nu. Massor av saker. Vi har de senaste veckorna packat kartonger efter kartonger, eftersom vi ska flytta tillbaka till "småstaden". Denna vecka går flyttlasset. Det ska både bli kul och jobbigt att "komma tillbaka" till det som förut var hem, men som inte varit det på några år, samtidigt blir det en omställning att möta det gamla eftersom vi utvecklats och inte riktigt är samma personer som vi var när vi flyttade. Det är i alla fall skönt att vi är två.

Det händer som sagt mycket i mitt liv just nu. För tillfället kan jag inte skriva om allt som händer, men förr eller senare kommer jag att skriva om det. Från och med onsdag kommer jag inte att kunna skriva eftersom vi då inte kommer att ha tillgång till internet. Det tar några dagar att installera först på nya stället. Men så fort det är fixat är jag tillbaka igen! Och innan dess hinner jag ju eventuellt skriva lite till!

:D

Ha det gott så länge!

Chile 2000, del 11

Den unga kvinnan stod kvar där ute med den andra kvinnan som jag förmodade var min bio.mamma. Hon tittade nyfiket på oss och undrade säkert vilka vi var och vad vi ville. M bad sedan att få tala endast med min (förmodade) mamma, och den unga kvinnan nickade och gick sin väg tillbaka in i huset. Kvinnan öppnade grinden och stod framför oss. M frågade om min (förmodade) bio.mamma hette C och och var si och så gammal. Och hon svarade ja. Nu kunde jag se hennes ansikte. Och hon tittade på mig hela tiden. Släppte inte mitt ansikte för en sekund med blicken. M frågade vidare om hon hade fött en dotter för ett antal år sedan, kvinnan svarade ja. M frågade om barnet hette Patricia X X, kvinnan nickade, fortfarande utan att släppa min blick. M vände sig mot mig och sa "det är hon". Det enda jag kunde göra var att nicka tillbaka. Det var hon, min bio. mamma! M frågade kvinnan om hon visste vem jag var. Hon tittade intensivt på mig utan att svara. M sa tillslut att jag hetter Patricia och var hennes dotter. Kvinnans ögon fyllde med tårar, och hon nickade och gav M en blick, som om hon redan visste.

Det var som en dröm. Jag har nog aldrig varit så tyst i hela mitt liv. Jag tittade på henne, hennes ansikte och kunde inte sluta. Jag studerade varje millimeter av hennes ansikte. Var vi lika? Syntes det att hon var min mamma? M och min bio.mamma pratade. M frågade saker om henne och om anledningen till varför hon adopterat bort mig. I adoptionspapprena står det att hon var ung, och att hon arbetade i familjer. Och att det då hade varit omöjligt att ha med ett litet barn på armen. Hennes familj hade inte stöttat henne utan sa att om hon behöll barnet, var hon inte längre välkommen hem. Hon stod utan stöd från någon och hade inget annat val. Mannen hade hon träffat sporadiskt, men då han fått reda på att hon var gravid hade han lämnat staden. Nu kan jag säga som så att detta inte riktigt stämde, utan att gå in på detaljer, men då hon upptäckte att hon var gravid gjorde hon allt för att behålla mig. Då jag föddes behöll hon mig så länge hon kunde, men insåg ganska snart att det inte skulle gå. Det sista hon ville vara att lämna bort mig. Hon berättade om den dagen då hon gått till ett kontor där hon skulle lämna mig. Hon lämnade mig, men då hon gick ner för trappan från kontoret hade hon ångrat sitt beslut och sprungit tillbaka upp igen. Då var jag redan på väg därifrån. Det sista hon såg av mig var då jag försvann in i en bil. Hon försökte att stoppa bilen från att köra i väg men hon kunde inte springa tillräckligt fort. Sedan såg hon mig aldrig mer. Hon fick inte ens reda på vart jag tagit vägen. Hon trodde att jag fanns kvar någonstans i Chile, eller åtminstone i sydamerika. Men hon kunde aldrig ha gissat att jag hamnade i Sverige.

Hon berättade att det fanns ett tv-program, som kan jämföras med våra "Spårlöst försvunnen"-program, och att hon alltid drömt om att programmet en dag skulle komma till henne. Att de skulle berätta att hennes dotter ville ha kontakt med henne, och att hennes dotter alltid tänkt på henne. Nu kom ju inte vi med stora videokameror, men hennes dröm gick ändå i uppfyllelse. Hon fortsatte att berätta om sitt liv efter att jag försvunnit, och jag såg på henne att det inte hade varit lätt. Hon hade efter något år träffat en man som hon blev gravid med och det var då min halvsyster kom till världen. Den unga kvinnan som först kommit ut, visade sig nu vara min halvsyster.

