Vecka 35

Bilden är i och för sig från vecka 34, men någon större skillnad är det inte på magstorleken. Har snart fyra veckor kvar till beräknat datum... hur stor kan en mage egentligen bli?

Bebis!!!

Kattmamman har blivit mamma! Så otroligt roligt!

GRATTIS!!!

Häromdagen fick jag ett mail från min minsta syster i Chile. Jag berättade då att vi väntar barn! Det stör mig ordentligt att jag är så kass på spanska att jag inte kan mer i detalj berätta om allt som just nu händer i mitt liv och med bebisen som växer och växer i magen. Men det är i alla fall skönt att ha kontakt med min minsta syster, och på så vis också min bio.mamma. De undrar också när jag ska komma till Chile nästa gång, vilket just nu är omöjligt att svara på. Jag vill åka snart igen, men det kostar och resan är lång. Med en liten bebis blir resan också helt annorlunda än de tidigare resorna. Och sitta på ett flygplan med en liten bebis vet jag inte om jag vill. Nog för att själv reste som tremånaders baby, men det är knappast någon drömscenario för någon.

Jag måste också översätta ett brev till min bio.mamma med frågor kring hennes graviditeter och förlossningar. Vissa saker är mer genetiska än andra, och så är det bara. Igår var jag på extra kontroll hos barnmorskan eftersom jag i tisdags hade för högt blodtryck. Jag hade ännu högre igår vilket resulterade i att jag fick gå till förlossningen för fler provtagningar. Jag ringde mannen som kom på sju röda. Jag fick ligga i ett av förlossningsrummen. Barnmorskan satte fast en rund "bricka" som mätte bebisens hjärtljud och en "bricka" som mätte sammandragningar. Varje gång bebisen rörde sig skulle jag trycka på en knapp så att rörelserna registrerades. Först sov hon/han, sedan började hon/han dansa runt... det blir definitivt en dansare... som sin mamma :)

Min barnmorska var orolig för att jag kunde ha havandeskapsförgiftning på gång, men jag kunde inte svara henne om min mamma haft det eftersom jag ju inte vet det. Men jag har nu i alla fall bestämt mig för att fråga henne om hennes graviditeter osv. Hon har ju ändå burit och fött fyra barn till världen. När jag kom till Sverige var jag tre månader gammal men vägde som en nyfödd, nu har jag börjat fundera på om det kan vara så att jag kom för tidigt. Det kan ju bara min bio.mamma svara på. Läkaren inne på förlossningen sa i alla fall att jag ska sjukskriva mig från jobbet från och med måndag och har ordinerat vila. Ska träffa en annan läkare på tisdag, eventuellt sjukskriver han mig då beroende på hur blodtryck mm. ser ut då.

Börjar bli lite nervöst nu, det är trots allt fem veckor kvar till beräknat förlossningsdatum.

Hälsning...

GOD JUL!!!
FELIZ NAVIDAD!!!
MERRY X-MAS!!!

Hoppas att ni alla haft en bra julafton!

/Patricia

Vecka 33

Idag var jag på koll hos vår barnmorska. Vår lilla bebis växer som hon/han ska. Hjärtljudet ligger stabilt på 152 slag i minuten, som det gjort de senaste gångerna. Fundusmåttet mäter 31 cm. Hon/han har lagt sig neråt med huvudet. Allt är som det ska och det känns skönt att veta. Har tagit ut några semesterdagar nu så jag har möjlighet att vila ut lite. Det har varit mycket på jobbet och jag har fått några "tillsägningar" från äldre kollegor (och mammor) om att ta det lugnt, tänka på mig själv och bebisen. Envis som jag är har jag haft svårt att acceptera att jag inte är lika "smidig" och inte har samma energi som annars. Men nu har jag lyssnat och det har varit jätteskönt att arbeta mindre. Vi får se hur det blir efter jul. Har tänkt att arbeta januari ut. Men jag får helt enkelt se hur jag mår. Känner av foglossning... som jag försöker förneka... och ryggen värker... som jag också försöker förneka.