Det var mycket att ta in på en gång. Jag hörde samtalet pågå och jag förstod mer än vad jag trodde att jag skulle. Men samtidigt hörde jag deras röster och min bio.mammas berättelse som i en dimma. Jag kunde inte titta mig mätt på henne, och inte hon på mig. Hon tittade på mig hela tiden, hon hade stora mörka vackra, men väldigt sorgsna ögon. Jag tittade på hela henne, hennes kropp, hennes händer, hennes fötter... och där märkte jag att hennes stortå var en kopia på min högra stortå. Jag började fnissa för mig själv eftersom det var det sista jag hade tänkt skulle vara lika.

Jag vet inte hur länge vi var där hos henne, tiden fanns inte. Vi kunde ha stått där i en halv timme lika väl som en och en halv timme. Jag hade med mig några bilder från det att jag var liten, upp i skolåldern. M gav bilderna till henne och sa att hon fick dem. Min bio.mamma sa att hon nog inte kunde behålla dem... men sedan sa hon "sanningen kommer alltid ifatt en, och då är det dags att berätta". Sedan sa hon, nästan lite trotsigt, "jag behåller dem". Vi tog några kort, men innan dess sprang hon in för att byta om till en finare blus än den hon hade på sig när vi kom. Jag log igenkännande igen, precis så skulle jag också ha gjort. Efter en stund sa vi hejdå. Vad jag tänkte eller kände, eller ens pratade med M efteråt minns jag faktiskt inte. Jag minns inte när eller var vi hoppade på bussen tillbaka Temuco. Huvudet måste har varit så fullt av intryck och känslor att jag på något sätt stängde av.

Det var den klart största upplevelsen i mitt liv.
En dröm som gick i uppfyllelse.

Chile, 2000 del 10

Vi tog en liten buss till byn där min bio.mamma fanns. Jag hade adressen uppskriven på olika ställen så att jag aldrig mer skulle tappa bort den igen. Jag minns inte själva resan från Temuco till byn, jag vet bara att jag drunknade i en mängd frågor och att jag var så koncentrerad på det jag skulle försöka göra. Fokuserad på att inte krascha. Vi hoppade av bussen på torget mitt i byn. En liten mysig grön och lummig liten by mötte oss. Solen hade gått upp och det började att bli varmare. Vi pausade en stund på torget, samlade lite kraft, småpratade och skojade.

Tillslut bestämde vi oss för att börja sökande på riktigt. Det var så svårt att greppa att min bio.mamma fanns inom ett hundartal meter ifrån mig. Det påminde om den där leken när man går nära något man letar efter och den andra säger "hett, hett" och när man går ifrån "kallt, kallt". Men nu fanns det ingen som sa om jag var på väg mot henne eller ifrån henne. Vi letade bland alla gator och alla husnummer. Människorna i byn var uppe och barnen var på väg till skolan. Människor vi mötte tittade nyfiket på oss, tyckte vi, fast vi försökte "smälta in" och inte dra uppmärksamheten till oss. Vi gick gata upp och gata ner. I början var jag spänd som en fiolsträng, men efter ett tag slappnade jag av mer och mer och tänkte att "det här kommer inte gå fort". Att hitta en adress i Chile är inte samma sak som att hitta en adress i Sverige. I Chile kan huset vara borta... alla nummer stämmer överens men när du kommer fram till ett efterfrågat nummer finns inte huset mer, antigen är det rivet eller så har det helt enkelt aldrig funnits. När vi kom fram till rätt gata och hittade vi inte det rätt numret. Först kändes det som ett slag i magen. Så nära, men ändå så grymt långt ifrån.

Vi stannade upp mellan de två husen där just hennes skulle ha funnits. Tanken på att ge upp fanns aldrig, frågan var bara hur vi skulle gå vidare. Det var varmt nu. Solen fullkomligt stekte oss från en klarblå himmel. Vi bar på våra ryggsäckar och önskade att vi hade haft tunnare kläder med oss. Men vad skulle vi göra nu??? Vi kom fram till att vi skulle fråga någon försiktigt, om adressen och numret men aldrig hennes namn. Vi hittade en kvinna som vi frågade, hon tog adressen i sin hand och tittade sig omkring. Efter en stund ropade hon på sin man som kom ut. Men ingen av dem kunde svara. Vi gick vidare och för varje person som vi frågade samlades allt fler, tillslut smög vi inte omkring längre. Vi gick varv efter varv runt i kvarteret och människorna började fråga oss "har ni hittat adressen? Inte... gå till det gula huset där borta. Där bor en gammal gumma som bott här hela sitt liv, hon vet". Men inte heller hon visste. Tillslut kom vi fram till att vi var tvugna att fråga efter min bio.mamma och även då använda hennes namn. Vi stannade till utanför ett hus och där pratade vi med en familj, som inte kände till någon C. Sedan kom någon av dem på den briljanta ideén. "Om hon har barn, så är barnen inskrivna i skolan. Det finns bara två skolor här, de måste ha den rätta adressen. Har ni namnen på hennes barn?". Tack och lov hade vi ju det. Då jag slarvade bort adressen hjälpte M´s mamma mig att få tillbaka adressen där ju även barnens namn och födelsedatum stod med.

Vi fick vägvisning till skolan där de små barnen gick. Människor på vägen frågade hur det gick. Vår första taktik om att vara så diskreta som möjligt höll inte, men desperata situationer kräver desperata lösningar. Och eftersom ingen ändå visste vem min bio.mamma var kändes det som att det ändå inte spelade någon roll. Vi kom fram till skolan och pratade med en lärare som tog med oss till rektorn. Väggarna var vitkalkade och det var en skön svalka där inne. Rektorn plockade fram en stor, stor brun bok. I denna enorma bok började hon att slå efter barnens namn. Det kändes som att gå tillbaka i tiden. Denna enorma bok, med alla barns namn nedteckade förhand i snirklig skrivstil, som jag aldrig skulle kunna tyda. Efter mycket bläddrande hittade hon mina småsyskons namn! Namnen stod verkligen där! Vad som var ännu bättre, var också att adressen stod där. Den rätta. Det var skrattretande när vi såg den. Exakt samma adress, men siffrorna var omkastade. Från att ha letat efter ett högt nummer, skulle vi nu leta efter ett lågt nummer. Vi skrattade så tårarna rann. Vi tackade så mycket och gick sedan mot andra sidan av byn. Tilläggas bör, att trots att det var en relativt liten by, var det långt att gå till andra sidan av den. Vägen till andra sidan byn kändes som en evighet.

Det fanns en lättnad inom oss nu. Vi hade gjort ett framsteg. Vi stannade till vid en liten kiosk och köpte vatten. En lite äldre kvinna gick förbi oss och jag sa "Är det där min mamma?" halv p skoj, halvt på allvar. M började att skratta "Åh, stackars liten som inte vet vem hennes mamma är". Och så skrattade vi mellan tårar. Hela situationen var absurd. Vi märkte på husnumrena att vi började närma oss, på riktigt. Tillslut såg vi numret. Hjärtat bankade. Nästa "problem" uppkom dock. Det fanns tre olika hus på samma tomt, under det där numret. Efter en stund bestämde vi oss för att knacka på och fråga efter C. Ingen skulle ju ändå få reda på vad vi ville henne. Innan vi hann gå in på gården kom en dam ut från ett av husen. Hon hade sitt hår uppknutet i en stram knut på huvudet. Ögonen granskade oss, och jag blev rädd. Jag tyckte inte alls om henne och tänkte hela tiden, att "nej, hon kunde omöjligt vara min bio.mamma". Det var hon inte heller, men hon kände inte heller till någon vid namn C. Däremot hänvisade hon oss till en granne en bit upp på gatan i ett litet gult hus. Vi gick dit. Där inne i det lilla gula huset, med bruna knutar satt en familj och åt mat. M knackade lite på fönstret som stod på glänt. De stannade upp och lyssnade på M. Jag stod en bit bakom och bara försökte andas.

Sedan gick allt jättefort. De berättade att hon bodde precis bredvid dem, och att deras barn gick i samma klass som mina småsyskon. Flickan i familjen ropade till sin bror, innan jag hann blinka sprang pojken i till min bio.mamma, och i nästa stund kommer han ut tillsammans med en yngre kvinna. Mitt inre är alldeles i uppror. Hade kroppen och benen fungerat där och då hade jag sprungit. Men mina ben vägrade att röra sig. Det enda som rörde sig var hjärtat som höll på att banka sig ur min kropp. Jag tittade på den yngre kvinnan, men vi likande inte varandra. Hon tittade nyfiket på oss. Hon ropade in mot huset på sin mamma. Min mamma? Efter en liten stund kom en kvinna ut med kort korpsvart hår. Mellan oss fanns en grind. Jag såg till att ha brädan som satt på grinden framför hennes ansikte tills jag var helt säker på att det var hon. Jag orkade bara inte med en besvikelse till. Att först börja leta efter likheter och sedan få reda på att det inte var hon, nej, det orkade jag inte med. Denna gång ville jag vara 100% säker på att det var hon, min bio.mamma, som stod framför mig.