Adoptionsregler

Läste just på Aftonbladet att Kina inför striktare regler för de som vill adoptera barn från Kina. Bland annat får man som sökande inte ha ett BMI över 40. När det gäller de här olika adoptionsreglerna som dels Sverige har och dels adoptionsländerna kan man verkligen ställa sig frågande till varför vissa regler finns och vissa inte finns. Exempelvis är det jätteviktigt att man är frisk, att man har ekonomi, utbildning mm mm. Men när det gäller andra viktiga saker såsom förmågan att visa kärlek, att kunna prata med sina barn, att ge barn självkänsla osv är inget som uppmärksammas... Tycker jag är jättesynd eftersom det är jätteviktiga bitar, men de uppmärksammas inte speciellt mycket. Men pengar och utbildning kan man ju mäta, men det är inte lika lätt att mäta förmågan att ge kärlek, omtanke och trygghet. Tyvärr.

Funderingar

I går var vi på föräldrakursen. Det var andra gången och vi gjorrde ett besök på förlossningen och såg en förlossningsfiilm.... gissa vad jag drömt om i natt.

Ja, mycket riktigt. Jag drömde att jag och min man var på förlossningenn för att föda. Minns inte själva förlossningen eller ens om vi kom så långt innan jag vaknade, men jag kommer i håg att vi födde tidigare än det beräknade datumet i februari. Nu har jag funderat på om jag allvarligt talat ska ta mig i kragen och maila min halvsyster i Chile och berätta om bebisen i magen och höra om min bio.mammas förlossningar. Hon har trots allt fött fyra barn, och det kan ju säga en del om hur vår förlossning kommer att bli.

Ett av paren i föräldrarkursen har redan fått sitt lilla barn. De var beräknade i slutet av januari, men har redan fått sitt lilla, men friska barn. Det blir ju klart mer påtagligt att vi också ska ha barn. Magen växer ju och det rör sig där inne men emellanåt är det alldeles för obegripbart att det verkligen är ett barn där inne. Min största skräck har alltid varit att jag inte skulle kunna få barn. Det hade varit en stor sorg, att inte ha någon som är mitt kött och blod, att inte ha någon som liknar mig. När man har varit utan det hela livet, blir det väldigt viktigt. Man vill både veta vem man kommer ifrån och vem man liknar och på vilket sätt. Att hitta sitt eget sammanhang på något vis.

Möjligheter

När jag kom till inskrivningen på Mödravårdcentralen (MVC) skulle man fylla i papper kring sin egen och sin mammas sjukdomshistoria, min egen vet jag ju men inte min bio.mammas. Jag har alltid velat veta om det finns några sjukdomar i släkten, och hur min bio.mammas graviditeter och förlossningar varit... men nu när jag verkligen har möjligheten att ta reda på det - låter jag bli. Jag kan tänka att det kan vara bra att veta. Samtidigt tänker en del av mig att det inte hjälper mig när jag ska föda. Om hon haft tuffa förlossningar skulle jag bara bli nervös, och har de varit lätta så är det ju bara positivt.


För övrigt så vet hon inte ens om att hennes dotter i Sverige väntar barn, och att hon på sätt och vis ska bli mormor.

Diskussion

Idag på jobbet hade vi en diskussion kring adoption. En kollegas vänner har adopterat en liten flicka och ska snart få en flicka till. En solskenshistoria.

Men det var en sak som jag reagerade på... kanske är jag oerhört partisk... kanske är jag ovanligt skeptisk... eller också är det bara egna erfarenheter som speglar mitt sätt att tänka. Men en sak som jag inte tycker är okej. Det gäller det här med åldern hos föräldrar som ska adoptera. Jag tycker inte att det är okej att de är 45+. Det är säkert inga problem när barnen är små, men det är inte lika kul att ha gamla föräldrar när man är tonåring. Dels för att de inte alls är på samma nivå i all samhällsutveckling, och inne i ett helt annat synsätt. Dels för att det var så länge sedan de själva var tonåringar att de helt har glömt hur det var, och dels för att de var tonåringar under helt andra förutsättningar än idag. Dels för att det blir mer påfrestande för dem att ha bångstyriga tonåringar som är ute och lever rövare. Dessutom är det pinsamt att ha föräldrar som är lika gamla som klasskompisars mor-och farföräldrar...

Och det är inte alls kul att ens föräldrar är så pass gamla som de är den dag då man själv ska få barn. Föräldrar är bland det viktigaste som finns. De är ens trygghet, även när man är vuxen och själv ska få barn... och det är då som man upptäcker att åldern faktiskt har betydelse.

Bebis i magen

Det är en märklig känsla att känna det röra sig inom en. Jag vet att det är en liten bebis där inne, en liten bebis som hör min röst varje dag, som hela tiden finns med mig. Det är märkligt att tänka sig, och ändå så finns det en nytt litet liv där inne. Det är också en märklig känsla att veta att min bio.mamma en gång kände mig i sin mage, precis som jag nu känner min bebis. Ännu märkligare och, framför allt, sorgligare är det att tänka att hon var tvungen att ge bort mig till främmande människor som hon än idag inte vet vilka de är.

Hej!

Det var länge sedan jag skrev något. Det var egentligen länge sedan jag överhuvudtaget surfade så mycket. På grund av flytt och inget bredband blir det lätt så. Jag har dock inga tankar på att sluta blogga, om någon ännu tittar in... Bredbandet är på G nu och är beställt.

Hela mitt liv håller på att förändras. I augusti gifte jag mig med min älskling. Vi hade ett ljuvligt sommarbröllop på stranden med alla nära och kära. Festen var helt underbar. Det bästa jag någonsin gjort! Eller, ja, en av de bästa sakerna... det är nämligen så att jag och min älskade man lyckats skapa en liten bebis också. En liten bebis som just nu ligger och sparkar i min mage. Är just nu i vecka 26. Magen har börjat växa och det känns märkligt underbart.

Jag hoppas att ni har det bra i höstrusket! Ta hand om er!

/Patricia

Winnerbäck

I måndags var jag och såg Winnerbäck live! En helt underbar fantastisk konsert i den mest fantastiska miljö!

UNDERBART!

Soliga hälsningar

Ja, nu har jag flyttat tillbaka till "Småstaden". Än så länge känns det som en vanlig semester (bortsett från det att jag jobbar), det känns inte som att vi verkligen flyttat tillbaka. Såg på min lilla väderflicka i Malmö att det var regn... det är det inte här kan jag tala om. Här lyser solen obarmhärtigt, inga moln, 22-26 grader i vattnet, säkert 30 grader i luften.

Vi har inte tillgång till internet såsom innan, utan nu får jag ta mig till vänner för att skriva. Och eftersom ingen vet att jag skriver denna blogg kommer det bli svårt att skriva något längre...

Hoppas att ni alla har det bra i sommarvärmen!

/ Patricia

Long time no see...

Det händer saker i mitt liv just nu. Massor av saker. Vi har de senaste veckorna packat kartonger efter kartonger, eftersom vi ska flytta tillbaka till "småstaden". Denna vecka går flyttlasset. Det ska både bli kul och jobbigt att "komma tillbaka" till det som förut var hem, men som inte varit det på några år, samtidigt blir det en omställning att möta det gamla eftersom vi utvecklats och inte riktigt är samma personer som vi var när vi flyttade. Det är i alla fall skönt att vi är två.

Det händer som sagt mycket i mitt liv just nu. För tillfället kan jag inte skriva om allt som händer, men förr eller senare kommer jag att skriva om det. Från och med onsdag kommer jag inte att kunna skriva eftersom vi då inte kommer att ha tillgång till internet. Det tar några dagar att installera först på nya stället. Men så fort det är fixat är jag tillbaka igen! Och innan dess hinner jag ju eventuellt skriva lite till!

:D

Ha det gott så länge!

Chile 2000, del 11

Den unga kvinnan stod kvar där ute med den andra kvinnan som jag förmodade var min bio.mamma. Hon tittade nyfiket på oss och undrade säkert vilka vi var och vad vi ville. M bad sedan att få tala endast med min (förmodade) mamma, och den unga kvinnan nickade och gick sin väg tillbaka in i huset. Kvinnan öppnade grinden och stod framför oss. M frågade om min (förmodade) bio.mamma hette C och och var si och så gammal. Och hon svarade ja. Nu kunde jag se hennes ansikte. Och hon tittade på mig hela tiden. Släppte inte mitt ansikte för en sekund med blicken. M frågade vidare om hon hade fött en dotter för ett antal år sedan, kvinnan svarade ja. M frågade om barnet hette Patricia X X, kvinnan nickade, fortfarande utan att släppa min blick. M vände sig mot mig och sa "det är hon". Det enda jag kunde göra var att nicka tillbaka. Det var hon, min bio. mamma! M frågade kvinnan om hon visste vem jag var. Hon tittade intensivt på mig utan att svara. M sa tillslut att jag hetter Patricia och var hennes dotter. Kvinnans ögon fyllde med tårar, och hon nickade och gav M en blick, som om hon redan visste.