Äntligen!

Nu är jag helt klar med högskolestudier (på ett tag i alla fall). I fredags tog jag min socionomexamen! Jättekul och roligt var det! I dag avslutade jag min extra kurs med en liten redovisning.

Nu är jag alltså tillbaka, här i min blogg-värld! Nu har jag tid över till tankar och reflektioner, som inte rör skolan.

OCH jag har tid att läsa hos alla mina favoritbloggare igen! :D

Examensdags!

Imorgon klockan 14.00 tar jag min socionomexamen!!! Tjihooo! Äntligen är jag klar!!!

???

Min kärlek Andréas säger att jag emellanåt är för självständig och har för bra självförtroende. Att jag är för stark.

Det är lustigt att han upplever mig så, speciellt då jag själv känner mig som svagast...

Chile, 2000 del 9

Det var ett tag sedan jag skrev på min "följetong"... kanske har det blivit så medvetet, eller omedvetet. Jag vet inte. Men det är som att det inte finns tillräckliga ord för att beskriva det största i mitt liv. Ibland kan jag tänka för mig själv att "äsch, herregud vad är det för märkvärdigt med att jag råkat hitta min bio. mamma och familj???". Men varje gång jag berättar, bara lite, att jag varit tillbaka i Chile och "by the way" hittat min bio.familj fängslas människor och det är då som jag får min tankeställare.

Varje människa behöver inte hitta sin bio.familj, de bara "har" den. Varje människa behöver inte samla allt sitt mod för att göra det värsta, och på samma gång, det bästa i sitt liv. Det är som att gå ut i något okänt med förbundna ögon. Och du vet aldrig när du kommer ramla. Krascha. Med ansiktet hårt mot marken.

Hur som helst, tog jag och M bussen till Temuco. Det var sista veckan på den tid jag hade kvar i Chile. Tre månadet hade gått. Och slutdatumet för min biljett. Mina föräldrar hade "gett upp hoppet" på att få hem mig innan JAG ville hem. Under hela tiden under dessa tre månader hade jag inte tänkt tanken på att jag ville hitta min bio.mamma. Jag hade allt, jag kände mig hel, bara av att vara i Chile. Jag behövde inget mer, bara vara där. Men under någon vecka innan mitt avresedatum tillbaka till Sverige började jag att fundera. Kanske var det bäst ändå, att i alla fall försöka att hitta henne. Annars skulle jag ju ångra mig när jag kom tillbaka hem till Sverige. Det visste jag ju. Att jag varit henne så nära, men ändå inte tagit chansen.

Så någon gång bestämde jag mig för att försöka. Jag minns inte när eller hur. Jag minns bara att jag och M en dag gick till busstationen i Valparaíso för att boka biljetter. 13 timmar dit på buss. 13 långa timmar. Jag minns inte heller vad jag tänkte på vägen dit. Jag var bara så glad för att M åkte med mig. För att hon fanns med vid min sida.

När dagen kom åkte vi. Vi kom fram jättetidigt på morgonen och det var kallt, fruktansvärt kallt. Inte alls den värmen som det var i Valparaíso. Vi tog buss in till centrum där vi drack te. Klockan var fem-sex-sju på morgonen och vi frös. Vi lade upp en liten taktik. Att försöka hitta min bio.mamma utan uppmärksamhet från någon. Att "smyga" oss runt för att ingen skulle märka av oss, för att ingen skulle förstå. Vi skulle inte berätta för någon om vad det var vi skulle göra, eller vem det var vi skulle söka efter. Det var vår taktik, ingen skulle märka oss, ingen skulle se oss...

Ur fotoalbumet

San Cristóbal, Santiago de Chile 2002

Frustrerande

Det är frustrerande när det är så mycket man vill berätta för någon, men som man inte kan på grund av bristande språkkunskaper.

Jag mailar min halvsyster i Chile med jämna mellan rum, men det är jättesvårt. Den chilenska spanskan inte alls om den spanskan som man får lära sig i skolan. Det är andra benämningar på vissa saker, man uttrycker sig på ett annat sätt... men framförallt är det väldigt mycket slang. Och då man pratar är det mycket lättare, då fattar jag. Men i skriftform????

Min halvsyster är min länk till min bio.mamma, min andra halvsyster och min halvbror. Och kontakten med henne är viktig. Det är svårt att beskriva livet i Sverige, livet här skiljer sig markant från livet i Chile. På gott och ont. Men det är också svårt att ibland veta hur jag ska förhålla mig till min bio.familj. De gånger då jag varit i Chile så har jag varit och hälsat på varje gång, men bara över en dag. Med undantag från den sista gången i december, då jag och min bror var där två dagar. Men ju längre jag är där desto svårare blir det att lämna dem. Avskedet blir jobbigare ju bättre jag lär känna dem och ju mer tid jag tillbringar med dem.