Det var som en dröm. Jag har nog aldrig varit så tyst i hela mitt liv. Jag tittade på henne, hennes ansikte och kunde inte sluta. Jag studerade varje millimeter av hennes ansikte. Var vi lika? Syntes det att hon var min mamma? M och min bio.mamma pratade. M frågade saker om henne och om anledningen till varför hon adopterat bort mig. I adoptionspapprena står det att hon var ung, och att hon arbetade i familjer. Och att det då hade varit omöjligt att ha med ett litet barn på armen. Hennes familj hade inte stöttat henne utan sa att om hon behöll barnet, var hon inte längre välkommen hem. Hon stod utan stöd från någon och hade inget annat val. Mannen hade hon träffat sporadiskt, men då han fått reda på att hon var gravid hade han lämnat staden. Nu kan jag säga som så att detta inte riktigt stämde, utan att gå in på detaljer, men då hon upptäckte att hon var gravid gjorde hon allt för att behålla mig. Då jag föddes behöll hon mig så länge hon kunde, men insåg ganska snart att det inte skulle gå. Det sista hon ville vara att lämna bort mig. Hon berättade om den dagen då hon gått till ett kontor där hon skulle lämna mig. Hon lämnade mig, men då hon gick ner för trappan från kontoret hade hon ångrat sitt beslut och sprungit tillbaka upp igen. Då var jag redan på väg därifrån. Det sista hon såg av mig var då jag försvann in i en bil. Hon försökte att stoppa bilen från att köra i väg men hon kunde inte springa tillräckligt fort. Sedan såg hon mig aldrig mer. Hon fick inte ens reda på vart jag tagit vägen. Hon trodde att jag fanns kvar någonstans i Chile, eller åtminstone i sydamerika. Men hon kunde aldrig ha gissat att jag hamnade i Sverige.

Hon berättade att det fanns ett tv-program, som kan jämföras med våra "Spårlöst försvunnen"-program, och att hon alltid drömt om att programmet en dag skulle komma till henne. Att de skulle berätta att hennes dotter ville ha kontakt med henne, och att hennes dotter alltid tänkt på henne. Nu kom ju inte vi med stora videokameror, men hennes dröm gick ändå i uppfyllelse. Hon fortsatte att berätta om sitt liv efter att jag försvunnit, och jag såg på henne att det inte hade varit lätt. Hon hade efter något år träffat en man som hon blev gravid med och det var då min halvsyster kom till världen. Den unga kvinnan som först kommit ut, visade sig nu vara min halvsyster.

Det var mycket att ta in på en gång. Jag hörde samtalet pågå och jag förstod mer än vad jag trodde att jag skulle. Men samtidigt hörde jag deras röster och min bio.mammas berättelse som i en dimma. Jag kunde inte titta mig mätt på henne, och inte hon på mig. Hon tittade på mig hela tiden, hon hade stora mörka vackra, men väldigt sorgsna ögon. Jag tittade på hela henne, hennes kropp, hennes händer, hennes fötter... och där märkte jag att hennes stortå var en kopia på min högra stortå. Jag började fnissa för mig själv eftersom det var det sista jag hade tänkt skulle vara lika.

Jag vet inte hur länge vi var där hos henne, tiden fanns inte. Vi kunde ha stått där i en halv timme lika väl som en och en halv timme. Jag hade med mig några bilder från det att jag var liten, upp i skolåldern. M gav bilderna till henne och sa att hon fick dem. Min bio.mamma sa att hon nog inte kunde behålla dem... men sedan sa hon "sanningen kommer alltid ifatt en, och då är det dags att berätta". Sedan sa hon, nästan lite trotsigt, "jag behåller dem". Vi tog några kort, men innan dess sprang hon in för att byta om till en finare blus än den hon hade på sig när vi kom. Jag log igenkännande igen, precis så skulle jag också ha gjort. Efter en stund sa vi hejdå. Vad jag tänkte eller kände, eller ens pratade med M efteråt minns jag faktiskt inte. Jag minns inte när eller var vi hoppade på bussen tillbaka Temuco. Huvudet måste har varit så fullt av intryck och känslor att jag på något sätt stängde av.

Det var den klart största upplevelsen i mitt liv.
En dröm som gick i uppfyllelse.

Chile, 2000 del 10

Vi tog en liten buss till byn där min bio.mamma fanns. Jag hade adressen uppskriven på olika ställen så att jag aldrig mer skulle tappa bort den igen. Jag minns inte själva resan från Temuco till byn, jag vet bara att jag drunknade i en mängd frågor och att jag var så koncentrerad på det jag skulle försöka göra. Fokuserad på att inte krascha. Vi hoppade av bussen på torget mitt i byn. En liten mysig grön och lummig liten by mötte oss. Solen hade gått upp och det började att bli varmare. Vi pausade en stund på torget, samlade lite kraft, småpratade och skojade.

Tillslut bestämde vi oss för att börja sökande på riktigt. Det var så svårt att greppa att min bio.mamma fanns inom ett hundartal meter ifrån mig. Det påminde om den där leken när man går nära något man letar efter och den andra säger "hett, hett" och när man går ifrån "kallt, kallt". Men nu fanns det ingen som sa om jag var på väg mot henne eller ifrån henne. Vi letade bland alla gator och alla husnummer. Människorna i byn var uppe och barnen var på väg till skolan. Människor vi mötte tittade nyfiket på oss, tyckte vi, fast vi försökte "smälta in" och inte dra uppmärksamheten till oss. Vi gick gata upp och gata ner. I början var jag spänd som en fiolsträng, men efter ett tag slappnade jag av mer och mer och tänkte att "det här kommer inte gå fort". Att hitta en adress i Chile är inte samma sak som att hitta en adress i Sverige. I Chile kan huset vara borta... alla nummer stämmer överens men när du kommer fram till ett efterfrågat nummer finns inte huset mer, antigen är det rivet eller så har det helt enkelt aldrig funnits. När vi kom fram till rätt gata och hittade vi inte det rätt numret. Först kändes det som ett slag i magen. Så nära, men ändå så grymt långt ifrån.

Vi stannade upp mellan de två husen där just hennes skulle ha funnits. Tanken på att ge upp fanns aldrig, frågan var bara hur vi skulle gå vidare. Det var varmt nu. Solen fullkomligt stekte oss från en klarblå himmel. Vi bar på våra ryggsäckar och önskade att vi hade haft tunnare kläder med oss. Men vad skulle vi göra nu??? Vi kom fram till att vi skulle fråga någon försiktigt, om adressen och numret men aldrig hennes namn. Vi hittade en kvinna som vi frågade, hon tog adressen i sin hand och tittade sig omkring. Efter en stund ropade hon på sin man som kom ut. Men ingen av dem kunde svara. Vi gick vidare och för varje person som vi frågade samlades allt fler, tillslut smög vi inte omkring längre. Vi gick varv efter varv runt i kvarteret och människorna började fråga oss "har ni hittat adressen? Inte... gå till det gula huset där borta. Där bor en gammal gumma som bott här hela sitt liv, hon vet". Men inte heller hon visste. Tillslut kom vi fram till att vi var tvugna att fråga efter min bio.mamma och även då använda hennes namn. Vi stannade till utanför ett hus och där pratade vi med en familj, som inte kände till någon C. Sedan kom någon av dem på den briljanta ideén. "Om hon har barn, så är barnen inskrivna i skolan. Det finns bara två skolor här, de måste ha den rätta adressen. Har ni namnen på hennes barn?". Tack och lov hade vi ju det. Då jag slarvade bort adressen hjälpte M´s mamma mig att få tillbaka adressen där ju även barnens namn och födelsedatum stod med.