Det finns så mycket att berätta för dem, men samtidigt är det så svårt. Det är svårt att förhålla sig till familjen i Chile, som på ett sätt är främlingar men på ett annat sätt så oändligt mycket mer än det.

Examensarbetet är inlämnat!

Nu är examensarbetet inlämnat!!! Äntligen! Som jag och N slitit de sista veckorna. Stress, stress, stress. Men nu har vi gjort det bästa vi kunnat, nu väntar opponering och förhoppningsvis blir vi godkända.

Sedan tar jag min examen fredagen den 2 juni!!!

Nu har jag åter tid att skriva mer på bloggen! :D

Ur fotoalbumet

Jag på fisketur i río Toltén vid Villarica.

Investering för barnet?

När jag läser sådant här blir jag alltid lika konfunderad över vilken "panik" sådant kan skapa hos föräldrar. Att de måste sova med sina barn i sängen tills dess att barnet är fem år. Och detta för att undvika seperationsångest??? Att det skulle vara en investering för barnet.

Det är alltid lika intressant att läsa om bandet mellan mamma-pappa-barn. Att det är viktigt att amma, hålla barnet nära intill sig så fort det kommit ut i världen. Annars kan barnet få djupa men.

När jag tänker på hur jag själv föddes, och hur jag själv hade det de första tre månaderna av mitt liv (som ju också är de viktigaste, de första månaderna och året)... kan jag tänka att "ja det är ju tur att jag som adopterad inte är mer skruvad än vad jag redan är (?!)". För inte tror jag att jag alltid hade den där närheten som är så viktig, inte sov jag ihop med någon och inte fanns det någon där så fort jag skrek. Självklart kommer det men ur sådant. Inga tvivel om det, MEN man överlever. Det finns värre saker man som förälder kan göra än att inte sova med sitt barn tills dess det är fem år. Visst kan det säkert vara en bra investering för barnet, men helt ärligt... vilken investering är det för föräldrarna och deras parförhållande??? Har barnet ens två föräldrar efter de fem år barnet sovit mellan dem? Don´t think so!

Notis

Just nu är jag mitt uppe i examensarbetet... som tar all min tid... :(
Inget bloggande och inget bloggläsande...

Men snart är jag tillbaka igen! :D


Ps. Tack för alla kommentarer! Me like!!! Ds.

Tonår

Idag när jag cyklade hem såg jag en mamma och hennes lilla dotter. Dottern var (troligtvis) adopterad (hon kan ju ha en utländska pappa också). Hon var så söt och såg så glad ut. Och jag tänkte en helt urbota dum tanke... "hoppas du är lika glad när du kommer in i tonåren". Och jag vet ju, bara för att jag hade en jättejobbig period då, behöver ju inte denna lilla flicka få det.

Men, faktum är ju tonåren är jobbiga för de allra flesta. Oavsett om man är adopterad eller inte. Tonåren går ju alla igenom. Men min tonår var otroligt jobbig. Det är dett under att jag stod ut med mig själv, ännu större under att människor runt omkring stod ut med mig. Allt var bara helt fel. Jag kände mig ensam och lämnad. Osedd och oförstod. Vilsen och ledsen. Jag irrade runt i totalt mörker och försökte hitta ut till ljuset.

Men jag hade en vän. Hon fanns alltid där, och hon var den viktigaste personen för mig där och då. Hon trodde på mig, hon såg mig, och kunde ta mina tårar, min frustration. Hon lyssnade och dömde aldrig ut mina, ibland, hemska tankar. Hon finns ännu där för mig idag med. Men nu för tiden behöver hon inte ta min hemska tankar, för de är borta. Nu får hon iställer lyssna på mina "lyxproblem" och andra mer vardagliga tankar. Men tack och lov för henne! Att hon fanns!

Jag hoppas att den lilla flickan som jag såg, också hon kommer att ha någon vid sin sida. Någon som kan leda henne mot ljuset och finnas där för henne, om hon får jobbiga tankar och känslor som inte riktigt går att hantera för en tonåring.

Mina väderflickor

Jag älskar min små väderflickor (som ni hittar på höger sida en bit ner). En väderflicka som visar Malmös väder, och den andra som visar Temucos väder. Genast kom Temuco och min bio.familj mycket "närmare". Nu vet jag direkt vilket väder de har, varje dag.