Vi fick vägvisning till skolan där de små barnen gick. Människor på vägen frågade hur det gick. Vår första taktik om att vara så diskreta som möjligt höll inte, men desperata situationer kräver desperata lösningar. Och eftersom ingen ändå visste vem min bio.mamma var kändes det som att det ändå inte spelade någon roll. Vi kom fram till skolan och pratade med en lärare som tog med oss till rektorn. Väggarna var vitkalkade och det var en skön svalka där inne. Rektorn plockade fram en stor, stor brun bok. I denna enorma bok började hon att slå efter barnens namn. Det kändes som att gå tillbaka i tiden. Denna enorma bok, med alla barns namn nedteckade förhand i snirklig skrivstil, som jag aldrig skulle kunna tyda. Efter mycket bläddrande hittade hon mina småsyskons namn! Namnen stod verkligen där! Vad som var ännu bättre, var också att adressen stod där. Den rätta. Det var skrattretande när vi såg den. Exakt samma adress, men siffrorna var omkastade. Från att ha letat efter ett högt nummer, skulle vi nu leta efter ett lågt nummer. Vi skrattade så tårarna rann. Vi tackade så mycket och gick sedan mot andra sidan av byn. Tilläggas bör, att trots att det var en relativt liten by, var det långt att gå till andra sidan av den. Vägen till andra sidan byn kändes som en evighet.

Det fanns en lättnad inom oss nu. Vi hade gjort ett framsteg. Vi stannade till vid en liten kiosk och köpte vatten. En lite äldre kvinna gick förbi oss och jag sa "Är det där min mamma?" halv p skoj, halvt på allvar. M började att skratta "Åh, stackars liten som inte vet vem hennes mamma är". Och så skrattade vi mellan tårar. Hela situationen var absurd. Vi märkte på husnumrena att vi började närma oss, på riktigt. Tillslut såg vi numret. Hjärtat bankade. Nästa "problem" uppkom dock. Det fanns tre olika hus på samma tomt, under det där numret. Efter en stund bestämde vi oss för att knacka på och fråga efter C. Ingen skulle ju ändå få reda på vad vi ville henne. Innan vi hann gå in på gården kom en dam ut från ett av husen. Hon hade sitt hår uppknutet i en stram knut på huvudet. Ögonen granskade oss, och jag blev rädd. Jag tyckte inte alls om henne och tänkte hela tiden, att "nej, hon kunde omöjligt vara min bio.mamma". Det var hon inte heller, men hon kände inte heller till någon vid namn C. Däremot hänvisade hon oss till en granne en bit upp på gatan i ett litet gult hus. Vi gick dit. Där inne i det lilla gula huset, med bruna knutar satt en familj och åt mat. M knackade lite på fönstret som stod på glänt. De stannade upp och lyssnade på M. Jag stod en bit bakom och bara försökte andas.

Sedan gick allt jättefort. De berättade att hon bodde precis bredvid dem, och att deras barn gick i samma klass som mina småsyskon. Flickan i familjen ropade till sin bror, innan jag hann blinka sprang pojken i till min bio.mamma, och i nästa stund kommer han ut tillsammans med en yngre kvinna. Mitt inre är alldeles i uppror. Hade kroppen och benen fungerat där och då hade jag sprungit. Men mina ben vägrade att röra sig. Det enda som rörde sig var hjärtat som höll på att banka sig ur min kropp. Jag tittade på den yngre kvinnan, men vi likande inte varandra. Hon tittade nyfiket på oss. Hon ropade in mot huset på sin mamma. Min mamma? Efter en liten stund kom en kvinna ut med kort korpsvart hår. Mellan oss fanns en grind. Jag såg till att ha brädan som satt på grinden framför hennes ansikte tills jag var helt säker på att det var hon. Jag orkade bara inte med en besvikelse till. Att först börja leta efter likheter och sedan få reda på att det inte var hon, nej, det orkade jag inte med. Denna gång ville jag vara 100% säker på att det var hon, min bio.mamma, som stod framför mig.

Äntligen!

Nu är jag helt klar med högskolestudier (på ett tag i alla fall). I fredags tog jag min socionomexamen! Jättekul och roligt var det! I dag avslutade jag min extra kurs med en liten redovisning.

Nu är jag alltså tillbaka, här i min blogg-värld! Nu har jag tid över till tankar och reflektioner, som inte rör skolan.

OCH jag har tid att läsa hos alla mina favoritbloggare igen! :D

Examensdags!

Imorgon klockan 14.00 tar jag min socionomexamen!!! Tjihooo! Äntligen är jag klar!!!